Om Karl XII:s död och andra mord

När kulan gick in i huvudet gav den ifrån sig ett dovt, ploppande ljud som ett av ögonvittnena liknade vid det som uppstår när man ”med kraft kastar en sten i dy”. Den slog sönder det vänstra tinningbenet med en hastighet av runt 120 meter i sekunden, passerade genom skallen och hjärnan – varvid tryckvågen drog in det vänstra ögat i kraniet och kastade den högra ögongloben ut ur sin håla – och gick så ut igen på huvudets högra sida. Döden var ögonblicklig. Någon rörelse i kroppen gick inte att se, förutom det att huvudet kastades bakåt av kraften från skottet, och att den vänstra handen, som han haft som stöd under hakan, föll ned och att benen sjönk ihop. Det var någon som tyckte sig höra en djup suck, sedan en rossling som kom av att blodet strömmade ned i halsen. Klockan var strax före halv tio, på söndagkvällen den 30 november 1718 invid fästningen Fredrikssten i Norge. Karl XII var död.

Det gick inte lång tid förrän frågorna dök upp. Hade kungen fallit för en fiendes kula? Eller hade han blivit mördad?

Mord på rikets högste makthavare är gudskelov rara händelser i vårt lands historia. Det är nog inte att undra på. Sveriges politiska kultur har ju ända sedan 1600-talet varit präglad av historiska kompromisser och en vacker tro på att det inte finns någon tvist som inte går att lösa med hjälp av samtal och sammanjämkningar. (Låt oss alltså här bortse från vår tidiga medeltid, då sådant som dekapitering och förgiftning var nära nog normala metoder för kassering av oönskade statschefer; sådana mindre kända svenska monarker som Inge den yngre, Ragnvald Knaphövde – tagen av daga i en ort med det osannolika namnet Karlepitt -, Sverker den äldre och Karl Sverkersson föll alla offer för dråpare.)

Vi har givetvis fallet Gustav III, skjuten på nära håll med en pistol laddad med två blykulor, fem hagel och sex böjda spiknubbar. De adliga sammansvurna som slog ut attentatet mot honom på den kända operamaskeraden den 16 mars 1792 kunde snart ringas in av den unikt duglige polismästaren Nils Henric Liljensparre. Nutida kolleger bleknar i jämförelse med denne, som redan klockan tio på morgonen dagen efter brottet kunde låta häkta gärningsmannen. Det var som bekant Jacob Johan Ankarström, en hetsig rättshaverist och före detta kapten, fylld med hat mot den enväldige kungen – ”Rikets och folkets fiende”, som han i sin egen bekännelse kallade Gustav III. I modern tid återfinns mordet på Olof Palme, en smärtsam händelse som vi ännu inte sett slutförd. Hans mördare är ju fortfarande anonym. Detta trots en historiskt sett kolossal insats – kolossal då i meningen antal pärmar, kilo hopsamlat papper, övertidstimmar, förbrukade liter Tippex, etc. Det är givetvis plågsamt att tänka sig möjligheten att Palme, i likhet med Gustav III, föll offer för en vittförgrenad sammansvärjning, som vi dock, i motsats till 1792, ej fått se rotad ut eller ens lagd i blotta. Den konspiration som blev Gustavs bane ser ju ut precis som vi vill att en riktig konspiration skall se ut. Vi ser ett band sammansvurna varav de flesta hör till samhällets toppar: de bär titlar som brukspatron, häradshövding, general, rådman, överste, överstelöjtnant och ordförande för riksgälden – den sistnämnde tar gift -, där återfinner vi grevar, friherrar och baroner. De är de berömda männen i skuggorna, som smyger runt i det tysta men som mot all förmodan finner sig tagna i örat av en idogt inkvisiterande person och blir framdragna som blinkande mullvadar i det skarpa dagsljuset. Tanken att en liknande sammansvärjning med guldkant förde fram till dödskottet på Sveavägen är en mardröm för många. För några andra är det en dröm, just därför att det motsvarar alla de förväntningar man har på hur en dylik händelse blir till. I regel har dessa människor nämligen det oomkullrunkeliga kravet att det som sker skall vara meningsfullt och rationellt. Man samlar indicier på hög och ställer – med rätta – frågan ”vem gagnade det” och söker på så vis bygga upp snygga logiska kedjor som förhoppningsvis skall föra fram till de där männen i skuggorna.

