1. Få företeelser utmanar den fridsamma nutidsmänniskan lika mycket som förmågan att förstå stora krig. Varför skulle någon vid sina sinnens fulla bruk vilja starta ett sådant? Förklaringarna som spontant bubblar upp beskriver antingen det hyperrationella (ekonomi, handelsandelar, råvaror) eller dess motsats, det hyper-irrationella (storhetsvansinne, galenskap, dödsdrift). Ockhams rakkniv och den historiska erfarenheten brukar dock lyfta fram två andra, långt mer verklighetsnära men lika diametralt motsatta modeller: krig av misstag samt krig av avsikt.
Det är givetvis det andra världskriget som försett oss med bilden av det sistnämnda, ett storkrig noga planerat och hårt framdrivet, samtidigt som det första världskriget fått stå för dess motsats: krig man snubblar in i, av misstag, missförstånd eller felkalkyl. Hur märkligt det än låter kan dessa två tankefigurer ibland samsas i en och samma förklaring. Ytterst beror det på vad vi menar med ”orsak”.
2. Den ryska storskaliga invasionen av Ukraina i februari väckte – som vi alla vet – en allmän känsla av bestörtning och vantro i väst. In i det sista ville man inte tänka att någon skulle kunna vara så galen. När de europeiska makthavarna i Nato redan i oktober 2021 försågs med detaljerad information om det förestående överfallet, från USA (som uppenbarligen hade källor mycket högt upp i den ryska ledningen) så ställde sig de flesta skeptiska: ”Varför skulle Putin vilja rasera sin egen ekonomi?” Och ukrainarna var än svårare att övertyga – fram till några timmar före attacken lär Zelenskyj ha varit tvivlande. Ukrainarnas misstro skapade också ett slags feedback loop in i Nato och ökade på skepsisen. För den rationelle visar sig världen som en rationell plats. Vi tror oss förstå men ser bara vårt eget ansikte.
3. Kriget rasar ännu, något slut finns inte i sikte. Och det kommer att dröja innan vi har hela bilden. Men vi vet redan i dag långt mer än vi visste i våras. Den hittills bästa och mest uppdaterade skildring jag läst om vägen till invasionen är den nyligen utkomna ”Overreach – The inside story of Putin’s war against Ukraine”. Författaren är Owen Matthews, en brittisk journalist med halvrysk bakgrund, som har mer än ett kvarts sekels erfarenhet av att bevaka Ryssland. Han visar i sin bok hur olika orsaker samspelade. Bilden han ger är oavlåtligt fascinerande, och inte så litet skakande.
4. Det är en gammal sanning att stora företag, anrika institutioner, maktägande partier och, inte minst, gamla imperier ofta begår sina största misstag när de hamnat i kris – man börjar gripa efter nya, radikala lösningar för att återvinna styrka och tappade positioner. I storpolitikens värld översätts detta till en annan sanning: Det är inte alltid de starkaste länderna som är de farligaste; det är starka länder som börjat tappa som kan agera mest oförutsägbart.
Hur mycket av detta stämmer på Ryssland? Alla vet att 90-talet var en tid av kris, fattigdom och nationell förödmjukelse. Och vem som helst kunde redan då ana att denna ryska Weimarrepublik skulle kunna ända på klassiskt manér, med en auktoritär Frälsare – demokratin trumfar i regel diktaturen, men diktaturen slår som bekant alltid anarkin. Vad Matthews gör när han målar upp bakgrunden till kriget är att han inte sällan släpper det intensiva fokus vi har på denne Frälsare, Putin – som gjort att minsta hostning av honom diskuteras i detalj, utifrån det vilda hoppet att karln utvecklat någon exotisk sjukdom och snart försvinner av sig själv.
Vi i väst har vant oss vid bilden av Putin som en übersmart strategisk mästare, en Bond-skurk utan siameskatt, men Matthews vill komplicera detta. Putins viktigaste egenskap, enligt Matthews, är hur vanlig han är, och att denna vanlighet gjorde det möjligt för honom att uppfatta vad så många ryssar kände, och i raffinerad form gestalta den särpräglade, slaggartade blandning av nationell stolthet och nationellt trauma som Sovjetunionens fall lämnat efter sig. En viktig poäng för Matthews är att visa hur denna ideologiska mix med tiden blev alltmer mättat explosiv, i takt med att mytiska ortodox-nationalistiska begrepp och extrema kryptofascistiska idéer, som länge bara cirkulerat bland utkantsgrupper, också började tas upp i Kreml.
