En av de saker i vår anatomi som skiljer oss från andra däggdjur, är formatet på våra könsorgan. Särskilt den manliga apparaten är märkligt stor, åtminstone om man jämför den med motsvarande utrustning hos andra primater. En genomsnittlig man har nämligen en penis som i retat tillstånd är nära fem gånger större än den som återfinns hos en 200 kilos gorillahanne. Någon förklaring till denna fullständiga brist på proportion finns inte.
Den känsla av självbelåtenhet som ovanstående rader säkert skänker en manlig läsare, kan också sägas vara något av ur-attityden till detta organ i de flesta kulturer. Går man nog långt bak i tiden, så nog finns där en erigerad penis någonstans, som en symbol för fruktbarhet och en ikon för makt: sumerguden Enki sprutar Eufrat full och Osiris behärskar underjorden med sin ständigt styva stake. Och när farao Merneptah i Karnak ville summera sina militära triumfer, gjorde han det genom att teckna ned hur många penisar hans soldater skurit i strid – libyska: 6.359, grekiska: 6.111 etc.
Men även om penisen är något på alla vis påtagligt, så är dess existens till övervägande del cerebral, idémässig och kulturell. Och ett försök att undersöka de historiska föreställningarna kring detta organs har gjorts av den amerikanske journalisten David Friedman. Framgången är måttlig.
Den uppmärksamme läsaren av ”A Mind of its Own” blir förvisso varse en rätt intressant, om än inte helt överraskande linje. Igen får vi se hur mycket av kroppen, könet och sexualitet är kulturella konstruktioner, utsatta för ständiga skiften, rörelser och kast. Och igen kan vi se hur en tidsålders sanning kan bli till nästa tidsålders skämt.
Helt i linje med detta visar det sig att penisidealen kommit och gått. Givetvis. Medan omskärelse var ett sätt att märka slavar och krigsfångar för egyptierna, blev det ett tecken på en speciell förbindelse med Gud för judarna. Grekerna däremot, ansåg att det blottade ollonet var en styggelse, varför de kunde ”infibulera” sin organ, dvs säkra det noga neddragna förskinnet med ett snöre eller ett spänne. De hade också en viss förkärlek för små penisar, det var finare, mer aristokratiskt liksom: utlänningar och slavar däremot, porträtterades regelmässigt märkbart välhängda. Romarna bytte dock fot, hyllade stora penisar, som förknippades med styrka. Det förekom t.ex. att romerska generaler befordrade soldater bara för att de var välutrustade, och i rad olika sammanhang bar man runt på smycken eller avbildningar som föreställde erigerade penisar – dock inte, som den slarvige Friedman påstår, som en allmän symbol för kraft och lycka, utan för att avvärja det onda ögat. Inte heller försvann detta bruk med Rom: så sent som under det första världskriget bar den italienske premiärministern en sådan, så kallad fascinum runt sin hals.
Vad som dock gick förlorat med Rom var den här uråldriga bruket av penisen som offentlig ikon. Kristendomens utomvärldsliga och i grund negativa syn på kroppen och könet, förvandlade manlemmen från en nära nog helig symbol för styrka, lycka eller fruktsamhet, till något farligt, fult och ont. Längst gick detta i de märkliga sekter som tog detta så bokstavligt, att de tillgrep självkastraktion, men för det mesta innebar det bara att denna del av kroppen helt enkelt blev onämnbar. I den västerländska konsten visar sig detta i en runt 800 år lång period då man helt enkelt slutar med att avbilda penisar. När så renässansen återupptäcker människokroppen, så följer även detta organ med på köpet så att säga. (Men alls inte utan motstånd, som bland annat Michelangelo fick erfara: hans nakne David utsattes för stenkastning, och när han slutfört Den Yttersta Domen i Sixtinska kapellet, lät påven ta bort alla penisar i målningen.)
Men om renässansen och de följande århundradena stod för en återupptäckt och ett nyutforskande av denna kroppsdel, så ser man också hur nya ideologier girigt griper efter den. Som till exempel när de rasistiska lärorna börjar att formuleras, och vissa ”tänkare” använder idén att svarta afrikaner har större penisar än vita män (vilket är obevisat) som belägg för att de förstnämnda står aporna nära (vilket är helt stolligt, inte minst för att apor, som nämnts, har rörande små lemmar). Och så vidare.
Vill man vara generös, kan man säga att historiens stora rörelser speglas i denna enda kroppsdel, men det kan jag tyvärr inte vara. Friedmans bok är nämligen djupt problematisk. Trots bokens tema så saknar den organiserande princip, utan faller gång på gång sönder i kallprat, poänglösa utflykter och katalogartade uppräkningar av fakta. Bekymret med denna typ av historieskrivning – som vi kunnat se mer och mer av – är att man gör en enskildhet av något som bäst förstås om en del av en helhet. I detta fall sexualitetens historia. Eller sexismens. Eller anatomins. Och att sedan boken avrundas med att Friedman likt en skrevets Fukuyama förkunnar att potensmedicinen Viagra fört penisens historia till punkt, säger mycket om författaren – och hans erektionsbekymmer – och om den tankemässiga oreda som är verkets fundament.
Nåväl. För Friedman blir Freud den som fullbordar rehabiliteringen av penisen. Hans enda riktigt originella bidrag till psykologins historia, penisavunden och kastraktionskomplexet, ställer denna kroppsdel i centrum för hans världsbild. Det inte minst besynnerliga med dessa besynnerliga teorier är att det t.o.m. fanns kvinnor som trodde på dem. Så t.ex. definierade man frigiditet som oförmågan att uppnå klimax enbart genom penetrering av penis, vilket fick en psykoanalytiker som Marie Bonaparte att rekommendera en särskild operation där man skar bort clitoris för att sedan sy tillbaka den närmre slidmynningen, allt i syfte att öka chanserna av en sådan där berömd slidorgasm. (Hon genomgick själv ett sådant ingrepp.)
Månne var dock detta penisens brittsommar. Feministiska kritiker som Kate Millet och Susan Brownmiller kan i sina arbeten sägas röra sig på plan som både är samtida och uråldriga: hos dem framtonar penisen som mer än bara en symbol för den patriarkala makten, den blir ett maktinstrument i sig. Och kanske kan man säga att manslemmens anatomiska brist på proportion till sist blir en metafor för den fullständigt proportionslösa plats män alltid har tagit, i livet, samhället och historien.
Peter Englund 