Börjar man på samma vis att rota något i Karl XII:s förtidiga död så börjar snart alla sällsamheter att hopa sig. Det gäller de underliga turerna i samband med dödsfallet och de förbluffande ryktena. Det gäller också inte minst spörsmålet om såret i huvudet, där snart sagt ingenting ser ut att stämma.

Låt oss börja med frågan ”vem gagnade det?” Tanken med attentatet mot Gustav III var att kungens död skulle mynna i en militär kupp. De sammansvurna ville få till en förmyndarregering som kunde förverkliga deras program, som var ett hopkok av aristokratisk konservatism och upplysningstida radikalism. Nu gick allt i stöpet, bland annat därför att kungen vägrade dö eller ens falla när skottet träffade honom i ryggen, en bit ovanför den vänstra höften. Istället lät han bära sig därifrån på en skinnklädd karmstol, glatt pladdrande. När han sedermera avled nästan två veckor efter dådet var det en följd av olika komplikationer som den samtida läkarvetenskapen inte visste att hantera. Vid det laget hade all luft gått ur de stackars sammansvurna som alla fann sig finkade av den oförskräckte hr Liljensparre.

Karl XII:s död följdes verkligen av något som onekligen ser ut som en kupp. Den ledde också till en omvälvning av det politiska systemet, en omvälvning av så digra proportioner att vissa har velat kalla det för en revolution. Skottet den 30 november blev nämligen startsignalen för en hård och bitter strid om makten i Sverige. Den iver som de inblandade visade upp kan förvåna en smula, för landets svårigheter var legio.

Det mesta av detta kom av kriget, som mer och mer framstod som kungens eget. Man kan säga att det är åren före sin död som Karl XII verkligen fäller masken. Att likna honom vid olika moderna dikatorer är i regel bara strunt. Dylika liknelser försvårar bara vår förståelse av hans gestalt och den tid han levde i. (Även om han var en enväldig kung, så verkade han ändock inom lagarnas ram; hans Sverige var ett samhälle där medborgarnas rättsäkerhet var mycket bättre än den är i dag i de flesta stater i den tredje världen.) På ett sätt var dock Karl XII modern, alltför modern. Han var nämligen en djupt moralisk människa, driven av enkla föreställningar om rätt och fel, och besjälad, ja besatt av en vision. Han talte om sig själv som ”Guds fiskal på jorden”, satt dit att straffa onda och ogudaktiga härskare som inlett krig utan rättfärdig orsak. På så vis kan han sägas vara en föregångsman av det rysliga slag som vi, som lever i det mörkaste av alla århundraden, det tjugonde, har sett alltför många av. (Kanske borde man säga ”levde i”, för det tjugonde seklet nådde sannolikt sitt historiska slut 1989, på samma vis som 1800-talet började 1789 och Sveriges långa 1600-tal hade sin verkliga ände just 1718.) 1900-talet är ju fullt av projektmakare, dessa som tänker fram mål för vilket snart sagt intet pris är för högt, intet offer är för stort. En hel del av den här andan finns i Karl XII. Han har att straffa dem som förbrutit sig mot Sverige. Som han ser det står dessutom rikets bestånd på spel, och då måste samhället och folket, landet, underordna sig statsnyttan. Han offrar landet för riket, svenskarna för Sverige.

Det är den här övertygelsen, den här hängivenheten som ger hans gestalt dess resning och gör honom omöjlig att vara oberörd av. Det är samma hängivenhet som gör honom så otäck och skrämmande. Han offrar allt och alla, i slutändan även sig själv, för den stora saken. (Jag är rädd för de här övertygade personerna, de som drivs framåt av en vision som växt sig större än människorna som skall befolka den. Det är bara en riktigt ideologiskt övertygad som kan bygga ett Auschwitz eller ett Gulag. De som drivs av egen snöd vinning kan mörda tusentals; det krävs en stark känsla av moraliskt patos och ideologisk oegennytta för att kunna offra miljoner.)

