Karl XII:s död – Fallet är avslutat

När Karl XII till slut fann sitt öde, någon gång efter klockan nio den där novemberkvällen 1718 i en löpgrav utanför den norska fästningen Fredrikssten, var man i samtiden inte vidare brydd. Kungen tvekade sällan att sätta sig själv i fara. Det första nyhetsbladet sade också att han dött av en karteschkula avfyrad från en av de norska befästningarna.

Snart nog började dock ryktena att gå. Det var saker som inte stämde. Om han blev dödad av en fiendekula, hur kom det sig då att kulan, av såret att döma, gått in i huvudet från höger? – där stod inga fiender. Och det fanns onekligen folk som gagnade av hans död, inte minst den person som snart fick makten och kronan i Sverige, Fredrik av Hessen. Under årens lopp kom ett antal mördare att pekas ut, visserligen på mycket svaga källmässiga grunder, men ändå.

De undersökningar som gjordes av liket under 1800- och 1900-talen satte på nytt fötter under spekulationerna. För det första visade det sig att det man hela tiden trott var utgångssåret – av det logiska skälet att det var störst – istället var ingångssåret. Kulan hade kommit från vänster, den sida där det fanns norska befästningar. Men VARFÖR var ingångssåret större än utgångssåret? Det stred mot allt man visste om skottskador. För det andra – och detta var än märkligare – varför fanns där inga smårester av kulan i kraniet? Hade kungen blivit skjuten med en vanlig blykula hade den ofelbart lämnat fragment efter sig. Detta förde till gissningar runt något slags specialprojektil, gissningar som nådde sin storlagna kulmen i den s.k. kulknappsteorin, som gick ut på att kungen fällts med en kula gjord av två ihoplödda mässingsknappar. (Teorin gjordes knappast mer troligt av att man även menade sig ha funnit kulan, över tvåhundra år efter faktum, i ett grustag i Västergötland!)

Diskussionen stillnade ända fram till tidigt 90-tal, då den erfarne ballistikern Gunnar Grenander satte sig att räkna på saken. Han kom fram till att Karl XII omöjligtvis kan skjutits på nära håll: kulan hade nämligen fart att nätt och jämt ta sig genom Karls skalle. (Det är förklaringen till att utgångssåret är mindre än ingångssåret.) En karteschkula, avskjuten från en kanon på det norska fästningsverket Overberget, skulle däremot ha den låga, men inte alltför låga hastighet som krävdes för att orsaka de mycket speciella skadorna på kungens kranium. Grenander övertygade mig, men han blev senare kritiserad, framför allt av Rolf Uppström, som i en licenciatavhandling sköt in sig på svagheten i Grenanders teori, nämligen detta med projektilen. Om den var av järn, skulle det möjligen förklara varför där inte fanns några rester av den i skallen, men Uppström menade att sådana kartescher fanns inte.

De gamla mordeorierna väcktes till liv. Till dels av Uppströms argument, till dels av den narratologins grundlag som säger att en spännande men osäker berättelse alltid tränger ut en vardaglig men säker. Till nu vill säga. För inom loppet av ett par månader har det kommit två bidrag till denna urgamla debatt, bidrag som slutligt avgör saken. Det ena är i form av en populärhistorisk bok, skriven av Peter From, det andra en akademisk uppsats, skriven av Svante Ståhl och publicerad i senaste numret av Karolinska Förbundets Årsbok.

Froms verk är en 400 sidor tjock pjäs, där han med allvar, fantasi och grundlighet borrar sig genom det här klassiska problemet. Han börjar med belägringen och dödsfallet, tar sig via händelserna efter kungens död och de första mordryktena till de olika undersökningar av det kungliga liket som senare begicks. Källorna diskuteras, refereras, citeras – inte sällan in extenso. Han har noga satt sig in i det svåröverskådliga och komplicerade källäget, och den bild han ger av detta är utan tvekan bokens största förtjänst. Kulknappsteorin gör han grundligt hackebiff av. Ibland blir det mycket skrik och lite ull, då inte så få av dessa attacker in i materialet stannar upp utan att något avgörande egentligen kommit fram. (Och även om detta kan fresta på läsarens tålamod, så talar det faktiskt FÖR From. Han vill verkligen vända på alla stenar. Men många stenar blir det.) Och där andra som Grenander och Ståhl räknat sig fram eller använt sig av datorsimuleringar har From låtit utföra verkliga skjutförsök på simulerade skallar. Deras slutsatser är dock desamma. Det var inget mord. Det var en norsk kula som träffade kungen.

Aha, men vad för SLAGS kula var det? From lägger ned stor men ingalunda bortkastad möda på att bevisa att det trots avsaknaden av rester i kungens skalle ändå KAN ha varit en blykula som träffade honom, vilket innebär att han isåfall troligtvis blev skjuten med en musköt. Det är också Froms teori. En knäckfråga är dock huruvida det fanns sådana där kulor av järn. Vilket det gjorde, om man skall tro Ståhl. Och det gör åtminstone jag. Han har i sin utredning kommit fram till: ja, det fanns verkligen karteschkulor av järn av samma diameter som den som dödade kungen, ja, det fanns sådana järnkartescher vid den norska fästningen 1718, och ja, en sådan kartesch, avfyrad från Overberget, kan mycket väl ha träffat kungen och om den gjorde det skulle den ha orsakat de skador som går att se på kraniet, och ja, vi har flera samtida ögonvittnen som styrker just detta händelseförlopp. Mycket talar alltså för att kulan som fällde Karl XII avfyrades ur en kanon. Men möjligen en musköt. Vi kommer troligtvis aldrig veta med absolut säkerhet vilket.

Vi har iochmed detta kommit så långt som mänsk- och möjligt är. Fallet är avslutat. Karl XII föll för en fiendekula. Diskussionen gäller nu enbart vilken typ av vapen denna norska kula avlossades med, och den ovissheten tror jag de flesta av oss kan leva med.

– Peter Englund

Peter From: ”Karl XII:s död – Gåtans lösning”. Historiska Media.
Svante Ståhl: ”Karl XII:s död”, i Karolinska Förbundets Årsbok 2003 (utgiven i juli 2005)
Du kan även besöka Peter Froms egen välmatade hemsida , som handlar om Karl XII:s död och den karolinska epoken
Klicka här för att läsa min essä från 1991 om Karl XII:s död.