Som de flesta historiker känner jag mig kluven inför historiska romaner. Man får lite granna samma relation till fenomenet som till människor som bor i samma hyreshus: man finns på en gemensam yta om än på helt olika plan, och förblir främlingar som bara stöter på varandra i trapphuset. Ofta när jag läser historiska romaner tvingas jag att lägga dem åt sida. För det mesta för att de är för dåliga. Ibland för att de är för bra. Det sistnämnda hände bland annat när jag höll på med en bok om Karl X Gustavs tid, och nyfiket hade börjat läsa den polske nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz ”Syndafloden”, ett stort verk om den svenska invasionen. Jag var till slut tvungen att avbryta. I all sin överlastade 1800-talsepik manade Sienkiewicz fram scener så kraftfulla att de hotade att grumla de bilder jag själv, under lång tid och med stor möda, byggt upp i mötet med källorna.
Och då hjälper det inte att hålla fast vid det vi alla innerst inne vet, nämligen att historiska romaner egentligen inte handlar om historia. Precis som är fallet med Science Fiction är det historiska bara en nyckel till det innevarande. Eller det tidlösa. Sienkiewicz kraft och popularitet hänförde sig från att hans 1600-tal lästes som en fabel om det samtida Polen, som ehuru ockuperat av grymma och hänsynslösa grannar mot all förmodan lyckas resa sig ur sin förnedring. På samma vis som att Vilhelm Mobergs ”Rid i natt” egentligen var en beredskapsroman, som under brinnande världskrig använde 1600-talet för att varna för hotet från Tyskland, eller som när Eyvind Johnson strax efter detta världskrig använde samma sekel i ”Drömmar om rosor och eld” för att diskutera frågor om förtryck och ideologisk förvillelse. Och så vidare.
Ofta är historiska romaner som bäst när de skrivs i lakunerna, spinner runt det vi faktiskt inte kan veta så mycket om. Som Ellen Mattson i hennes fina ”Snö”, där hon målar upp några folkliga reaktioner på Karl XII:s död, som en bakgrund till en berättelse om hur människor hanterar motgångar och stora plågor – egna och andras. För en av de stora skillnaderna mellan den skönlitteräre författaren och historikern ligger just här, i förhållandet till lakunen; inte i den språkliga formen, inte i bruket av berättelsen som organiserande princip. För medan källornas tystnad både av tvång och princip också måste vara historikerns, är det just i tomrummet som den skönlitteräre författaren har sin stora möjlighet. Och jag höll nästan på att säga plikt.
Då är det svårare att förstå de författare, som har så liten tilltro till de egna litterära redskapen, att de skyr de här tomrummen, utan istället skriver sig fram ovanpå källorna, och på så vis bara berättar samma historia en gång till, om än i en vriden form. Som Lasse Widding gjorde i sina romaner. Och nu senast Ernst Brunner, i hans ”Carolus Rex”. Som jag inte finner så mycket förargelseväckande som ointressant. I huvudsak utifrån metoden. Texten är i mycket ett skickligt lagt lappverk av väl bearbetade och tillrättalagda referat av samtida källor och sentida litteratur. Jag förebrår alltså inte Brunner för textens fel och missförstånd. Eller för att han hittar på. Tvärtom. Jag förebrår honom för att han hittar på FÖR LITE, för att det vi möter i så hög grad är de kända historierna och skrönorna från dagböckerna, från Voltaire, från gamle Fryxell, i många fall tillskruvade för att understödja Brunners tes. Och det är väl där problemet ligger. Han har en tes.
För Brunner vill både ha den berömda kakan och äta den. Å ena sidan skriva en roman, där en person kallad Karl XII berättar i jagform om sitt liv. Å den andra göra samma sak som en historiker, söka skildra den historiska verkligheten, säga så här var det. (Det påminner lite om det tidiga 1700-talets romanförfattare, som värjde sin konstform med vaga hänvisningar till att de faktiskt inte hittade på: Robinson Crusoe har funnits!) Och i allt detta inte använda förflutenheten som en nyckel till det innevarande, utan det innevarande som en illa passande nyckel till förflutenheten. Därav Brunners hänvisingar till Pol Pot, Hitler etc.
Men det håller inte. Allt som placeras i en fiktion blir till fiktion. Eller för att citera Virginia Woolf: ”Jag tycker, att antingen får det vara fakta, eller så får det vara fiktion. Fantasin kan inte tjäna två herrar samtidigt.” Och, vill man tillägga, i detta omöjliga dubbla tjänande förfalla till något som duger varken som det ena eller som det andra.
– Peter Englund
DN, 25 september 2005
Peter Englund 