Virtuell intervju

Denna virtuella intervju består dels av frågor jag fått, dels av sådana jag önskar att jag fått.

När och var är du född?

Jag är född den 4 april 1957 i Boden, som ligger i Norrbotten.

Vad gjorde dina föräldrar och vad hade de för bakgrund?

När jag var liten arbetade min pappa som ölutkörare för Luleå Bryggeri, mamma var hemmafru. Pappa gick senare på aftonskola, och läste till ingenjör; han blev sedermera anställd hos Fortifikationsverket . Mamma började så småningom att arbeta igen; fram tills för några år sedan var det hon som svarade när man ringde till brandkårens växel i Boden. Både kommer de från en liten by tre mil nordost om Boden, Niemisel. Båda sidorna av min släkt kommer förresten från Råneå älvdal, där jag också tillbringat en stor del av min barndoms somrar. (Och där har de funnits länge. En av mina förfäder på min mors sida, deltog som förare i Västerbottens regemente i Trettioåriga kriget och marscherade senare under Karl X Gustaf in i Warzsawa 1655.)

Fortifikationsverket, va? Boden är ju en militärstad; tror du detta har påverkat dig?

Sannolikt, dock är det oklart exakt hur. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är hur jag ligger i min säng, utanför fönstret mullrar en till synes oändlig kolonn av militärlastbilar förbi, och ljuskäglorna sveper en efter en efter en över väggarna i det nedmörkade rummet. En annan gång följde jag min pappa och fiskade nere vid en av forsarna – detta var före det att älven dämts upp -, men ledsnade och irrade mig in ett underligt system av grävda gångar; efter en stund stod jag plötsligt öga mot öga med en klunga soldater, fullt stridsutrustade och iförda något som jag senare förstod var gasmasker; jag vände på klacken och sprang därifrån, och rev mig på den rostiga taggtråd, som i kurviga bukter låg runtomkring.

Kan man kalla din familj en militärfamilj?

Knappast. Trots – eller tack vare? – att min pappa var civilanställd i Försvaret strödde han ofta beskheter om militärer omkring sig, och närhelst ljudet av smällar och detonationer kom från något av Bodens fästningskrönta berg – och det gjorde det ofta -, sade ha alltid, liksom i förbigående, ”nu sköt dom en arbetslös”. (Men en av mina bröder, Mats, är major vid det nu nedlagda A8/Fo63. Den andre, Anders, är i IT-branschen.)

Kan du berätta mer om din barndom?

Nej, vet inte om så mycket finns att tillägga. Den som är intresserad av ett så udda ämne, och även om hur det var att växa upp under sextiotalet kan dock med fördel läsa mitt lilla minnesexperiment ”Jag kommer ihåg”.

Vilken linje läste du på gymnasiet?

Flera faktiskt. Först gick jag faktiskt vårdlinjen i två år, men trots att jag har examen har jag faktiskt aldrig praktiserat. Istället började jag om från början igen, och läste det som då kallades humanistisk linje, på Tallboskolan i Boden.

Har du alltid varit historiskt intresserad?

Nja, jag var väl som unga människor är och bör vara: nyfiken på mycket, och hade inga särskilda fixeringar på det viset. När jag började läsa på Tallboskolan blev dock studierna i historia lite mer avancerade, och mitt intresse kom faktiskt främst av dessa fördjupningar, möjligheterna att gå bortom böckernas allra vanligaste grundfakta och pedagogiska förenklingar. Jag hade också en bra historielärare – du hittar ofta en sådan bak de flesta historiker -, Ivan Åkerlund. När jag sedan upptäckte att jag hade alla rätt på praktiskt taget samtliga historieprov, mognade det fram en vag föreställning om att detta nog var ett ämne som det skulle vara roligt att gå vidare i.

En ”vag föreställning”?

Jag kommer alltså från en s.k. icke-akademisk familj, där ingen läst på universitet, och där sådana studier på inga vis var en självklarhet. De verkliga alternativen framstod därför som få. Tja, det var väl att bli lärare. Att gå vidare och doktorera visste jag inte ens vad det var. Det är dock stapelvara i dessa sammanhang att nu gnälla lite klädsamt över hur svårt det är att komma från en sådan bakgrund och läsa på universitet, och visst finns där nackdelar. För mig innebar det dock också en befriande brist på förväntningar och välmenande förbud. En tjej i rummet mittemot i studentkorridoren var mer historieintresserad än vad jag var, men hennes pappa hade förbjudit henne att ”komma hem med en värdelös fil kand”, varför hon nu var på väg att förvandlas till jurist. Ingen hejdade mig, när jag så småningom började skaffa mig just en sådan där ”värdelös fil kand” – i ämnena historia, arkeologi och teoretisk filosofi.

Så småningom?

Jag höll på att bli kvar i Boden, på flera vis. Inte så lite höll mig kvar. Jag låg i lumpen i 15 månader, och fick erbjudanden att bli stammis. Att flytta frestade däremot inte: alla vännerna fanns där, ingen gjorde min av att göra något liknande och dessutom var jag rätt djupt politiskt engagerad.

Berätta något om det sista!

Under det tidiga 70-talet var jag blott en ung valp, men som många 50-talister drogs jag med i vänstervågens eftersug. Jag var aktiv både i FNL-rörelsen och SSU. Efter en del krakel med de allerstädes närvarande SKP-arna, fick jag efter en tid höra att jag inte längre var välkommen i Bodens DFFG (De Förenade FNL-grupperna). SSU slängde ut mig först långt senare. Jag var nämligen med i en trotskistiskt anstruken fraktion, formerad runt tidningen ”Offensiv”. Det var inte så dramatiskt egentligen: där samlades en massa vänstersossar. Även om den trotskistiska färgningen gjorde att vi var på kant med de flesta andra vänstersekter, som antingen var stalinistiska eller maoistiska, så hade även vi fått en släng av det revolutionsromantiska flamsandet, vilket yttrade sig t.ex. genom att vi – av någon anledning flera hade svårt att riktiga begripa – hade hemmmmliga möten, och att i protokoll och annat betecknades folk med täcknamn; det sistnämnda i form av omvända initialer, vilket inte var någon oknäckbar kod precis.

Hur slutade det då?

En före detta flickvän gick till dåvarande SSU-ordföranden Lars Enqvist med en del av mina gamla papper, som jag en kväll kunde se dessa i TV-Aktuellt – det var en lite märklig upplevelse -, som bevis på att socialdemokratin blivit infiltrerad av en ryslig vänstersekt, vilket inte var sant, i alla fall inte i en teknisk mening: de människor jag träffade i den här gruppen var alla gamla sossar, som tidsandan blåst vänsterut.

Och så var det med det. Att ”EP i Boden” var ”Peter Englund” behövdes det ingen Cray-dator för att räkna ut. Jag tvingades lämna min post i det verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt. Sedan domnade det hela långsamt bort. Jag har inte varit partipolitiskt organiserad sedan dess. En del av de jag kände då, är fortfarande aktiva i den här gruppen. Andra återfinns idag i höga positioner i exempelvis fackföreningsrörelsen

Är du ledsen över att det hela tog slut för din del?

Nej, Herregud inte. Det fanns en tid, då tanken på en politisk karriär kändes…, om inte lockande, så i alla fall frestande. Stämningen var sådan. Om man skötte sina kort rätt, var lojal, inte pinkade på bästa mattan, så väntade ett tryggt liv någonstans i den gigantiska apparat som kallades för ”Rörelsen”. Jag mötte rader med ärligt engagerade människor där, men det är uppenbart att längtan efter kroppsvärmen från Rörelsen fick många att bli mer än nyttigt böjliga.

Jaha, och efter gymnasiet började du läsa på universitetet?