Den här hängivenheten hade fört honom och landet allt längre mot katastrofens brant. Sverige var hösten 1718 helt utmattat efter många års krig, med allt vad det innebar av tunga skatter, nöd och död. (Beräkningar gjorda av Uppsalahistorikern Jan Lindegren ger vid handen att de svenska och finska stupade uppgick till runt 200 000 man. Detta är samma sak som om 12 à 13 årsklasser av 20-åriga män helt plånats ut.) Med hjälp av sin närmaste man Görtz hade kungen åren före sin död ändock ställt till med en aldrig förr skådad uppbådning av mänskliga och ekonomiska medel. För att kunna driva kriget vidare hade tunnan skrapats i botten. Det blev allt svårare att få tag på soldater. Det förekom att de som hotades av utskrivning stympade sig eller rymde till andra län och till och med ur landet; i Härjedalen hotade bönderna att beväpna sig och ”hellre låta sig nedgöras än mista söner och drängar”. Tvångsvärvare drog runt och snappade med hjälp av handklovar av trä och generöst utformade regler även åt sig skolpojkar på 15 år; det finns uppgifter att de i sitt nit även gjorde räder in i kyrkorna under gudstjänsterna. Det felades salt, det felades kött, fläsk och smör; i Stockholm var det sådan brist på ljus att hantverkarna i staden inte sade sig kunna arbeta mer under dygnets mörka timmar. Handeln höll på att stanna av och Görtz själv skrev också missmodigt i ett brev att ”Detta kan icke gå längre än högst till detta års slut, och vi skola endast av denna orsak falla i den största förvirring, som man någonsin sett i ett land”. Här och var mötte bönderna de digra rekvisitionerna med gny, arbetsvägran och diverse ilsket vinkande med påkar åt länsmän och befallningskarlar. Den respekt och trohet som fanns bland breda lager i landet och som kungen hade kunnat förlita sig på så länge hade nu slitits nog så tunn. Missnöjet med kriget och med honom sken igenom överallt: det fanns hösten 1718 många som hade skäl att se Carolus död.

Vem som skulle ärva detta arma dödsbo var på inga vägar klart. Två personer kunde resa anspråk till tronen, men ingen av dem hade någon särskilt självklar rätt till den. De ene var hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, kungens 18-årige systerson: en svag, oerfaren och oföretagsam ung man. (En av hans levnadstecknare skriver lite snällt om hans ”egenartade nöjen”, vilket är en kod för att han var böjd för superi och olika sexuella utsvävelser.) Hertigen var alltså en slät figur, dock stod han under kungens beskydd och ägde dessutom täta och nära band till Görtz och hans folk. Den andra var Karl XII:s yngre syster, Ulrika Eleonora. Hon var i mycket ett verktyg för sin make, Fredrik av Hessen. Denne var vid denna tidpunkt 42 år gammal, född i det lilla tyska lantgrevskapet Hessen-Kassel. Hela sitt liv förblev han också en tysk småfurste: måttligt road av porslin och stråkvartetter tyckte han att livet var som bäst när han fick kriga, jaga eller flamsa med mätresser. Han lärde sig heller aldrig att tala svenska. Fredrik var en god militär, orädd om än ibland något lat. Under det spanska tronföljdskriget hade han skaffat sig ett visst renommé som deltagare i flera ursinniga rytterichocker, och han hade också blesserats ett antal gånger och tagit del i många fäktningar – bland annat hade han kämpat under Marlborough vid Blenheim 1704 och senare också vid Malplaquet 1709. På ett porträtt från 1718 möter oss en man i sina bästa år, med blond peruk, ett nöjt fullmåneansikte och fylliga läppar, poserande en aning stelt och balettmässigt i ett harnesk som verkar vara för trångt för honom. Han beskrivs som glad, vänsäll och generös, men var också en mycket driven intrigör. Äktenskapet med Ulrika Eleonora hade från första början varit en egoistisk spekulation i makt: för honom var hon bara ett medel att nå den svenska kronan.