5. Men vad menas förresten när man – som jag ovan – skriver ”Kreml”? Ungefär som ”Makten” tenderar det att bli ett vagt universalbegrepp som täcker både strukturer och processer. Hos Matthews förvandlas den förkortningen till ett persongalleri, en uppsättning skurkar som på sätt och vis är lika viktiga som Putin om man vill förstå krigets orsaker. Där finns olika kretsar med folk, med olika mycket att säga till om, men som alla är del av systemet. Där finns byråkrater, maktspelare och oligarker, upptagna med att berika sig själva och sin klan, och på opportunisters urgamla manér manövrera sig uppåt och sparka konkurrenter neråt. Där finns förtrogna, fantaster och devota fursteslickare. Och där finns ett inre citadell, som (förutom Putin själv) består av tre personer, fullständigt lojala mot Ledaren. Och det är i denna innersta, slutna krets som alla avgörande beslut har fattats.
Dessa tre är Nikolaj Patrusjev (sekreterare för det ryska säkerhetsrådet), Aleksander Bortnikov (chefen för säkerhetstjänsten FSB) samt Sergej Sjojgu (försvarsministern).
Dessa tre delar Ledarens världsbild, men går ändå inte att reducera till nickedockor och ja-sägare. (Ja-sägarna befolkar i stället de yttre kretsarna i Kreml, till överbefolkningens gräns – som alltid i diktaturer.) Dessa tre har aktivt bidragit till att forma Putins fixa idéer, och i vissa fall även drivit på hans beslut. (Putin är, igen tvärtemot den persona som medier både i öst och väst odlat, en prokrastinerare som gärna sölar med viktiga avgöranden.)
Sjojgu är den mest kände men på sätt och vis minst intressante; han framtonar som en teknokrat, som innehar sin post i kraft dels av sin lojalitet och förmåga att få saker gjorda, dels på grund av sin djupa, närmast bromance-artade vänskap med den annars intensivt private Putin. Bortnikov är sin chefs ”pålitliga och skoningslösa attackhund”, som förvandlat FSB till en förtrycksapparat minst lika effektiv som någon gång de gamla sovjetiska säkerhetsorganen.
Patrusjev är Kremls ”grå eminens”, precis som Putin och Bortnikov en före detta KGB-man i sjuttioårsåldern, precis som dem formad av Brezjnev-erans illusioner och det sovjetiska sönderfallets förödmjukelser, och precis som dem en fullfjädrad men funktionell paranoiker, formad av ett liv som yrkesmässig ränksmidare till att förnimma konspirationer i allt, bak allt och överallt.
Putin, Patrusjev, Bortnikov och Sjojgu. Den ukrainska apokalypsens fyra ryttare.
6. Det som är både upplysande och övertygande i Matthews analys, är demonstrationen av hur strukturer och processer och individer samverkar. Det är han självfallet inte ensam om. Där har sådana som Catherine Belton (”Putins krets”) och Martin Kragh (”Det fallna imperiet”) lämnat viktiga och läsvärda bidrag. Matthews skildring är dock fokuserad på vägen till kriget, och han kan därför renodla. Vilket han visar inte minst i sin skildring av hur det här inre citadellet blir till, i takt med att ett antal viktiga personer trängs ut ur kretsen. Dessa utkonkurrerade individer kan på inget vis betecknas som ”liberaler”, men var pragmatiker som, tack vare en långt större verklighetskontakt än de här åldrade KGB-murvlarna, länge kunde fungera återhållande på Putin.