Nej, först gjorde jag som sagt lumpen. Femton månader i artilleriet, varav tre på Artilleriets kadettskola i Jönköping. Åkte förbi där för ett par år sedan. Den kasern där jag legat och en gång klottat ”Ty så grymt är livet, att vi en gång kommer att längta tillbaka hit”, den var nu transmogrifierad till ett jättelikt jävla köpcentra, på kasernvaktens plats stod en McDonalds, och den trädskuggade ravin man fick korsa för att nå matsalen, och som var full av svarta, läderartade sniglar, var utplånad, och på dess plats löpte en bred motorväg, grå av dönande bilar.

Bortkastad tid, alltså?

Inte riktigt. Jag fick väldigt mycket läst. I mina minnen från den tiden har jag alltid en bok framför mig. Månaderna i Jönköping var min andra sommar i armén, och muck låg några månader bort. Under ett års tid hade jag anpassat mig mer än väl till livet i gröna kläder, men när det så blivit dags att fullborda värnplikten med kadettskolan hade luften gått ur mig. Än idag vet jag inte riktigt vad det var som hände. Plötsligt var jag bara ointresserad, och genom det hål där min militära entusiasm läckt ut sipprade ledan in. Så för att få tiden att gå läste jag. Under lektionerna i underhållslära och fältarbeten och allt vad det nu var, satte jag mig alltid längst bak i den kvava vindssalen, med någon bok hjälpligt maskerad bak den vattentäta B-platsväskan; jag har sett ett fotografi från denna sommar, där jag ligger utsträckt invid en lätt granatkastare, fullständigt förlorad i något som verkar vara Laxness ”Gerpla”; och i min bokhylla har jag ännu ett exemplar av den boken, illa fläckad av vapenfett. Sedan dess har jag haft många perioder då jag läst mer intensivt, åtminstone i en rent teknisk mening, men jag tror aldrig att jag igen läst med samma enkla glädje.

Ett tydligt minne är hur jag en varm kväll går genom ravinen, kryssar fram mellan de stora svarta sniglarna på stigen: solen är låg, skuggorna är långa på kaserngårdens krattade grus och från de öppna fönstren i markan hörs ”Knock on wood”. Boken i min hand var, om jag inte minns alldeles fel, ”Karolinska dagböcker”, en liten sak med hårda pärmar. Jag hade lockats att låna den då jag nyligen snubblat över Frans G Bengtssons biografi över Karl XII, men jag måste så här i efterhand erkänna att jag aldrig läste ut den där samlingen. Men frön såddes där, tror jag.

Men sen följde universitet: varför blev det Uppsala?

Till del är det min tjejs förtjänst. Hon fick jobb på Ackis som labbass, och jag följde med. Fick rum på Studentvägen 26 (nummer 53, det minns jag än i dag), det var lätt då. Började plugga arkeologi och dricka grogg på Norrlands. Båda sakerna trevliga och tämligen oskuldsfulla sysselsättningar.

Hur gick det med arkeologin?

Halvdant. Det passade inte riktigt mitt temperament. Tyckte att alltför mycket handlade om föremålen – en fibula hit och en tibia dit -, och alltför litet om de människor och det samhälle som skapat dem. Och grävandet i sig var spännande, men på den låga nivå jag befann mig, tyckte jag att det såg ut som om det mesta av energin lades ned på att gräva fram arbetsmaterialet, samtidigt som analysen av den kom andra hand. Så man ligger där framstupa, med värkande knän, och penslar och penslar och penslar på, vänta nu… ja! En spik. En spik till. I depåerna på Sveriges museer kan man simma i spikar. Och krukskärvor. Och benbitar.

Hände där inte något mer?

Du tänker på vikingaskallen. Jo, ja, det väl ett bevis på att mitt sinnelag nog inte var det helt rätta för arkeologi. Vi höll på att gräva ut ett gravfält från tusentalet. Nåväl, detta var min första grävning och jag var givetvis aningen ivrig, även om inga storfynd var att vänta – det var nämligen kristna gravar – för jag hade fått huvudändan, och kraniet. Av kistan återstod bara sönderrostade spikskallar, av kroppen inget annan än en vag, grå skugga i den sandiga jorden. (”Av jord är du kommen…”) Skallen var dock kvar, eller i alla fall så mycket att det gick att konstatera att det var resterna efter en ung man i min egen ålder – och intressant nog också av min egen längd: det gick att bedöma av längden på kistan och skuggan i sanden. Men när kraniet var helt frilagt, dök grävledarna upp och tittade ned i min grop och klickade med tungan. I min upphetsning hade jag kapat skallens topp.

Så efter det blev det historia?

Efter det blev det historia, ja. Det var nästan som att komma hem. Efteråt inser jag att jag hade tur. Jag började nämligen läsa historia vid rätt ögonblick. (Hade jag börjat bara ett par tre år tidigare hade jag troligtvis aldrig fortsatt.) Baksmällan efter den naturvetenskapliga historien hade börjat sätta in. Mycket nytt var i görningen. Och det var högt i tak.

Vad menar du med ”naturvetenskaplig historia”?

Under 60-talet utvecklades det ett slags scientistisk dröm bland vissa, som sökte omforma historieämnet i naturvetenskaplig riktning. (Bland annat sade den berömde franske historikern Emanuelle Le Roy Laduries då, att ”om 10 år är historikern en siffermänniska eller ingenting”.) Kvantifieringar av alla upptänkliga slag blev regel och lag. Med en grov förenkling skulle man kunna säga att bara om det gick att räkna, var det värt att undersöka. Det skall inte förnekas att man under den tiden gjorde viktiga teoretiska och metodiska framsteg som senare generationer av historiker har kunnat njuta frukterna av.

Det fanns dock skuggsidor. Resultatet blev i många fall rätt ödsligt och ointressant. Och vetenskaplighet kom av någon anledning att förknippas med en särskilt torr och stram form. Jag har hört skräckhistorier från folk som då satt på seminarier och blev rappade över fingrarna för att deras uppsatser var en smula för lättlästa. Själv blev jag under tidigt 80-tal i största vänskaplighet varnad, bl.a. av min förste lärare, Kurt Ågren, för att jag skrev lite för ledigt: ville det sig illa skulle folk inte ”ta mig på allvar”.

Vad tyckte du om att plugga på universitet?

Det var en mycket bra tid. Man har rättigheter som en vuxen, men skyldigheter som ett barn. Och Uppsala ÄR ett bra ställe att läsa på: nationerna, silluncherna, de meandrande diskussionerna på Ofvandahls, hyllmilen av böckerna på det sommartysta Carolina, den här känslan att stå invid ett världshav av kunskap och att det bara var att hoppa i. Och inte minst den här chansen att förfina ens intellektuella redskap. Jag skulle ALDRIG kunna hålla på med det jag gör nu, med att skriva och forska, utan de kunskaper, den utbildning, den bildning jag fick chansen att skaffa mig. Ja, jag trivdes. Jag kan verkligen rekommendera det, och då inte bara som ett sätt att skaffa sig en yrkesutbildning, utan också som ett sätt att tillbringa ett par år av livet.

Men du lämnade det ju?

Iochförsig. Arbetet på avhandlingen gick bra, jag trivdes med ämnet…

Vad var det?

Det var en undersökning om den svenska 1600-talsadelns världsbild, eller snarare deras bild av samhället.

Det låter väldigt analytiskt?

Jo. Men ämnet var så pass brett och frågan så pass vag att jag kunde grisa runt en hel del i källorna om jag blev för desperat. Minns att jag tillbringade en stor del av en vårtermin sittande i Carolinas C-sal, där jag systematiskt tuggade mig igenom 21 volymer med barockpoesi. Och lärde mig att uppskatta den. Jag är fortfarande svag för Georg Stiernhielm.

Ursäkta: du talade om ditt avhopp.

Avhopp är kanske väl starkt, jo det kanske det var. Efter några år hade jag en liten kris. En morgon gick jag än en gång genom den Historiska institutionens höga, mörkbruna trädörrar och det slog mig, att detta skulle jag kunna fortsätta med i tio, tjugo, trettio år till, ja till min pensionering om jag spelade mina kort väl. Och den tanken – insikten? – nitade mig. Jag gillar rutiner. Jag är en vanemänniska. Men det där skrämde mig. Det var lite FÖR förutsägbart. Var det verkligen detta jag ville hålla på med resten av livet?

