Om att skriva det blonda hårets historia

Kan man skriva historia om vad som helst? Tja, det är länge sedan som det ämnet bara handlade om ”kungar och krig”: nej, det har snarast gått från regel till undantag. Under de senaste decennierna har historieämnet undergått en mindre revolution, där intresset istället flyttats över till grupper och företeelser som tidigare legat i skugga. Och en del av denna rörelse är det som brukar kallas för mikrohistoria, där alltså det förflutna speglas i en detalj, en skärva, det må vara en okänd individ, en bortglömt fenomen eller ett vardagligt ting. Detta har varit en på många vis lyckosam utvidgning av ämnets domäner, för världen visar sig även i de små tingen, ja ibland tillochmed tydligare där än i den stora historien, där så mycket är buller, proklamationer och sken.

Men förfalskare finns, för det finns riktigt guld.

På senare år har marknaden flödat över med böcker skrivna utifrån ett sådant här mikrohistoriskt perspektiv. Sett som en helhet har det varit ömsom vin, ömsom vatten – och en hel del pur ättika. Jag tror att en viktig del av orsaken är att greppet verkar så givet. Vissa lockas uppenbarligen denna skenbara enkelhet, och går till verket utan disciplin, utan förkunskaper, utan metod och utan tanke. Och resultatet blir haverier.

Joanna Pitmans bok om det blonda hårets historia är ett exempel på detta. Ett av de värsta jag läst, faktiskt. Historiska Media i Lund har länge haft en utgivning som utmärkt sig mer för kvantitet än för kvalitet, men jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett sådant där berömt olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndageftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel.

I likhet med andra mikrohistoriska misslyckanden kan även detta verk karaktäriseras som en formlös hög av ihopgooglade fakta, som sedan sorterats på det enda sätt som författaren förmår, nämligen tidsmässigt. Men problemet är inte bara att Pitman förväxlar kronologi och förklaring, utan också att hon inte har något som helst perspektiv, någon som helst organiserande princip, som skulle kunna utvinna mening ur materialet, och göra alla dessa osorterade historier till historia. Glatt gasar författaren fram mellan alla sina ihopskrapade anekdoter, utan att bekymra sig om sådant trist lappri som källkritik, utan att bry sig om de fakta hon anför verkligen går att använda som belägg för hennes tes, ja utan att oroa sig över huruvida de ens ÄR fakta. Så till exempel är en mycket av bokens äldre material av ren sagokaraktär, samtidigt som en stor del av bokens resonemang skulle braka samman om det är så att adjektivet ”gyllene” inte bara hänför sig till färg utan också till lyster.

Men vem bryr sig? Detta är ju en bok ”full av små och stora kändisar”, avsedd att ”diskuteras både i kafferummen och hos frissan” – för att citera baksidestexten. Nej, hej vad det går! Hildegard av Bingen blir till ett litet fartgupp i texten, ditlagd med hänvisning till A. att hon skrev om guldets helande kraft (guld=gult=blont) och B. att det finns en målning av henne, gjord 300 år efter hennes död, som återger henne med ljust hår. Renässansen – swisch. Franska revolutionen – zooom. Så småningom gör författaren en imponerande skarp handbromssväng genom första världskriget, som sammanfattas med tre nedslag, nämligen A. Wilfred Owen som ser en snygg blond matros på ett tåg, B. Siegfried Sassoon som ser en stupad blond tysk på ett slagfält och C. det faktum att den år 1915 döde poeten Rupert Brooke också var blond. Sedan studsar hela ekipaget, via Coco Chanels solbränna och Jean Harlows hårman, pang över till Roosevelts USA, Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet, där författaren noga studerar FLERA bilder varefter hon drar slutsatsen att alla sökte bygga upp drömvärldar ”som myllrade av rasrena blondiner”. Vi går i mål rullande på fälgarna, i en stötig färd som saktar upp i en katalogaria av olika blonderade filmstjärnor.

Så vad har vi lärt oss? Boken tar sitt avstamp i en sådan där obevisad och obevisbar biologistisk kliché, nämligen att blont hår är attraktivt då det förknippas med ungdom och fertilitet. Trogen sin form släpper dock Pitman snart detta. Blont hår visar sig förknippas med det mesta: med sexualitet men också med gudomlighet, med synd men även med oskuld etc, mm, osv. Ställd inför detta resultat av allt och intet, verkar det inte falla författaren in, att bokens enhet inte bara är konstgjord utan även poänglös. Hårfärgen blond är helt enkelt ingen analytiskt meningsfull enhet.

– Peter Englund

( Joanna Pitman: ”Blondiner – Makt och myt genom tiderna”. Övers. Sofia von Malmborg. Historiska Media .)