Matthews lyfter bland annat fram fallet Vladislav Surkov, ett cyniskt och högintelligent pr-geni, som steg till posten som biträdande statsminister, och som formade mycket av den enkla, lättfattliga, och bitvis nästan postmodernt iscensatta officiella ideologi som hamrats in i det ryska folket. Efter Maidanrevolten i Kiev var det Surkov som skänktes uppgiften att hejda Ukrainas drift mot väst. Och som sedan åkte ut när hans olika strategier fallit på hälleberget; framför allt då försöken att bruka de två rysktrogna pseudostaterna i Donbass som ett slags inbyggd broms på Kievs närmande till EU och Nato. (Detta inte minst för att ledarskapet i de två låtsasrepublikerna visat sig vara ”spektakulärt korrumperade och omöjliga att kontrollera”.) Surkovs fall i februari 2020 framtonar som centralt, symboliskt och faktiskt. Kvar var då bara de ovan nämnda tre hökarna, instängda i sin egenskapade ekokammare tillsammans med Putin.
Snart ävenså bokstavligen. För i den vevan kom pandemin och slutenheten blev total runt den bakterierädde Ledaren i Kreml, som under karantänens isolering förvandlade sig till hobbyhistoriker. Resultatet blev den där ökända och inte så lite skruvade essän, publicerad i juli 2021, där Putins imperialistiska lustar både rättfärdigades och blottades. Vid det laget var dock redan beslutet om krig mycket nära.
7. ”The terrible ’Ifs’ accumulate”, som Churchill skrev om förspelet till det första världskriget. Med Matthews och andras hjälp går det att vaska fram en tidslinje där ett antal olika beslut, händelser och tillfälligheter adderas till varandra, och steg för steg för Putin och hans tre kumpaner till beslutet att dra i gång sitt äventyr. Bilden är komplex.
8. I sin ”Fysik” lägger Aristoteles fram en teori gällande kausalitet, som är intressant, inte minst då den är flerskiktad. Enligt honom kan man tala om fyra typer av orsaker: materiella, formella, drivande och slutliga. Om vi skulle tillämpa denna tanke här, skulle man kunna säga att krigets materiella och formella orsaker fanns för handen redan 2014, efter Maidanrevolten, den olagliga annekteringen av Krim och det aktiva ryska ingripandet i Donbass: å ena sidan en växande oförmåga att med lock och pock hindra Ukrainas drift västerut, å den andra de egna imperialistiska ambitionerna parade med en närmast fobisk skräck för västlig inblandning.
Så vad var egentligen nytt 2022? Ja, då kommer vi in på det Aristoteles kallade drivande orsaker.
9. En drivande orsak var just tillblivelsen av det här inre citadellet med dess fyra alltför samsynta individer. De närde bland annat en gravt förenklad uppfattning rörande Rysslands ekonomiska läge och förmågor. Och av hur västvärldens svar kunde te sig. (Tubbade till detta – icke utan rätt – av västs lama sanktioner efter annekteringen av Krim.) Och en dito överoptimistisk bild av hur rasande enkelt och snabbt Ukraina skulle betvingas. (Tubbade till detta av bland annat rapporter från FSB-agenter som fått enorma summor för att muta ukrainska nyckelpersoner, men som av allt att döma – i den allryska korruptionens tecken – själva tagit för sig av alla dessa snabba cash.)
Därtill kom att det i början av 2020 stod klart att de metoder som hittills använts för att hejda Ukrainas rörelse mot väst slutat ge utdelning; och då inte bara Surkovs ovan nämnda Donbass-ploj, men ävenså att press med energivapnet och via lokala, ryskvänliga medier inte fungerade längre.
Därtill kom föreställningen av att vara nära nog oövervinnerliga. Det är lätt att glömma att Putin vid det här laget hade fyra framgångsrika krigsoperationer bakom sig: det andra Tjetjenienkriget, blixtkriget mot Georgien 2008, den snabba – och bland ryssar omåttligt populära – invasionen av Krim 2014, samt ingripandet i Syrienkriget, inledd 2015. Här spelade även olika ryska cyberoperationer mot väst in, skenbart framgångsrika, som försöken 2016 att påverka presidentvalet i USA och Brexitomröstningen i Storbritannien. Att föreställningen om rysk styrka – för övrigt delad av många experter i väst – i mycket var en illusion visste ingen då.