Så vad gjorde du?

Jag tog ett jobb i den militära underättelsetjänsten.

Varför just där?

Till del bör det betraktas som slump, till del måste det ses till bakgrund av läget i världen.

Hur då, menar du?

Detta var åttiotalet, kalla kriget var inne i en av sina fulaste faser och jag kunde känna en nyfikenhet på att inte bara STUDERA verkligheten, utan också vara del av den. Att inte hela tiden komma 300 år för sent till platsen, utan också se den i vardande, att för en gång skull slippa akademikerns ständiga skrivbordsperspektiv.

Så vad hände?

Jag blev placerad… bakom ett skrivbord. (Skratt)

Kan du inte vara mer detaljerad?

Det kan jag tyvärr inte, med mindre än att bryta ett par tre lagar. Det enda jag kan berätta att jag höll på med analyser. Och att jag var byrådirektör när jag slutade.

Så då blev du filosofie doktor till slut?

Ja. I maj 1989. Jag minns att dagen var solig och varm.

Men innan dess hade din första bok kommit ut?

Ja. Poltava. Den hade kommit ut hösten före.

Varför skrev du Poltava?

Det är en fråga jag fått många gånger, och som det finns flera svar på. Ett av dem är enkel: jag skrev en bok som jag själv ville läsa men misslyckats med att finna, vare sig på bibliotek eller i boklådor. Till del var det ett sätt att överleva de stunder då jag fann avhandlingsarbetet trögkört, eller bara ledsnade vid alla de strängt analytiska vändningarna. En dosis ”först- hände-det-och-sedan-det” återställde balansen, och så kunde jag vandra tillbaka till mina riksdagsprotokoll på Carolina Rediviva.

Framgången med den boken förvånade dig, varför?

Tja, jag kände ju någorlunda de villkor som gällde och gäller i den litterära branschen. Som debutant får man vara glad om man inte försvinner som en gråsten i djupet bara. En upplaga på några tusen är i sådana sammanhang mycket nog. Får man sedan chansen att skriva mer, väntar kanske, kanske, ett så kallat genombrott, säg, efter den femte boken. Och då stiger i regel upplagan något, blir kanske 5-siffrig, sällan mer.

Nej, att få en stor publik det var knappast att tänka på, det får få författare. Inte heller att tjäna några pengar. Länge hade jag en tiokronorssedel uppnålad på anslagstavlan i vår lägenhet på Studentvägen 17; jag hade vunnit den i ett vad – som jag minns om någon detalj i Tyska Ordens historia – och när folk frågade, sade jag att det där, jo det där är de första pengar jag tjänat på att plugga historia, och troligtvis också de sista. Poltava var ett ”labour of love”.

Vad tror du att det nutida historieintresset kommer av?

Det är en ytterligt svår fråga att besvaras av en historiker, för vilken det här intresset är en självklarhet, och bör nog ställas till någon annan.

Men…

Men eftersom jag känner på mig att du ej kommer att nöja dig med ett så mesigt svar, skall jag ändå försöka svara. Jag tror inte det går att förklara med en enda faktor. Snarare tror jag på existensen av flera olika historieintressen. Somt handlar helt klart om identitetsfrågor. I en situation där globaliseringen avancerar och nationalstaten retirerar, blir frågor om vad vi ÄR ovanligt akuta, och det är ofrånkomligt att man då börjar intressera sig för vårt ursprung – varifrån vi kommer. (På gott och ont. För det finns i det givetvis en lockelse att tro att lösningen på vår oro och förvirring återfinns i att bevara allt som det är, eller – än värre – återvända till något som mest troligt aldrig har funnits. Vi förvandlas då till nostalgiker eller antikvariker eller maskeradörer, som tröstar sig med det förflutnas yttre former.) Annat av historieintresset finner jag bara ofrånkomligt, oavsett tid eller politiska konjunkturer. Människan skulle aldrig vara människa utan sitt märkliga minne, och att praktisera det i s.a.s. kollektiv form, anser jag vara en naturlig förlängning av denna underbara egenskap. Helt enkelt: vi intresserar oss för det förflutna för att vi kan inget annat. Sedan finns där även andra drivkrafter än att för vår egen överlevnads skull ta del av föregångarnas erfarenheter. Historien är också sprängfylld av fantastiska berättelser, som i en värld som svämmar över av fiktioner får sin speciella laddning av det faktum att de handlar om händelser som faktiskt har hänt och personer som faktiskt har levat. Fakticiteten har en speciell laddning – det kommer vi inte ifrån. And, it’s a jolly good read – som man säger på engelska.

För att återvända till Poltava, VARFÖR tror du att den boken blev en så stor framgång?

Det kan inte jag svara på.

Har du inga egna spekulationer?

Nej, låt mig slippa, men jag kan berätta detta: jag skrev en bok som jag själv ville läsa. Och när jag sedan fick se den som, som TING för första gången, så kändes det märkvärdigt. Jag menar, något börjar som lösa tankar, önskningar men materialiserar sig så småningom och blir ett föremål, ett ting. Nå, jag hade fått se den, uppe på förlagets lokaler, inne i Kjell Petersons stora rum med utsikt över parken; han gav mig de första exemplaren, och upphetsad tog jag pendeltåget tillbaka till Uppsala. Sittande där i kvällsmörkret slog jag upp den, denna bok som jag själv velat ha, började läsa, men bara för att upptäcka att… det gick inte. Det gick bara inte. Jag kan läsa denna och mina andra böcker i en teknisk mening, men inte i en faktiskt. Det går inte in. Det berör mig inte.

Varför det?

Förklaringen är nog tämligen enkel: jag känner varje mening, känner avgörandena som ligger bak varje mening. En urmakare kan aldrig se ett mysterium i ett urverk. I synnerhet inte i ett han själv skruvat samman. Så är det också för mig.

Men varför har du då fortsatt att skriva?

Bra fråga. Det är väl så att jag fortfarande tycker att det finns ett antal böcker som saknas…

Stopp, men hur hänger det ihop: du har precis sagt att du inte KAN läsa dina egna böcker.

… visst, visst. Men det betyder inte att jag inte kan uppleva att något saknas. Dessutom: i fallet med bokskrivande är det verkligen vägen som är mödan värd. Det arbetet ÄR sin egen belöning. Det låter korkat eller svulstigt eller bådadera, men det är sant. Om man inte tycker om det här besynnerliga arbetet, om man inte uppskattar skrivandet i sig, då skulle man istälet skaffa sig ett vanligt, vettigt arbete. Tror jag. Jag gillar det. För när skrivande är riktigt bra, när det verkligen fungerar, finns det få saker som kan tävla med det. Då är det nästan bättre än sex.

Inget är bättre än sex.

Jag sade nästan. Har man temperamentet, har man läggningen, kan man stå ut med sitt eget sällskap veckovis, månadsvis i sträck – för det är ett ensamt yrke, ”this loneley art of ours” -, ja då kan det vara det mest lustfyllda som finns.

Det där lät flummigt. Kan du vara LITE mer konkret?

Lusten finns i flera moment. Dels i den lycka som uppstår de gånger som man lyckas domptera orden, och få dem att göra som man vill. Att verkligen lyckas med en formulering, en sats, ett stycke, det är tillfredsställande. Dels i det rent intellektuella äventyr som historia faktiskt är, för att parafrasera Gunnar Ekelöf, ruset i att tänka sönder och tänka ihop, i att ställa en fråga, och sedan lyckas besvara den. Dels i den nästan barnsliga glädjen att – som nu jag nu gör i den nya boken – att försöka rekonstruera en värld i stor skala. Vad kan det liknas vid? Att måla ett jättelikt landskap. Att lägga ett kolossalt pussel. Att bygga en katedral. Ensam.