Dessa var spelets huvudfigurer, men i mycket var de ansiktslösa funktioner av sin egen makt, ty bakom dem stod vidare intressen. Det fanns fyra olika grupper som var i luven på varandra. Runt hertig Karl Fredrik hade ”holsteinarna” med Görtz i täten fylkats; de hade ett fast grepp om utrikespolitiken och rikets finanser. De var mycket impopulära och hade mycket av sin makt tack vare det personliga stödet från Karl XII. Deras mest bittra motståndare var ”hessarna”, med arvprins Fredrik och Ulrika Eleonora som portalfigurer. De hade rätt stort stöd inom hären och bland diverse löst folk med svår karriärklåda, som trodde att de kunde komma sig upp genom att satsa på rätt häst. Dramats tredje grupp var olika oppositionella i den högre byråkratin, med sin bas inom den feodala adeln. De var inte så intresserade av den dynastiska sidan av saken som att söka återupprätta 1600-talets flydda rådskonstitutionalism; det skulle säkra ett starkt politiskt inflytande åt dem. Den fjärde gruppen i detta spel bestod främst av olika lågadliga och ofrälse inom krigsmakten, den lägre byråkratin och borgerskapet. De ville varken se någon ny aristokratisk vår eller ett fortsatt envälde, utan strävade istället efter att stärka riksdagens och ständernas makt.

De som hade att vinna på att kungen dog var i första hand hessarna. Ulrika Eleonora – och då i praktiken hennes make – skulle stå ett tuppfjät från tronen. Deras möjligheter att hävda sig gentemot holsteinarna skulle vara så mycket bättre med Karl ur vägen, då de sistnämnda som sagt var beroende av hans personliga välvilja och beskydd. Fredrik hade inte längre kungens öra utan kände sig också hotad av det nära förhållandet mellan kungen, Görtz och holsteinarnas Karl Fredrik.

Det finns till och med en hypotes om varför de skulle ha låtit döda kungen just den 30 november. Vid denna tid pågick det på Åland svensk-ryska förhandlingar. Det mumlades om att baron Görtz i dessa underhandlingar lyckats säkra Karl Fredriks tronföljd. Den 24 november lämnade Görtz Stockholm och styrde kosan mot Norge, för att, som man antog, där träffa kungen och få hans godkännande av den fattade överenskommelsen. För att hindra detta stadfästande var alltså hessarna piskade att slå till. Luckan i denna teori är bara att någon dylik överenskommelse aldrig slöts på Åland. Frågan är dock om Fredrik och hans hejdukar visste om detta eller om de lösa ryktena om överenskommelsens innehåll fick dem att handla i panik.

Det står hursomhelst klart att Fredrik och flera av männen runt honom handlade på ett högst misstänkt sätt i samband med dödsfallet.

En av de personer som rörde sig runt nere i löpgraven minuterna innan skottet föll var André Sicre, en fransk officer i svensk tjänst. Den 30 november 1718 var han adjutant till Fredrik av Hessen. Sedan dödsfallet har blivit fastställt tog han konungens genomskjutna hatt – som vore den en segertrofé – och red med den ned till Torpum, där Fredrik just då höll på att dinera. Nyheten viskades till honom, och den löpte strax från öra till öra runt bordet, varpå de alla reste sig upp. Fredrik och hans folk hade förberett sig för denna stund. Redan i maj hade han gett Ulrika Eleonora en skrivelse som rymde instruktioner om vad hon skulle göra om kungen dog. (Detta var första gången en dylik promemoria skrevs, trots att Karl då varit ute i krig i nära 18 år.) De följde uppenbarligen en i förväg lagd plan och de gick till verket med ett urverks precision. (Detta i motsats till den velige hertigen av Holstein, som överrumplades av dödsfallet och händelsernas snabba gång.) Fredriks första åtgärd blev att ge order om att häkta sin farligaste fiende, baron Görtz. Och så fort budet om Karl XII:s död nådde huvudstaden drog Ulrika Eleonora samman rådet, som lät gripa baronens folk i Stockholm. Även i andra delar av landet skedde tillslag mot Görtz yrvakna män. Oförberedda och rådvilla lät sig holsteinarna fösas ut ur spelet och in i cellerna.

