Ibland går ens litterära världar ihop på ett oväntat vis. Jag har länge läst och beundrat Svetlana Aleksijevitj, och det var verkligen en lycka när jag 2015, som ledamot av Svenska Akademien, fick vara med och att tilldela henne ett välförtjänt Nobelpris i litteratur. Hennes verk präglas å ena sidan av en stor och omisskännelig originalitet, samtidigt som hon å den andra är del av en dokumentaristisk tradition, som hon på ett vackert vis förvaltat och vidareutvecklat. Till föregångarna hör den ryske dissidenten Andrej Sinjavskij och den belarusiske författaren Ales Adamovitj – den sistnämnde har hon själv kallat ”sin viktigaste lärare”. Det finns ytterligare tredje person, som Aleksijevitj nämnt som en viktig inspiratör, men som är tämligen okänd, och det är Sofia Fedortjenko.
Fedortjenko är författare till denna bok, som är en av de märkligaste som kommit ur det Första världskriget; vilket inte vill säga litet, då få eller inga historiska kataklysmer givit upphov till så många storartade minneslitterära verk som just katastrofen 1914-1918.
Sofia Fedortjenko föddes 1888 i S:t Petersburg i en medelklassfamilj. Hennes far var ingenjör, hennes mor fransyska och barndomen verkar ha varit ambulerande på olika vis. En del av uppväxten tillbringade hon i en avlägsen by öst om Moskva, andra delar i Paris. Efter att ha genomgått gymnasieutbildning började hon läsa juridik vid universitetet i Kiev, men tog aldrig någon examen. Hon gifte sig 1902 i samma stad med den adlige Aleksej Semonovitj Fedortjenko. (Hon behöll hans efternamn även efter det att hon senare gift om sig.[1]) När kriget bröt ut var hon på sitt 26:e år, och 1915 – 1916 gjorde hon tjänst som sjuksköterska vid ryska armén. Hon kunde stenografera och började skriva ned vad de sårade soldaterna sade till varandra; och utan att de förstod vad det var hon gjorde. Fedortjenko var äldre än de, och på så vis lite av ett neutrum; dessutom ingick det i en sjuksköterskas dagliga sysslor att föra anteckningar (över feberkurvor, medicinering och liknande) så de brydde sig inte stort om den där kvinnan som ensam satt och skrev, och i smyg fångade deras ord.
När människor berättar om vad de upplevt, vad de tänkt eller känt, så sker det nästan alltid i ett sammanhang där man vaktar på sina ord. Man vill – helt mänskligt – gärna framtona som något bättre än vad man egentligen är; detta oavsett om man svarar på frågor inför en krigsrätt, skriver brev till sin hustru eller komponerar en memoar för eftervärlden. Ibland går mekaniken att belägga med viss precision, som när man kan jämföra de ursprungliga dagboksanteckningar som någon fört med det litterära verk som åratal senare frambragts på basis av de förstnämnda. Min egen erfarenhet är att rena påhitt eller nykonstruktioner är sällsynta. Men istället går det nästan ofelbart att iaktta hur de två olika nivåerna skevar; ibland i till synes ovidkommande detaljer, som när omvälvande händelser flyttas till solnedgången i Siegfried Sassoons elegiska ”Memoirs of a Fox-Hunting Man”, troligen för att göra dem mer metaforiskt laddade; ibland när en persons utveckling görs lite enklare, lite tydligare och lätt kronologiskt förskjuten, som i Vera Brittains fina och drabbande ”Testament of Youth”; ibland när helheten retuscheras till den grad att en delvis ny bild framträder, som i fallet Ernst Jünger, där vi tack vare de nu frisläppta dagböckerna kan se hur mycket av hans tvivel som suddades ut när han efteråt skrev sin med all rätt prisade ”In Stahlgewittern”. Detta är bara tre exempel, alla välkända böcker som vunnit både beröm och läsare genom åren, och som starkt hjälpt till att forma vår bild av det Första världskriget. Under arbetet på mitt eget verk om denna epokala händelse, ”Stridens skönhet och sorg”, och som just bygger på personliga dokument av olika slag, kunde jag upprepade gånger iaktta denna mekanik, och överväga dess implikationer.