Så hur skriver du? För hand? Dator?

Dum fråga. Jag skriver på dator.

Det var väl inte så dumt. Många gör det inte.

Det är sant. Min första bok skrev jag dock på maskin. Det var före persondatorerna, faktiskt.

Kan du göra en jämförelse?

Jag finner personligen att datorn är bättre än skrivmaskinen, då jag tycker att själva skrivandet blir mer flexibelt, mer prövande, mer i linje med de tankeprocesser som hela tiden pågår i ens skalle. Att skriva på maskin är lite som att rista i sten. KNACK: det sitter där, oåterkalleligt – om man inte tillgriper det långsamt bortbleknade medlet Tippex förståss. I datorn är det så lätt att slänga ned några ord, titta, känna efter, stryka några av dem, pröva, bolla, testa, snurra, flytta. Att ändra är ingen stor sak. Att göra en stor revision i ett maskinskrivet manus är ett straff, och kräver starka nerver och gott om tid. På en dator är det busenkelt.

Hur ser en genomsnittlig arbetsdag ut för dig?

Tja, efter att ha begått alla morgonrutinerna och skjutsat barn till dagmamma och skolor, brukar jag sätta mig, hoppeligen framåt nio. Jag läser och besvarar e-posten, och, om tid finns, skummar några tidningar på webben. Sedan skriver jag till 12:25, går upp till huset, där jag äter lunch och lyssnar på Dagens eko. Jag vilar gärna på maten, en tio minuter, med en äggklocka balanserande på magen. Så drar jag igång igen. Så håller det på till eftermiddagen, då det är dags att hämta dottern, handla och laga middag. Jag försöker att undvika att arbeta på kvällar. Jag arbetar i princip aldrig på helger.

Det var ett inrutat schema. Du verkar vara disciplinerad?

Det ÄR jag, ibland intill det löjligas gräns. Men jag tror att man måste vara det, om man har det här arbetet, då ingen vakar över en, förutom snuten i bakhuvudet. Jag tror på rutiner, om inte annat för att det frigör tankekraft till annat. Jag tror på ordning och reda, helt enkelt för att det är så oerhört stökigt inne i mitt huvud, att det skulle bli fullständigt outhärdligt, om det också skulle vara stökigt runtomkring mig.

Är du en pedant?

Gud, nej. Men jag har funnit att det är mycket ångestdämpande att städa och – i synnerhet – att sortera saker. Att lägga små, små saker, i små, små askar, det är mitt Prozac det. Så visst har jag en anal karaktär.

Vad är din favoritmat?

Jag kan inte förstå vad det har för allmänt intresse.

Vilken är din favoritfärg?

Nu får du skärpa dig.

Få se, vad har du för hobbies?

Hmmm, det var väl på gränsen. Tja, jag spelar dataspel, men det är i perioder. Dels beroende å att jag har svårt att finna spel som riktigt intresserar mig. Dels för att det sista jag vill göra efter en tung dag framför datorn, att sätta mig framför ÄNNU en dator, och knappla vidare. Då behövs annat. Ibland bara tysss-t-nad. Eller en timme i badet med senaste numret av Times Literary Supplement.

Jamen det är väl ingen hobby!

Det är sant. Tja, vad mer. Jag bygger plastmodeller med mina söner. Inte sällan på det där klassiska pappa-på-julafton-viset, duvet, nämen så DÄR kan man inte göra, låt nu pappa ta över. Jag fuskar i HTML. Min hemsida är alltså ett rent hobbyprojekt.

Vad har du gjort av pengarna du tjänat?

Det mesta har jag använt till att betala skatt. Resten har mest investerats i nya egna böcker. Jag har köpt mig tid, helt enkelt. Varför tror du annars jag har kunnat lägga ned 5 1/2 år på en enda bok? Extrem lyx för en författare. Jag bor inte särskilt luxuöst, kör en tio år gammal Volvo, fnyser fortfarande inte åt blodpudding eller fiskpinnar.

Vilken är din mest udda ägodel?

Jag har en israelisk ljusförstärkare, som man kan se i mörker med. Och den har också IR-funktion, så den går att använda inomhus också, i miljöer som helt saknar ljus.

Varför har du skaffat en sådan?

Det var efter en otäck händelse vid fronten i Afghanistan, då jag och min fotograf var ute en natt tillsammans med en grupp mujahedin, och jag höll på att komma bort från dem. Och förutom att det var beckmörkt var det också minerat. Sedan fick jag chans att skaffa denna pryl, som kan vara till stor hjälp i sådana tillfällen.

Kan du berätta mer?

Nej.

Du har bolag. Varför det?

Nästan samtliga författare som säljer i större upplagor har det. Detta som ett sätt att sprida sina inkomster över flera år. (En bok för mig tar ofta flera år att skriva, medan pengarna ofta kommer i en enda stor stöt, året efter den getts ut.) jag tycker själv att det är rätt bökigt, med allt vad det innebär av revisonsberättelser och styrelsemöten och sånt, men det enda alternativet vore att skaffa sig ett så kallat ”Konto för uppskjuten beskattning” – faktiskt infört efter den s.k. Pomperipossa-debatten. För att det skall gå att använda, krävs dock att man har ordentligt ojämna inkomster från år till år, och jag skaffade bolag då jag på grund av två framgångsrika böcker inte längre rymdes i systemet.

Jag ser att du varit gift tidigare. Vill du berätta något om det?

Nej, inte annat än att jag och barnens underbara mor fortfarande är de bästa vänner.

Vad tänker du göra härnäst?

Tja, jag har rader av projekt, men vad som verkligen blir av, vet jag ej. Såg ett program på TV för några år sedan, om en författare som visade upp en flödesplan han gjort, och som angav exakt vad han skulle skriva för bok, år för år, ända in till, jag tror, 2020-talet. Det är en ren helvetesvision för mig. Jag kan omöjligt se mig som en sådan där ”en-bok-om-året”-författare. Förutom tvånget i detta, så tror jag inte att jag har SÅ mycket att säga. Jag gissar att jag har ett par tre fyra böcker till att skriva. Sedan får jag skaffa mig ett hederligt yrke.

Varför använder du ibland så märkliga ord? Senast lär det ha varit en person som sagt upp sin prenumeration på DN, för att du där använt uttrycket ”molma i mull”.

En av författarens plikter handlar om att förvalta, skydda och utveckla vårt språk. Till den plikten hör möjligheten, ja rätten, att nyuppfinna ord. Lika självklar anser jag den vara, rätten att bruka redan befintliga ord som tiden eller modet gjort kål på. Skall dock inte göra det hela alltför märkvärdigt. För mig är detta till del något rätt omedvetet. Jag har vistats så mycket i 1600-talet – rent källmässigt – att ord och uttryck från den tidens mycket vackra och kraftfulla språk sipprat in i mitt eget uttryckssätt. Och jag använder ord som jag själv anser förtjänar ett nutida liv. Och ”molma i mull” – molma betyder ungefär krossad, och kommer av samma ordstam som ”malm” – tycker jag ÄR ett vackert uttryck. Det myntades en gång av Georg Stiernhielm, den svenska poesins fader.

Du har skrivit en spionthriller för TV. Innebär detta att din första roman är i faggorna?

Nej. Dels är jag för fylld av respekt den formen för att våga mig på den själv, dels tycker jag att där redan skrivs så mycket, och även mycket bra. Varför bli ännu ett äpple i en värld av fallfrukt? Att skriva manus för film och TV är så långt jag kan sträcka mig.

Är det något nytt på gång på den fronten då?

Jag har en del saker på gång där, bland annat ett manus som handlar om några personer som rymmer ur GuLag, arbetsnamn ”Flykt”. Vi får se vad det kan ge. Att skriva filmmanus är väldigt annorlunda mot att skriva historiska böcker, lustfyllt och mycket ångestfritt.

