Historiska biografier försvarar sin plats inte bara för att människan i fråga var inflytelserik eller för att hon i sitt öde speglar en epok. Personen kan även vara viktig i sina tillkortakommanden. Inkompetensens politiska betydelse är, som vi alla vet, enorm. Bra exempel på detta är Ludvig XVI och Nikolaj II, två män på inga vis vuxna de roller som historien och de dynastiska principerna skänkt dem, och som båda sveptes bort av revolutioner de inte förutsåg, hejdade, dämpade eller ens begrep. Ett inhemskt exempel på en person historisk inte trots utan tack vare sin medelmåttighet är givetvis Gustav V.
För författaren av en svensk kontrafaktisk historia, är det tidiga 1900-talet en tacksam materia. Där finns många vägskäl, som skulle ha kunnat bära till ett helt annat land än det vi lever i nu. Den i år aktuella upplösningen av unionen med Norge 1905 är ett av dem: vad skulle ha hänt om de stridslystna i Sverige fått överhanden, och man försökt upprätthålla detta dödfödda och poänglösa förbund med vapenmakt? Det första världskriget är en annan: vad skulle ha skett om den mycket starka inhemska aktivismen – som även gripit socialdemokrater – lyckats föra in Sverige i konflikten på Tysklands sida? En tredje är 1917 års oro: vad skulle det ha fått för följder om det hela inte planat ut i kompromiss och välvilliga reformer?
Gustav V befann sig mitt i alla dessa stormar – först som kronprins och sedan som regerande monark. Och den betydelse han hade för deras utgång handlar alltså mindre om vad han gjorde än om vad han INTE gjorde.
Precis som den siste tsaren – som han förresten träffade två gånger – syns Gustav V ha varit en rätt godmodig, småtrist och välmenande karl, inte vidare intelligent eller ens kunnig. Istället var han tämligen slö, läste inte böcker utan trivdes bäst när han fick hållas för sig själv, röka, brodera, lägga pussel, spela tennis och skjuta krokodiler. Som alla personer födda in i hans egenartade position hade han givetvis en utpräglat konservativ hållning till världen och livet, men hans stillsamma och oengagerade personlighet gjorde att han aldrig utvecklade något slags radikalkonservatism av kontinentalt snitt. Detta i motsats till sin hustru, den tyskättade drottning Victoria, en pansarklädd valkyria som tyckte om att fotograferas i full uniform med pickelhuva och allt. Denna begåvade, starka och synnerligen reaktionära kvinna – som på många vis är mer intressant än sin bleke make – ville självklart att Sverige skulle gå med i första världskriget, avvisade blankt alla parlamentariska reformer och umgicks så sent som 1925 med tankar om att ställa till en statskupp. Gustav stretade visserligen emot alla reformer, men en för oss lyckosam förening av verklighetssinne och flegma gjorde att han ofta förstod när spelet var förlorat, varpå han snällt anpassade sig.
Detta gjorde honom också tämligen oanvändbar för de som ville möta förändringarna bröstgänges. Sven Hedin och andra mörkblå, som kunde falla i korinter inför monarkiska muskelmän som Vilhelm II, var också besvikna över Gustav och hans vankelmod. Socialdemokrater och liberaler, däremot, lärde sig så småningom att uppskatta hans pliktkänsla och hederlighet, och särskilt sedan Gustav funnit sig till rätta i rollen som konstitutionell monark blev relationen påtagligt god. (När Per-Albin Hansson dött talade en synbarligen rörd kung vid hans bår.) Det hjälpte också att Gustav faktiskt besatt civilkurage. Han protesterade flera gånger personligen mot nazisternas behandling av judarna, en gång öga mot öga med Hitler, ett möte som slutade med att diktatorn helt tappade koncepterna, skrek och hamrade med näven i bordet.
Om denne man har alltså Stig Hadenius skrivit en biografi. I alla fall benämns verket så. Huvuddelen av boken handlar nämligen om Sveriges politiska historia, från det sena 1800-talet fram till 1950, en period Hadenius behärskar väl och rutinerat. Kanske för rutinerat. Det är nämligen beskrivningen av inrikespolitikens alla olika kriser, strider och reformer som tar mest plats, samtidigt som Gustav V bara kilas in här och där – bitvis tappas han bort helt. (Mycket av det biografiskt mest intressanta kommer också från två tämligen nya verk, nämligen Gustaf von Platens fina ”Bakom den gyllene fasaden” och Bengt Jangfeldts utmärkta ”En osalig ande”, något som Hadenius inte heller söker att dölja.) Det är också det inrikespolitiska som intresserar Hadenius, samtidigt som det finns något stumt och pliktskyldigt över passagerna som behandlar Gustav personligen: författaren har inte orkat vidare långt bortom tidningsläggen. Det gör också att kungen förblir anonym, en gåta ännu inlåst i klichéerna om den tennisspelande mr G. (Till exempel så tas inte frågan huruvida Gustav V var homosexuell upp förrän alldeles på slutet, som en eftertanke, men diskussionen lämnar inte läsaren så mycket klokare.)
Till bokens uppenbara problem hör också svårbegripliga tidshopp, märkliga utvikningar och irriterande upprepningar. En redaktör med huvudet någorlunda påskruvat hade givetvis kunnat ordna detta, men man har kanske inte sådana längre på Historiska Media? Detta är synd, för inte ens en historisk medelmåtta som Gustav V förtjänar en medioker bok.
– Peter Englund
Stig Hadenius: ”Gustav V – En biografi”. Historiska Media.
Peter Englund 