Dagen efter dödsfallet hölls krigsråd i den här som stod i södra Norge. Hessarna hade från första början varit emot det norska fälttåget; de ville helst se en förlikning med Danmark och en offensiv mot Ryssland. De församlade fann suckande det militära läget ovanligt mörkt, och beslöt att genast avbryta kampanjen och vandra åter till Sverige. I själva verket var det det själviska intresset som redan börjat blomma ut. De ville alla hem så fort som någonsin möjligt, allt för att kunna ta del i den stora huggsexa om makt, ämbeten och privilegier som nu hade rullat i gång i kungliga huvudstaden.

Efter ett par dar började härens trista återtåg. Många sjukdomar grasserade i leden och förlusterna blev stora. (Livgardet hade räknat 2 300 man i ledet när fälttåget inletts men bara 500 tjänstbara återkom till Stockholm; av Östgöta och Södermanlands regementen skall bara 20 man ha återstått. Det finns de som menat att återtåget helt avsiktligt skall ha varit illa skött, detta för att göra armén mindre och på så vis något mindre farlig rent maktpolitiskt.) Med fälttåget mot Norge stoppat samt de arresterades skräckslagna skrin förklingande bakom sig kunde Fredrik nu gå vidare. Hans nästa mål var att få det krigströtta befälet i hären att erkänna Ulrika Eleonora som drottning. Han lät höra en del vackra utbrott av politisk vältalighet, men det högsta krigsbefälet ville ej lyssna på det örat. De skulle hylla damen som drottning, javisst, men bara om hon avskaffade enväldet och lät kalla in riksdagen, så löd deras svar. Fredrik tog då till då mer fasta pekuniära argument för att komma till rätta med de motsträviga officerarna. Han lade helt sonika beslag på 100 000 daler lödigt silvermynt avsedda för härens kassa. När armén gjorde halt i Strömstad passade han på att frikostigt pytsa ut dessa bland härens högre befäl som en ren muta (detta i samma veva som han full av nitälskan manade råd och andra i brev till sträng sparsamhet). Generalerna och överstarna grep raskt efter slantarna, men var ändå inte fullt övertygade. Då hären lämnade Strömstad hade ännu ej något avgörande skett.

I huvudstaden nåddes i samma veva en kompromiss mellan hessarna och rådet. Rådet erkände Ulrika Eleonora som drottning, i utbyte mot ett löfte att hon skulle regera på det gamla viset, ”med råds råde”, vilket skulle säkra deras inflytande. Båda dessa parter ville på så vis manövrera ut den bångstyriga riksdagen genom att ställa den inför ett fullbordat faktum.

Krigsbefälet fortfor dock att föra en lans för riksdagens rätt. Avgörandet låg mer eller mindre i arméns händer; den hade makten att säga vem som skulle bestiga den svenska tronen. Hertig Karl Fredrik hade nu börjat vakna upp ur sin domning och erbjöd hären att gå med på dess olika krav om han fick kronan. Stämningen bland det högre befälet var dock för Ulrika Eleonora, men deras krav på ett avskaffande av enväldet låg fast. Det bullrades dovt inom hären, att Ulrika Eleonora borde ”göra frivilligt, vad ej undvikas kan”. Hon var fångad mellan det aristokratiska rådet och den envisa armén. Hon hade som nämnts redan börjat vika i förhållande till rådet och föll snart till föga inför härens krav. Den 15 december avsade sig Ulrika Eleonora enväldet inför krigsbefälet och samma dag utgick kallelsen till riksdagen.

Nu började initiativet gå över till dem som både hessare och råd helst sett satta åt sidan: riksdagen och ständerna. När riksdagen tog sin början mot slutet av januari 1719, blev det strax klart att de eftergifter den blivande drottningen redan lämnat inte var nog. Luften var full av intriger och agitation: man ville ej godkänna Ulrika Eleonoras rätt till tronen och menade att ständerna hade full frihet att själva utse regent. Ulrika Eleonora utsågs till slut till Sveriges drottning men bara till priset av ett knippe nya eftergifter. Den 21 februari antogs en helt ny regeringsform. Den innebar ett totalt politiskt systemskifte. Regenten sades inte längre ha sin makt av Gud utan fick den av folket genom ständerna. Monarken bands till riksdagens vilja. Det var en mycket stor omvälvning. På kort tid hade Sverige gått från en hård och nästan helt oinskränkt absolutism till ett närmast halvt republikanskt statsskick. Ständerna hade nått en total seger.