Har du till exempel inlett arbetet på den tredje delen i trilogin om stormaktstiden?

För att börja längst bak: Nej, jag har inte börjat på uppföljaren till ”Den oövervinnerlige”. Tyvärr. I det fallet inväntar jag min nyfikenhet. När den blivit så stor att den inte längre går att hålla i styr, då sätter jag igång. (Jag är obotlig lustskrivare. För att det skall bli bra, måste jag själv tycka att det är kul.)

Nå, hur tycker du att det är att sitta i Svenska Akademien?

Det är faktiskt roligare än jag trodde. Stämningen är fin, långt mer avslappnad än man föreställer sig som utomstående. Fast det är klart, jag har fått köpa mig ett par nya slipsar. De gamla jag hade var av ett snitt, som var VÄLDIGT rätt vid mitten av 80-talet, och som jag bar när jag gick ut och partajade på Norrlands nation i Uppsala – mycket smala, i dämpade färger – men som tiden lämnat bak ryggen.

Så vad gör ni då?

Vi sammanträder. (Skratt) Varje torsdag. Och sedan äter vi middag på Gyllene Freden. Fast någon ärtsoppa har jag ännu inte sett.

Jamen, kan du inte vara mer konkret?

Mycket handlar om priser, stipendier och annat utdelande av pengar. Det är väldigt behagligt att vara generös på det här viset. (Näst svenska staten så är Svenska Akademien den största understödjaren av svensk kultur.) Sedan finns givetvis detta med klassikerutgivningen, samt givetvis grundbulten: vården av vårt svenska språk.

Men du är väl inte känd för att vara en sammanträdare?

Hmm, det stämmer nog. Men jag kan bara säga att det visserligen är sammanträden, men inga helt vanliga sammanträden ändå. Oväntade saker sker. Oväntade diskussioner utbryter. Och jag har t.ex. blivit förd till författarskap som jag annars skulle ha lämnat vid sidan om, av lättja eller vana, och fått upptäcka hur kolossalt bra de är. Med andra ord: jag har fått privilegiet att växa vid en tidpunkt i livet då man annars gärna brukar stanna upp, nöjd i den gamla bilden av sig själv. Hur pass engagerad jag varit, visas av att när jag efter den första terminen tittade i mina papper hittade jag nästan inget klotter i dem! Och jag är alltså en notorisk klottrare: det är annars ett säkert tecken på att jag är uttråkad. Jag tror att det kan räcka med att säga, att det är med lätt hjärta som jag styr mina steg uppför slottsbacken var torsdag.

Har du någon personlig kommentar till valet av litteraturpristagare 2003?

Tja, Coetzee är en rasande skicklig författare, som i sin förmåga att skifta stil, grepp och röst nästan kan göra en lite rädd – och som skrivande människa inte så lite avundsjuk. Det finns också två återkommande teman i hans författarskap, som både intresserar mig mycket. Det ena handlar om makten över ordet och makten över berättelsen: vem har rätt att tala, och vad händer när man inte tillåts göra det. Det andra är frågan om huruvida man kan ställa sig vid sidan av sin samtid, om man på något vis kan undgå historien. Är man mest intresserad av hans senare, mer personligt stämda författarskap kan man fördel läsa ”Onåd”. Är man mer intresserad av hans tidigare författarskap, färgad av livet i och under apartheid, är nog ”I väntan på barbarerna” en god början.

Har du någon personlig kommentar till valet av litteraturpristagare 2004?

Elfriede Jelinek är en underbar ordkonstnär, men av ett helt annat slag än, säg, förra årets pristagare Coetzee. Oavsett om vi talar om hennes prosa eller hennes dramatik står vi inför ett mäktigt, ja ibland nästan övermäktigt, flöde av ord. Och flödet handlar inte i första hand om mängd, utan om densitet. Det finns en kolossal täthet i hennes texter, en täthet i tankar, i bilder, i observationer. Hon har bland annat en förmåga att med en enorm precision fånga en viss typ av vardagsdrama, där ytterligt små ytrörelser kontrasteras mot, och får sin laddning av, allt det där oerhörda under ytan som aldrig sägs öppet. Hon är en mycket krävande författare, det medges, för hon har en stil som inte liknar någon annans. Sedan kan hon också ses som krävande är att hennes berättelser är så mörka, men det vi kan uppfatta som hjärtlöshet kommer ytterst av hennes vägran att presentera lösningar, att ge TRÖST, utan visa på det gap mellan förväntan och verklighet som finns i det moderna konsumtionssamhället, ett gap som har slukat, slukar och kommer att sluka så många. Om jag skall rekommendera någon av hans böcker till någon som är nyfien, tror jag det får bli ”Pianolärarinnan”, som är den kanske mest tillgängliga av hennes romaner, men där alla hennes underbara egenheter, inte minst detta utomordentligt täta språk, ändå går tydligt i dagen.

Har du någon personlig kommentar till valet av litteraturpristagare 2005?

Harold Pinter är utan tvekan en av världens största nu levande dramatiker, om inte DEN störste. Hans förmåga att skriva dämpad, vardaglig men ändå synnerligen laddad dialog är helt makalös. Jag har svårt för en viss typ av deklamationsteater, där skådisarna står där framme vid rampen och taaaaalarrr, med bukstöd, till oss i publiken. Pinters stycken har en helt annan skala, handlar i regel om ett ytterligt litet antal människor i ett litet, slutet rum, och om den spänning som byggs upp i detta rum.  Konflikterna springer intressant nog inte inte sällan från något som ägt rum utanför scenen. (Eller har det verkligen det? Osäkerhet om vad som passerat är ofta en ytterligare moment i hans dramer; det är en komplikation jag som historiker givetvis uppskattar.) När han leker med tiden, gör han det på ett meningsfullt sätt, som i Betrayal, där vi får följa en kärlekshistoria, som går från slutet till början. Bör tilläggas att han är en mycket skicklig filmmanusförfattare: ta och hyr 80-talsklassikern ”Franske löjtnantens kvinna” och se. Samt en utmärkt skådespelare: ta och hyr ”Skräddaren i Panama” och se en Nobelpristagare spela mot Pierce Brosnan!

Vill du kommentera den kritik som riktats mot valet av Pinter, detta utifrån vissa av hans politiska ställningstaganden?

Nja, jag varken kan eller vill kommentera valet i detalj. (Diskussionerna inom akademien som fört fram till valet hör till de ting som är belagda med sekretess.) Dock vill jag säga så här mycket. Detta att en helt fristående kulturinstitution delar ut ett så betydelsefullt pris, utan kontroll från vare sig staten eller marknaden – sedär något unikt – är bara det synnerligen provocerande. (Både statskramare och massmarknadsideologer attackerar också gärna Akademien, om än utifrån motsatta utgångspunkter.) Och kan man inte säga något annat, kan man alltid göra sig ilsk över huruvida pristagaren är politiskt korrekt eller ej. Det lite märkliga är, att de personer som anklagar Akademien för politiskt ställningstagande gör sig skyldiga till exakt det som de själva anklagar Akademien för, nämligen politiserande av priset. Låt oss säga så här – apropos Akademiens prisarbete i största allmänhet – att om någon frågar mig om det förekommer att folk får pris TACK VARE sin politiska åskådning, så är mitt svar: nej, självfallet inte. Förekommer det då att folk får pris TROTS att de har politiska åsikter som inte delas av Akademiens ledamöter. Mitt svar: Ja, givetvis, hela tiden och Gudskelov.

Har du någon personlig kommentar till valet av litteraturpristagare 2006?