Därtill kom en känsla av att inte ha tiden på sin sida. På flera vis. Inte bara ukrainarna vurmade i stigande grad för väst, utan ävenså viktiga delar av den egna befolkningen. Särskilt då yngre och välutbildade ryssar i storstäderna var allt mindre lockade av ”the tsarist-era tropes revived to underpin Putin’s kleptocratic autocracy”, utan drev i stället, alldeles av sig själva, mot mer västliga sätt att leva och tänka och göra.
Därtill kom uppfattningen att man stod inför ett storartat tillfälle, som svårligen skulle komma tillbaka. År 2021 framtonade väst nämligen som sällsynt svagt och splittrat. Europa vacklade efter pandemin, dess stora ledargestalt Merkel var på väg ut, i Storbritannien fortsatte Brexit att orsaka politiskt kaos och Frankrikes Macron kämpade med populariteten. Till råga på allt tvingades USA till en kaotisk och förödmjukande reträtt ut ur Afghanistan. Det jublades mycket i Kreml över tv-bilderna från Kabul. Visade inte detta att Biden var tafflig och handlingsoförmögen och den amerikanska krigsmakten överreklamerad?
”The terrible ’Ifs’ accumulate.”
10. Beslutet att invadera Ukraina fattades någon gång på sensommaren 2021. Förslaget lär ha formulerats av Patrusjev och Bortnikov, men de verkar inte ha haft några större problem att övertyga sin boss Putin om vad som kunde och måste göras. (Sjojgu gjorde i vanlig ordning det som krävdes.) I september inleddes den militära uppladdningen. I oktober hade den gått så långt att den uppmärksammades även i väst. I slutet av november (eller däromkring) började mängder av ryska förband flyttas från landets avlägsna östra delar. I mitten av december kom det där ökända diplomatiska utspelet från Moskva, som än i dag framstår som en gåta. För kraven, inte minst de som ställdes på Nato och på grannländer som Sverige, var så långtgående, ultimativa rentav, att ryssarna måste ha begripit att de svårligen skulle sväljas.
Ville man utnyttja det faktum att invasionsplanerna börjat läcka ut till att se om man kunde pressa det alltmer nervösa väst till snabba, blodlösa eftergifter? Möjligen. Ytterst är dock utspelet en bild av den självsäkerhet, aggressivitet och bristande verklighetssinne som likt ett rus gripit Putin och hans tre hejdukar.
Sedan blev det februari. Ryska medier berättade att civila evakuerades från Donetsk och Luhansk, undan ett hotande folkmord på ryssar; Macron begick sitt i dubbel bemärkelse fåfänga telefonsamtal med en förstrött intresserad Putin, på väg att spela hockey; det ryska säkerhetsrådet visades upp i tv medan de nervöst hasplade ur sig sina läxor inför Ledaren. Och tidigt på morgonen den 24 februari spelade alla ryska tv-kanaler upp ett förinspelat tal av Putin, där han meddelade att man nu inlett ”en militär specialoperation”.
11. Av Aristoteles fyra typer av orsaker har jag nämnt tre. Den fjärde och enligt honom viktigaste var den han benämnde Den Slutliga. Vad är meningen med det skedda? Där blir det genast besvärligt, som alltid när man frågar efter mening. (Det förvånar inte heller att se att Aristoteles formulerar denna orsaksteori inte bara i sin ”Fysik”, utan även i sin ”Metafysik” – där sådana frågor rätteligen hör hemma.) Alla krig utkämpas i någon mån över frågan om hur de ska beskrivas. Och där segern skänker segraren rätten att säga ”detta handlade det om, detta var meningen”. En rysk seger kommer att ge Putin rätt, inte bara i en snävt ideologisk mening, utan fastmer för att den kommer att forma världen i hans beläte, göra den till en plats där lögn, hot, utpressning, ignorerade avtal och våld, massivt militärt övervåld, görs till regel, ej undantag. Den yttersta meningen med att bjuda honom och hans påhejare motstånd är att se till att så inte sker. Svårare än så är det inte.
Peter Englund
Texten publicerad i DN 17.XII.22
Peter Englund 