Det finns alltid ett pris att betala när minnen ska förvandlas till litteratur. Detta är elementa för historiker, som får lära sig att behandla den här typen av källor med försiktighet. Det är också bara i sällsynta fall det dyker upp dokument som verkligen låter en se människor som de är, nakna och ogarderade. En sådan källa är dagböcker och andra texter som aldrig varit tänkta att läsas av någon annan än skaparen själv. Ett annat, och synnerligen ovanligt material, är i smyg avlyssnade konversationer[2], som alltså är fallet med den bok läsaren nu håller i sin hand.
Efter ett år och åtta månader avbröt Sofia Fedortjenko sin tjänstgöring, enligt uppgift av hälsoskäl. Och hon återvände hem. Men när hon besökte Moskva och Kiev slogs hon – som så många andra krigsdeltagare – av den skärande och inte sällan absurda kontrasten mellan hemmafrontens aningslösa vardag och soldatlivets alla mörka realiteter. Detta sporrade henne till att använda sina stenografiska anteckningar för att berätta om kriget ur de vanliga soldaternas synvinkel. Resultatet blev denna unika bok, byggt på ett unikt material.
Precis som hos Svetlana Aleksijevitj är resultatet en kör av röster, och i Federtjenkos fall är samtliga anonyma. Det är inga konversationer hon återger, utan bara avlyssnade små monologer, som sällan är över tio rader långa, ibland så korta som tre. Monologerna har även gott om de där trepunktsellipserna som är ett så vanligt inslag också i Aleksijevitj texter. (Och i båda fallen kan man heller inte vara säker på om det markerar en vanlig uteslutning, eller en paus i talet.) Och soldaterna talar om sådant de sett eller gjort, om livet och döden, om hemmet och kriget och fienden, om vad de hoppas på eller fruktar. Och de gör det med en förfärande, förbluffande ärlighet.
Några av dessa egenartade texter publicerades först i olika ryska tidskrifter, men sommaren 1917 samlades de och gavs ut i form av en liten bok, ”Folket i krig”. Verket blev en stor och av allt att döma oväntad framgång, vann vackra recensioner och gavs ut i flera upplagor. Vilket nog inte enbart beror på bokens starka, enastående material, utan även torde kunna kopplas till dess tendens, som väl överensstämde med den krigströtthet och skepsis mot den gamla ordningen som grep omkring sig i Ryssland under detta ödesdigra år. Verket hyllades av personer som Maksim Gorkij, Aleksandr Blok och Sergej Eisenstein – den sistnämnde liknande det vid James Joyces ”Ulysses”.
”Folket i krig” kom också att översättas, i förstone till tyska, och senare även till franska. Thomas Mann var märkbart imponerad, ävenså Elias Canetti. Så här skriver Canetti, i ”Urets hemliga hjärta”:
”Det hela bär en intensiv sanningsprägel och låter som den bästa ryska litteraturen, som man älskar, och kanske är denna litteratur så fin därför att man där talar just som dessa sårade soldater, av vilka de flesta till på köpet är analfabeter. Jag läste långt in på natten, hela boken – den är inte så lång fastän oerhört rik – i ett svep, den påminde mig om den ryss som jag för ett år sedan blev förtrogen med igen genom minnet: Babel. Kanske skulle boken ha kunnat påminna mig om varje ryss som jag läste senast. Den består av korta stycken, men i vart och ett av dem finns den andhämtning som man känner igen från tjocka böcker. Där finns alla de gemenheter som män kan yttra om kvinnor, en kolossal massa prygel, bajonetter, dryckenskap, småflickor som slits i trasor av kosacker, man känner sig förskräckligt nedstämd när man har avslutat den, det är den mest verklighetstrogna, sannfärdiga skildring av första världskriget som jag känner till, inte skriven av en diktare men muntligt utsagd av människor som alla är diktare utan att ana det.”