Något som jag blivit mycket imponerad av i Pamuks författarskap är att han lyckats skriva lysande böcker i två genrer som jag själv betraktat som nära nog omöjliga, nämligen den politiska romanen och den historiska dito. Historiska romaner är fabler om samtiden, vilket all rekvisitan syftar till att dölja. Hos Pamuk spelar rekvisitan mycket liten roll. Han syftar inte heller till att återuppväcka det förflutna som livsform – en omöjlig uppgift – utan söker istället hålen i de tidsskikt som skiljer nu och då, de hål som gör det möjligt att låta en tid belysa en annan, ja, nå en annan. De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i ”Den vita borgen” och ”Mitt namn är Röd” (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

”Mitt namn är röd” är en underbar berättarlabyrint: ömsom en kärleksroman, ömsom en deckarhistoria, ömsom en undersökning av konstens roll och möjligheter. ”Den vita borgen” är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

Enklaste vägen in hans författarskap är hans underhållande och originella självbiografi ”Istanbul”, medan ”Snö” är en politisk roman av högsta kaliber, samtidigt som den innehåller de berättartekniska metanivåer som är en så viktig ingrediens i alla hans verk. Den är också förvånansvärt rolig, det deprimerande ämnet till trots.

Är detta ett politiskt val?

Nej, givetvis inte. Han får det INTE för sina politiska ställningstaganden. Han får det för sina litterära prestationer. Se för övrigt den ovanstående frågan om Harold Pinter.

En annan sak. Hur blir man historiker?

Formellt är det hela enkelt: man läser historia på universitetet, och doktorerar i ämnet. Efter det kan man kalla sig historiker. I verkligheten är det knepigare. För det första talar vi om en utbildning som tar lång tid, i bästa fall kanske en sju år (för mig to det nio år, men jag hann med en del annat under tiden, bl.a. det där jobbet i underrättelsetjänsten, samt skriva min första bok, ”Poltava”). Man måste nämligen först läsa in en grundexamen innan man alls kan söka in vid någon forskarutbildning som ändar i doktorsexamen. Och det är i regel svårt att komma in på en forskarutbildning. Konkurrensen är hård.

Men sen är det klart, eller?

Nja, att skriva en doktorsavhandling är inte heller någon seglats på en räkmacka. Det finns kolossala fördelar med det där livet, inte minst den stora friheten och privilegiet att utveckla sina intellektuella intressen och färdigheter på heltid. Och göra det tillsammans med likasinnade. (Man måste trivas på universitetet. Det gjorde jag.) Dock får man inte vara för jagsvag, tror jag. En akademisk forskarutbildning är nämligen också ett slags disciplineringsprocess, det vill säga att det handlar om att lära sig vissa mer outtalade koder och normer som reglerar vad, hur och varför man får säga och göra saker etc. En hel del får sin skaparkraft snöpt under den där processen, och förlorar kanske kontakten med det som ursprungligen fick honom eller henne att söka sig till ämnet till att börja med. Och då är det lätt att man inte släpper i från sig så mycket mer än den där doktorsavhandlingen, och istället ger sig hän åt undervisandet eller förlorar sig i något slags byråkratexistens.

Så man får i alla fall jobb?

Tja, det är nog få doktorer som försvinner in i arbetslöshet. Jag har i alla fall ingen i min bekantskapskrets. Det är en högt kvalificerad utbildning. Dock är det givetvis ett riv och slit om tjänster och forskningspengar, när man väl är klar, och kanske ändar man på ett annat arbete än det man ursprungligen tänkt. Och det är bara en mycket liten minoritet som, liksom undertecknad, lever på att skriva böcker för en större publik. Många skulle nog vilja det, men om man vill göra en karriär INOM den akademiska världen kan det vara svårt att finna tid – eller mod – till sådant.

Oj, det var många om och men det där: det verkar som om du vill avskräcka för att doktorera i historia?

Nej, nej, det är inte min mening. Dock skall man vara medveten om att det är en lång och bitvis svår bana man väljer. Och att man skall välja den av rätt skäl.

Finns det fel skäl?

Till exempel att doktorera för att man vill ha titeln, det är rena vansinnet. Det vore som att dricka Dry Martini på krogen för att man är sugen på oliver. Det finns bättre och enklare sätt att bevisa sitt värde.

Över till en något mer filosofisk fråga: lär sig mänskligheten av historien?

Inbäddad i ditt spörsmål finns givetvis Hegels gamla klatschighet, nämligen att det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien. Vilket är ett påstående utmärkt mer av formuleringsglädje än precision. Ja, vi lär av oss historien. Nej, den kunskapen är inte absolut, inte där en gång för alla, utan tenderar precis som andra minnen att brytas ned med tiden. Skillnaden mot vårt individuella minne är att detta vårt kollektiva minne är utsatt för en dubbel nedslipningsprocess. Dels den som oundvikligen infinner sig med tiden, då saker och ting går ur mannaminne, då ögonvittnena dör och det hela går från att vara en erfarenhet som svider i huden, till att bli en erfarenhet som hålls vid liv med hjälp av ord och bild – precis som det individuella minnet självt alltid en vågsam och fragil process. Det handlar om en naturlig, oavsiktlig glömska. Sedan finns det också en medveten, styrd glömska, då man av olika skäl, ofta politiska, bestämmer sig för att vissa minnen skall förträngas eller förnekas. Så visst lär vis oss, inte alltid rätt dock. Men lärdomar dröjer inte kvar, oundvikligen. Och de som har ansvaret för att se till att de ej glöms är i första hand historikerna.

Du har rapporterat från fyra krig och en revolution. Varför i hela friden uppsöker du sådana här platser och händelser?

Skälen är flera, tror jag.

För det första: Även om jag försvarar akademikerns och den intellektuelles rätt – ja, skyldighet – att sitta i sitt torn och stilla begrunda världen, så är det, åtminstone för mig personligen, omöjligt att stanna där hela tiden. Särskilt när och där stora och tidsdefinierande händelser sker. Då känner jag att jag måste vara där, måste få se åtminstone ett brottstycke av denna verklighet med egna ögon. Jag kan bara inte avstå, jag kan bara inte låta bli. (Jämför förresten med det faktum att jag under 80-talet lämnade universitetet för arbete inom underrättelsetjänsten, för att så att säga vara med i det enda krig där jag varit verklig deltagare, nämligen det Kalla.)

För det andra: jag har skrivit mycket om krig och stora, dramatiska händelser och det skulle vara underligt om jag bara betraktade dem på avstånd, i tiden eller rummet. (Det vore lite granna som om en munk agerade sexrådgivare.) Mina egna personliga erfarenheter av krig – Kroatien, Bosnien, Afghanistan, Irak – har gjort mig till en bättre historiker. Det är jag bergfast övertygad om. Jag har varit nere i odjurets mage, och fått skåda sådant jag annars bara läst om.

Vad säger du om reaktionerna i utlandet på din sista bok, ”Stridens skönhet och sorg”?

Tja, vad kan jag säga. Det har gått över förväntan väl, långt över förväntan. Det är ju alltid ett prov på en bok, detta med hur den läses i ett sammanhang där ens eget namn egentligen är betydelselöst, där ingen vare sig prisar eller dömer en i förväg för att man är just den man är – en misstanke man aldrig kan göra sig helt fri från här hemma i Sverige.  Jag är förtjust. Likaså är flera av mina utländska förlag, inte minst Knopf i USA.

Hur har ”The Beauty and the Sorrow” gått just i USA?

Mycket bra, för att vara en historiebok skriven av en utlänning från ett litet land i Europa: 6:e tryckningen, över 22.000 exemplar. Det bara måste man vara nöjd över. Recensionerna har som sagt varit fantastiska.

Hur många länder har boken sålts till?

Tjugofem. Nu senast Turkiet. Och det är fler länder på gång. Den som jag främst har att tacka för detta är min förra litterära agent Emma Gate, på tyvärr nu nedlagda Stilton. Men min nya agent, Jonas Axelsson på Partners in Stories, har fortsatt på detta framgångsrika arbete. Och nu har stafettpinnen på PINS gått över till Henrik Lindvall.

Stämmer det att du skrev extramaterial till var ny utländsk utgåva?

