Ett liv kan aldrig vara ”för kort”, säger stoikerna, förutsatt att åren brukas på rätt sätt. Men vad säger vi då om ett liv som inte bara blev långt kalendariskt sett, utan även blev synnerligen väl använt?
Kjell hade ett uttryck, som säkert alla här känner väl, och som han inte sällan lät höra under sammankomster i Akademien, då tvivel rests i församlingen över huruvida någon verkligen var värd det där priset eller bidraget, varvid Kjells ansikte lyste upp och han gjorde en gest med handen i luften, och sade enkelt manande: ”Largesse!” Ordet översätts kanske enklast med generositet. Fanns ingen som föreslog så många extra pris som Kjell, i regel under punkten ”övriga ärenden”, när blodsockerhalten i församlingen var låg, och många bara längtade till ärtsoppan på Den Gyldene Freden. Men Kjell tog sig tid – och jag tror inte bara det berodde på hans breda kontaktnät, utan helt enkelt för att hans natur var sådan: känslig för andras närvaro, öppen för andras behov.
För det är givetvis ingen slump att Kjells diktning fick en ny andning och delvis ny inriktning på senare år, när han med precision och förbluffande kraft gick in i alla dessa kända och okända öden, förlorade i tiden, gav dem röst och mänsklighet åter. För att citera Kjell själv, ur sin allra sista, ännu ej utgivna diktsamling, ”Hemfärd till glömskan”, i något som bär drag av ett credo: ”När jag skriver i egen sak / blir rösten besynnerligt opersonlig / och orden får låg densitet. / ”Jag” blir verkligen en annan. / Först när jag lånar ut min röst, / följer den in i den andre / och ser med den andres ögon – / är jag plötsligt mig själv.”
Men denna ”Largesse” har också en annan, minst lika vacker sida. Jag tänker på den generositet varmed Kjell själv begåvats. Svenska Akademien är sannerligen inte någon samlingsplats för dussinmänniskor, men ingen, ingen, kunde uppvisa en sådan hisnande bredd på sina talanger som han: diktare, litteraturforskare, avhandlingshandledare, romanförfattare, essäist. Och alla dessa gåvor förvaltade han väl. Kjell skrev även dramatik, samt snapsvisor, bland annat en avsedd att sjungas just på Freden, med anledning av hans framtida frånfälle – till en känd melodi, och som inleds med orden ”Du ska få min gamla sittplats när jag dör”. Lägg till detta en annan av hans styrkor, en högt uppövad moralisk instinkt. Kjells humor och hans varma, vänliga väsen kunde locka fåkunniga till att tro att detta var en person som skyggade för strid. Men vi vet alla att så inte var fallet. När något verkligen stod på spel var han en klippa, var han vår klippa. Han var då lika stillsam i det yttre som alltid, men hans röst fick en aningen annorlunda ton – och vi som kände honom visste att nu var det allvar. Och det var som om gravitationen skiftade en aning där under kristallkronorna i sessionsrummet.
Käre, bäste, älskade Kjell, vi saknar dig, och vi kommer fortsätta att sakna dig. Men jag vill tro att den känsla som är den starkaste en dag som denna, mitt i all denna saknad, ändå inte kan vara sorg. För, ja, ett liv kan aldrig vara för kort om det brukas på rätt sätt. Och det gjorde du sannerligen. In i det sista. Så mer än att sörja det som berövats oss känner jag en stor tacksamhet över allt det du gav oss till skänks så generöst. För det är bara till det som dödligt var av dig som vi idag tar farväl. Och varför inte ännu några rader ur ”Hemfärd till glömskan”?
Landskapet återtar moln och vägar.
Drar bort oktobers flammande lövverk.
Kvar är den gråa glosan ”lövverk”.
Och en osäker frist.
Visst finns det en skymt av ett efterliv.
Men bara så länge
någons minne håller en kvar
anar man ännu det skymningsgrå ljuset.
Det är först när den sista förlorar
minnet av ens vissnade drag
man verkligen mister sitt ansikte.
Sällsamt nog känns glömskan trygg.
(Detta är det tal jag höll vid begravningshögtiden för Kjell Espmark, som ägde rum på eftermiddagen den 14 oktober i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen.)
Peter Englund 