Fedortjenko fortsatte att arbeta på ”Folket i krig” även efter 1917. I samband med nytrycken stuvade hon om texten något, i syfte att ge boken en tydligare, mer tematiskt ordnad struktur.[3] År 1918 återvände hon till sysslan som sjuksköterska, och verkade i den funktionen under inbördeskriget, först i Ukraina, senare på Krim och till sist nere i norra Kaukasus, ända fram till 1922, och detta resulterade i ytterligare tillägg till det ursprungliga verket, publicerade som en egen, fristående volym 1925, samt två år senare ännu ett antal texter, avtryckta i olika tidskrifter. Att de sistnämnda aldrig tog bokform har med stor sannolikhet att göra med den kampanj Fedortjenko utsattes för under 1928 i den partitrogna pressen, inte minst av den mäktige poeten Demijan Bednij – vars till synes oomkullrunkeliga position antyds av att han fått en stad omdöpt till sin ära och att han som ende författare hade lägenhet bokstavligen talat inne i Kreml. Hon anklagades framför allt för att vara en ”förfalskare”, som hittat på innehållet i ”Folket i krig”. Vad det här ytterst handlade om undandrar sig min bedömning. (Jag kan alltså inte säga i vilken mån detta var en personlig vendetta, ett ej ovanligt inslag i den sovjetiska kulturvärlden, och i vilken mån det skedda orsakades av att hennes osminkade bild av inbördeskriget avvek alltför mycket från den vid denna tid allt stramare partilinjen.) Att Fedortjenko arbetade utifrån stenografiska anteckningar är tveklöst, men frågan är hur utförliga dessa var, och vilken grad av litterär överarbetning hon utsatt dem för. (Här har hon själv gett olika versioner.) Även när den dokumentaristiska prosan är som mest snillrik saknar den inte problem. Det är dock slående att notera att snarlika anklagelser senare kom att riktas mot Svetlana Aleksijevitj, när hon och hennes författarskap skulle tas ned på jorden av mäktiga krafter i Ryssland och Belarus.
Vid slutet av 20-talet hade Fedortjenko problem med både nerverna och hälsan, och presskampanjen gjorde dessa bekymmer på inga vis lättare. (Under betydande delar av sitt återstående liv skulle hon vara sängbunden.) Vid denna tid hade hon visserligen börjat växla över till den något mer politiskt ofarliga genren barnlitteratur, men hon fick trots detta ändå problem att publicera sig under 30-talet. Tappert skrev hon vidare, och resultatet blev en trilogi historiska romaner för ungdomar, med motiv från 1700-talets stora kosackuppror, vilka kom att publiceras när hon så småningom togs till nåder igen[4] – de flesta under 50-talet. Hon framlevde sina sista år i den lilla staden Tarusa, söder om Moskva, av allt att döma väl omhändertagen av en kärleksfull make. I juli 1959 avled hon. Sofia Fedortjenko blev 70 år gammal.
– Peter Englund
[1] Detta skedde under inbördeskrigets kaos, då de båda (i ett slags ”Doktor Zjivago”-liknande twist) verkar ha fått för sig att den andra var död. Federtjenko snubblade dock över sin förste make igen 1934: hur de juridiska komplikationerna till följd av denna oavsiktliga bigami hanterades har jag ingen aning om.
[2] Ett annat exempel på denna högst ovanliga kategori är den brittiska underrättelsetjänstens i hemlighet avlyssnade konversationer mellan tyska krigsfångar, som upptäcktes i början av 2000-talet av den tyska historikern Sönke Neitzel. Och som bland annat resulterat i en av de obehagligaste böcker jag läst om det Andra världskriget, hans ”Soldaten – Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben”.
[3] Det är denna något senare version som ligger till grund till innevarande fina översättning av Kajsa Öberg Lindsten.
[4] Jag kan inte undgå att nämna att hennes gamle ärkefiende och nemesis, Bednij, i en annan, likaså högst typisk sovjetisk vändning, förlorade maktens gunst under det fatala året 1938, detta trots att han publicerat den ena perfida dikten efter den andra, där han inställsamt och utan skam hetsat mot olika utrensade.
Peter Englund 