Ja, i princip. Jag försökte. Allt i mån av tid – och det var något jag inte hade så mycket av då. Men tack vare att boken har den här modulartade karaktären försökte jag var gång lyfta ut en person, och sedan skriva till en, som låg lite närmre just det landet, på något vis. Ibland kombinerade jag ihop extramaterial från andra utländska utgåvor med nyskrivet etc. Så till exempel innehåller den ryska versionen av boken tre personer som alla har anknytning till östfronten (en person från den finska upplagan, en från den polska, samt en nyskriven – en rysk kavallerist vid namn Vladimir Littauer) medan tre personer med anknytning till väst lyfts bort. Det blir nästan en ny bok.

Är du en kulturman?

Nej, jag kan ärligt säga att jag inte känner mig träffad av den där lite udda och en smula svåravkodade diskussionen. Kanske för att jag bor i Uppsala? Det var en stor nackdel i jobbet som Ständig sekreterare att inte vara bosatt i Stockholm, pendlandet har varit nära att knäcka mig och familjen. Samtidigt är det en fördel att vara offside, inte vara insyltad. Odla sin trädgård. Jag får mängder med inbjudningar och tackar nästan alltid nej. Som kulturman måste man väl i viss mån njuta av att vara på den där scenen, men det har aldrig tilltalat mig. Fast visst existerar kulturmannen, det vet alla som har varit på en Bokens dag. Hos vissa finns en högt uppdriven grad av … erotisk fåfänga. (Det kan man för övrigt även se på universiteten.) Men min fåfänga ser annorlunda ut

Och så har du lämnat posten som ständig sekreterare. Hur känns det då?

Det känns fint. Givetvis. När jag var ny ständig sekreterare kände jag en stark skräck för att misslyckas, på olika vis. Detta var på så många vis ny och okänd terräng för mig: att vara chef, att ha stort finansiellt ansvar, att ha ett fast jobb…

Hur tycker du att det har gått?

Jag känner mig nöjd med det jag har uträttat under de här åren. I det yttre syns Akademien främst när det är dags för Nobelpris och inval; och jag känner mig synnerligen nöjd över de Nobelpris som utdelats och de mänskor som valts in. Men sedan har en stor del av min tid upptagits av sådant som en utomstående kan ha svårt att uppfatta, gråa oglamorösa ting som stärkande av organisationen och av ekonomin, hanterande av interna kriser, stora och små, att säga ja, att säga nej, att sortera papper i olika stora högar, lägga upp sammanträden etc mm osv. Samt inte minst se till att Akademiens inre liv är välfungerande och i balans. Det har inte alltid varit lätt, men det har faktiskt alltid ordnat sig.

Vad kommer du att sakna?

Säg det. Det vet jag ännu inte. Men inte sällan har jag haft en fin stund sent på torsdagskvällen, när både sammankomsten och middagen är avslutad, och jag vandrat ensam genom Gamla Stans gränder upp till Börshuset, där endast fönstren i sekreterarrummet har lyst, varefter jag suttit där och skrivit rent protokollet, helt ensam i det stora huset, med musiken på hög volym och slipsen på trekvart, lite småfull efter vinet och snapsen på Gyldene Freden, och stillsamt nöjd då detta är arbetsveckans kulmen och allt har gått väl.

Vad kommer du INTE att sakna?

Pendlandet från Uppsala, särskilt vintertid då det kunde blåsa in någon millimeter snö från Östersjön varefter det sade klang i någon växel och man blev sittande mellan Märsta och Knivsta och alla klockor stannade. (Eller än värre blev stående, för alla sittplatser tagit slut i kaoset.) Kommer inte heller sakna den här känslan av att vara ständigt påpassad, att man vet att man knappt kan nysa utan att någon räcker fram en näsduk.

Vad har varit svårast?

Att få ihop livet som ständig sekreterare och pendlande fembarnsfar. Mina närmaste har fått ta många smällar. Inte minst tycker jag att jag ibland försummat mina barn. Det plågar mig. Jag var också tvungen att ge upp mitt hus på landet och det liv jag hade ordnat där. Det sörjer jag alltjämt. Jag saknar tystnaden, skrivarstugan, katterna och äppelträden. Mycket. Drömmer regelbundet om Västerberga.

Vad ska du göra nu?

Jag har inga stora planer. Har tänkt vara pappaledig. Sedan ska boksviten om det Första världskriget självfallet slutföras; skriva, även om jag ännu inte vet om vad och hur och när – jag har uppslag, som jag dock inte vill prata om, inte ännu. Mycket för att det känns som om det är dålig karma att prata om sådant. Men visst har jag idéer. För jag har gjort den lite omskakande men på inga vis oangenäma upptäckten, att ju äldre jag blir, desto fler uppslag får jag till möjliga böcker. Har säkert något att göra med växande erfarenhet och dito kunskap.

Och mera?

Tja, jag har tänkt unna mig lyxen att läsa på ett friare, mer nyckfullt vis; samt givetvis delta i Akademiens arbete som en vanlig ledamot. Men mer vet jag inte. Måste faktiskt tänka igenom vad jag vill göra med det som återstår av mitt liv. Ser dock fram emot ett enklare, anonymare och på alla vis mer vardagligt liv.

Har du någon kommentar med anledning av Torgny Lindgrens död?

Kan bara vad jag upprepa vad jag skrivit på bland annat Instagram:

Torgny, vi möttes först under olika framträdanden, vi satt sedan under många år bredvid varandra på sammanträdena i Börshuset, och slog ofta följe ned genom gränderna i Gamla Stan och pratade, pratade och skrattade (åtminstone jag, för du var – sitter långt inne det där med preteritumformen, märker jag – du var så förbannat rolig) och jag lärde mig snabbt att uppskatta din humor och ditt allvar, ditt mörker och ditt lättsinne, din livsglädje och din i grund pessimistiska bild av existensen, din ironi och ditt skarpa och respektlösa klokskap (sånt man förr brukade kalla bondförnuft), din självdistans och din fåfänga, din intelligens och din sårbarhet, dina åsikter om allt från bilkörning och ekonomi och tysk historieskrivning över vilken restaurang i Berlin som serverade den bästa wienerschnitzeln (vill minnas att du tyckte det var Thomaseck, vid hörnet av Pestalozzi och Krumme) till skrivandets himmel och helvete, med tonvikten lagd på det sistnämnda: ”Kriteriet på en god författare är att ens självkritik är större än ens skrivlusta” brukade du säga, och också sedan avfärda ditt minne och omdöme och allmänna relevans, säga att det var nog ingen som längre ville lyssna på vad DU hade att säga, men när du sedan talte lyssnade alla, för du seglade alltid i egen vind, var rak, tydlig, eftertänksam, din egen, och det stöd du gav mig under hundåren glömmer jag aldrig (och jag kanske tackade jag dig aldrig nog mycket för det) och även om jag visste hur illa det var, och ett tag kunnat följa det på alltför nära håll, intalade jag mig själv att javisst, du skulle komma tillbaka, kanske bara för att jag så intensivt ville det bara, och nu Torgny är du borta. I alla fall det av dig som dödligt är.

Stämmer det att du börjat på en ny historisk bok?

Ja, det är korrekt. Det är dock en lite annorlunda berättelse. Det har för övrigt alla mina senaste böcker varit. Lite annorlunda alltså. Har kommit så långt i mitt liv och skrivande att jag roas mer av att pröva på nya ämnen och nya grepp än jag räds för att misslyckas. Hoppeligen skall denna nya sak vara klar till 2019. Än så länge vill jag dock inte säga så mycket mer. Pratar man för mycket om ett tänkt verk riskerar energin att förskingras. Dessutom måste man alltid räkna med att det slutar i pannkaka, och då vill jag kunna slänga hela rasket utan vidare samvetsbetänkligheter.

Vad har du att säga om krisen i Svenska Akademien?

Det jag har att säga och det jag har sagt finns i huvudsak samlat här.

Men i januari 2019 återupptog du och Kjell Espmark arbetet. Kan du kommentera det?

