Nyheter

Här kommer jag att löpande, och på enklaste vis, berätta om sådant som på olika sätt har att göra med mig och mina böcker. Stort och smått.

Nu kan jag berätta att min nästa bok kommer ut hösten 2022. Den handlar om det Andra världskriget, närmare bestämt om en enda månad, november 1942, som brukar betecknas som krigets vändpunkt. I dess inledning var det fortfarande möjligt att tro att axelmakterna skulle segra; när den var över stod det klart att det bara var en fråga om tid innan de skulle förlora. Där emellan låg El Alamein, Guadalcanal, landstigningen i Franska Nordafrika, den japanska reträtten på Nya Guinea, det sovjetiska genombrottet vid Stalingrad; bara en månad, men den kanske viktigaste under hela 1900-talet, då allt ännu låg i vågskålen.

Arbetet har pågått sedan 2018, och delvis skett parallellt med skrivandet på ”Söndagsvägen”. Min smala lycka var att ihopsamlandet av källmaterial var klart redan på våren 2019, och att jag därför kunde grotta ner mig i detta, pandemin och alla stängda gränser till trots. Skrivandet har varit sällsynt intensivt men också mycket belönande. Det är länge sedan jag gick till arbetet med sådant fokus, ja glädje. Jag är också synnerligen nöjd över slutresultatet. Kan nästan garantera att du aldrig läst något liknande om det Andra världskriget.

Arbetsnamnet på denna nya bok är ”November”. Den kommer att ges ut i åtta länder samtidigt, förutom Sverige även Tyskland, Storbritannien och USA.

Mer information hittar du här! (11.VI.21)

Sedan några år tillbaka har Natur & Kultur inlett en återutgivning av böcker från min backlist. (Själv omtalar jag projektet, icke utan tillfredsställelse, som mina ”Gesammelte Werke”.) Hittills har ”Poltava”, ”Silvermasken” och ”Brev från nollpunkten” givits ut i reviderade och uppdaterade versioner, samtliga försedda med nyskrivna efterord. I år har turen kommit till ”Tystnadens historia”, min essäsamling från 2003. (Det är 18 år sedan i år – fy vad tiden flyr!)

Även i denna har texten reviderats och uppdaterats. Dessutom har det tillkommit en helt ny essä, betitlad ”Den blå himlens historia”. Och precis som med de föregående titlarna har jag även skrivit ett speciellt efterord, som berättar något om bakgrunden till denna bok och litet hur det gick till när jag skrev den.

Ett utdrag ur denna text:

”Att jag alls blev historiker är nog ett bra exempel på synkronicitet. Jag började studera det ämnet 1980 vid Uppsala universitet. Om jag dykt upp där några år tidigare hade jag nog inte velat studera vidare: dels praktiserades då en ovanligt rigid historiematerialism, dels var kvantitativ metod de rigueur. (Båda dessa företeelser intresserar mig inte överdrivet mycket.) Om jag börjat studera ett antal år senare hade jag nog inte tillåtits studera vidare: dels hade nya ortodoxier börjat resas i det tomrum de gamla lämnat efter sig, dels hade forskarutbildningen blivit alltmer formaliserad, där antagning skedde efter noggrann genomsållning och upprättande av detaljerade forskningsplaner. En person som likt undertecknad bar på idéer om en tänkt avhandling som var på samma gång vaga som experimentella, skulle tidigt, med knapptryckning, ha förpassats rakt ned i den stora bassäng fylld med hajar som finns under alla universitetsinstitutioner och sedan aldrig mer hörts av.”

Den nya versionen av ”Tystnadens historia” kommer ut under sommaren. (19.IV.21)

Har lagt ut en ny text i Textarkivet. Nu om penisens historia. (5.III.21)

På mitt Instagramkonto har jag några gånger låtit det framskina att jag skriver på en ny bok, efter ”Söndagsvägen”. (Nej, det är varken ett nytt verk i genren sannkrim, a.k.a. True Crime, eller del tre i trilogin om Erik Dahlbergh – jag tänker, att kunde vännen Klas Östergren ta 40 år på sig att fullborda sin trilogi, kanske även jag kan tillåtas att dröja litet till.) Jag har dock varit rädd att berätta vad det är, dels då för mycket snack i förväg lätt leder till energiläckage, men framför allt då det innebär att man står med byxorna nere då det visar sig att allt ens idoga skrivande inte ledde någon vart. För mig föresvävar alltid risken för haveri; och det är alltid långt lättare att kassera något man aldrig skrutit om i offentligheten. Emellertid har jag nu kommit så långt i arbetet så att jag vet att, JA, det kommer verkligen att bli en ny bok! Snart ämnar jag presentera vad den handlar om. Bland annat här. (3.III.21)

Jag vill gärna påminna om några intervjuer, i annan form än text, och som alltjämt är både tillgängliga och aktuella. (2.III.21)