Jag kan parafrasera vad vi sade då: under hösten 2018 medverkade på olika vis i återuppbyggnaden av Svenska Akademien och deltog bland annat i flera viktiga beslut. Vi nådde en punkt där en fortsatt insats i reformarbetet bara kunde göras inom Akademien. Därför beslöt vi att på nytt ta del i arbetet.

Kan du vara mer precis?

Under hösten gjordes ett antal utmärkta inval och fattades ett antal betydelsefulla beslut. Inte minst den nya stadgekommentaren är ett viktigt steg framåt i moderniseringen, och torde omöjliggöra en upprepning av 2018 års sorgliga debakel.

Betyder detta att ni backade från kravet ni ställde i våras, att Horace Engdahl måste lämna sin stol?

Ja. Det gjorde vi för övrigt i praktiken redan i augusti 2018. Läget var sådant att Akademiens bästa måste sättas före de personliga motsättningarna.

Vad är det för linje som du och Kjell Espmark kommer att driva inom Akademien?

Vi vill fortsätta det redan påbörjade arbetet för modernisering och ökad öppenhet. För oss är det också en självklarhet att stadgar och regler, inte minst de som gäller jäv, noga skall respekteras. I detta är vi lyckligtvis inte ensamma. Inte heller i åsikten att ledamöterna främsta plikt skall vara att främja Akademien, dess syften och anseende. Inget annat.

Vad är dina tankar inför framtiden?

Jag hoppas kunna bidra till arbetet på att reformera Akademien och återuppbygga det förtroende som är den egentliga grunden för institutionens existens. Men jag hyser inga illusioner. Det kommer att bli ett svårt och långdraget göra.

Hur har du drabbats av pandemin?

Indirekt. Den tog min mamma. Hon avled den 17 december på ett äldreboende i Boden. (För övrigt den dag då det avled flest människor i Sverige i just covid-19.) Hennes dödskamp var inte vacker att skåda. Detta är EJ en sjukdom att leka med. Lyd restriktionerna, följ råden, var inte självisk. Och tag dina vaccinsprutor!

Men bara indirekt?

Själv har jag klarat mig väl, hållit mig på benen, skrivit ovanligt mycket (det har inte funnits så mycket annat att göra – så den ovan nämnda boken kommer utan tvekan att bli klar i tid) mycket för att så många resor, möten, fester etc mm osv blivit inställda precis som för alla andra. Detta märkliga och trista år har dock fått mig att tänka till. Vad är viktigt i mitt liv? Inte att få tillbringa så många timmar som möjligt vid mitt skrivbord i alla fall. Jag tycker mycket om mitt arbete, men om det är en sak som 2020 har lärt mig, så är det hur outsägligt mycket jag, vi, alla behöver andra människor. I levande livet. Och inte på en skärm.

Vad tycker du om Zoom och andra digitala möten?

Jag avskyr det, med en hjärtlighet som gränsar till det irrationella. Detta att sitta i ett möte och behöva stirra på sig själv i en timme eller två är helt förfärligt. Utmattande. Distraherande. Trist. Monologiskt. Skulle tro att mitt digitala jag presterar ungefär en fjärdedel av vad mitt analoga jag är kapabelt till.

Är du nöjd med mottagandet av din senaste bok ”Onda nätters drömmar”?

Visst är jag det! Och en dåre vore jag annars. Titta på sidan för den boken: där finns citat jag aldrig skulle läsa högt, för de är så smickrande. Och boken har hittills sålt till 13 länder, och fler kommer det nog att bli. Bland annat ges den ut i USA och Storbritannien till hösten. Så jag är nöjd, mycket nöjd. Det var ett projekt som tog mycket tid och kraft, men som samtidigt uppfyllde mig på ett sätt som få andra böcker har gjort. För första gången kände jag faktiskt en viss sorg när boken var färdigsskriven. Har hört kollegor tala om den tomhet, ja depression som infinner sig när ett verk slutförts, men har alltid tolkat det som ett utslag för författares drift till självdramatisering. Dock vet jag nu att det verkligen kan vara så.

Varför det, tror du?

Till dels handlar det om ämnet, som det är omöjligt att gå in i utan att skakas i sitt innersta. Men den yttersta förklaringen är nog att jag för allra första gången jag medvetet gick in för att förlora mig i mitt arbete, rentav gömma mig i det. Detta har jag varit noga med att undvika förr. Men boken är tillkommen under en svår och besynnerlig period i mitt liv. Jag inledde skrivandet samma höst som jag skilde mig och de små barnens mor flyttade. Och ett tag kändes det som om det  – vid sidan av mina två små flickor – var arbetet på boken som höll mig samman. Till yttermera vissa inträffade pandemin och förvred existensen än mer. (Jag förlorade flera människor som betydde mycket för mig i den, bland annat min mor.) I allt detta försåg mig arbetet på boken med ett mål, en fast punkt, ett skäl att gå upp på morgnarna, rentav något att längta efter. Dessutom tänker jag att dessa skiftande energier och känslostämningar fann sin väg in i boken, lyfte den ytterligare.

Vad arbetar du på nu?

År 2022 var ett extremt produktivt år för mig, och det känns som om jag kan unna mig något av en paus. I sådana lägen är det viktigt att låta brunnen fyllas upp igen – som Virginia Woolf brukade säga. Precis som alla andra blir jag äldre och tiden alltmer dyrbar, och då är det viktigt att bara ge sig in i saker som man verkligen vill, som man verkligen tror på. Det saknas min själ inte idéer till nya projekt för mig; de är nästan för många. Men jag ska tänka, fundera, undersöka, testa, läsa och läsa än mer. Har ingen aning vad som kommer härnäst, men jag kan lova att det inte blir tråkigt – för att citera en annan av mina husgudar, David Bowie. Dessutom har livet så mycket mer att erbjuda än bara skrivande. Lyckligtvis.

Men den här nya boken ”Paradoxmaskinen” då?

Jo, den förstås. Det är inga nya texter utan en samling med gamla, redan publicerade sådana, främst kritik skrivna för Expressen och Dagens Nyheter mellan åren 1990 – 2020, men även ett antal andra redan publicerade saker från olika ställen, som jag tyckte platsade i någon av bokens tre avdelningar: ”Att skriva biografi”, ”Att skriva historia” och ”Att skriva om samtiden”.

Mycket i den är rent brödskriveri, va?

Det stämmer, men det är verkligen inget jag skäms för, tvärtom. Inte bara satte det mat på bordet och tak över huvudet för familjen, det var också klart danande. Medan universitet gjorde mig till historiker, var det brödskriveriet för Expressens kultursida som gjorde mig till författare.

Hur menar du då?

Låt mig citera ur bokens förord: ”Om man som jag kommer från den akademiska världen, där skapandet av texter är en stor, tung och dryg process, där inget under 20 sidor i längd och tre månader i tillkomsttid verkar vara värt att göra, var detta att skriva korta texter till snabbt annalkande dödlinjer lite av en chock. Men det var en god chock. Den lärde mig respektera och uppskatta dödlinjer och se det skapsamma i begränsningar. Skrivandet avmärkvärdifierades, jag tilläts varken romantisera eller fetischera det, utan istället nyktert se det för vad det är: ett hantverk, som precis som alla andra hantverk blir till och förfinas i utövandet.”

Har du några planer på att återvända till Ukraina och fortsätta rapportera från kriget?

Ja, jag vill verkligen göra det, och hoppeligen rätt snart. Det är dock en hel del olika saker som ska klaffa, så jag har svårt att säga exakt när. Vill dock gärna tillägga att jag har rapporterat från fem krig, och jag har aldrig sett något liknande, i skala, i våldsamhet, i grad av förstörelse, i mängd av lidande och, inte minst, i betydelse. Vi står nu vid en vändpunkt i historien, en stjärnstund, som man säger i Tyskland, där det ännu står och väger, en händelse som kommer att definiera vår värld och vår framtid för mycket lång tid. Sannolikt för generationer.