Enväldet var med detta till ända lupet. Den karolinska absolutismen var ett slags diktatur ställd på skenlegal grund, som blivit till på det ekonomiskt och politiskt sönderkrisade 1680-talet. Det politiska system som rådde innan dess kan grovt beskrivas som en makttriangel som bestod av kung, råd och ständer vägda mot varandra. Tanken att en man kunde ges oinskränkt makt över landet och dess folk hade förr varit helt orimlig. Händelserna år 1718 gjorde enväldet till en kort parentes i vår långa historia. Det systemet fick aldrig någon chans att slå rot i den politiska kulturen. Vårt land fick – i motsats till exempelvis Tyskland – ingen egen auktoritär tradition.

Ulrika Eleonora hade vunnit tronen. Efter drygt ett år gjorde hon också det som så många hade väntat: hon lade ned regeringen till förmån för sin make, Fredrik av Hessen, som på så vis kom att transsubstansieras till Fredrik I, Svea, Götes och Wendes nye konung. Den framstöt mot makten som det hessiska partiet inlett i och med Karl XII:s död hade i alla delar lyckats. Vi kan alltså här se en grupp som hade mycket att vinna på kungens död och som också utnyttjade den till det yttersta på ett synnerligen planmässigt vis.

Det hela såg ju onekligen misstänkt ut, och snart började också ryktena att röra på sig. Den 10 december hade den första officiella informationen släppts ut. Det var i form av en remarkabel gazett, som rymde flera felaktiga, för att inte säga helt vilseledande uppgifter. Karl XII hade dödats då han var ute på kvällen för att se på då hans soldater grävde sig allt närmre den belägrade norska fästningen Fredrikssten. Dock hävdades det i gazetten att kungen stupat under en stormning av ett fort; dessutom sades det att kulan hade gått in i huvudets högra sida, inte i den vänstra. Man ville understryka att kungen fallit i strid, tydligen för att dämpa alla misstankar om att allt inte gått rätt till. Ändock förekom det en myckenhet av tissel och tassel, dunkla antydningar och vildvuxet skvaller. En del av det startade redan på sommaren före fälttåget. En finsk präst vid namn Peter Brenner som varit med Karl XII i Turkiet, sökte varna honom för de ”intriger här hemma mot konungen, som förehafts och förehades av förnäme herrar”. Karl var dock inte intresserad. När kampanjen väl inletts hade det också förekommit en del hotfullt prat bland officerarna. De kunde i regel behärska sin förtjusning inför att kriga på en så obekväm och trist krigsskådeplats som ett höstligt Norge. Några talade apokryfiskt om att ”ett skott skulle göra slut på hela fälttåget”.

Carl Cronstedt var en 46-årig generalmajor vid artilleriet som, även med karolinska mått mätt, var sällsynt erfaren. Han hade slagits i samtliga större kampanjer och slag allt från Narva och framåt. Efter Poltava hade han blivit tagen till fånga, men han kom hem lagom för att hinna vara med om drabbningen vid Hälsingborg 1710. Inom loppet av drygt två år föll han ytterligare två gånger i krigsfångenskap, först 1713 efter att ha tagit del i Magnus Stenbocks sorgliga tyska fälttåg och sedan 1715 i samband med belägringen av Stralsund. Cronstedt var en klipsk militär innovatör som gjort mycket för det på undantag satta svenska artilleriet. (Genom att införa sådant som anmarschbommar och aktionshästar kunde många av kanonerna göras så rörliga att det hela tiden kunde åtfölja fotfolket under strid; enhetspatroner – så kallade geschwinda skott – och riktskruvar – påfunna av det kända universalsnillet Polhem – ledde till att man kunde ladda och rikta in pjäserna med en dittills osedd snabbhet.) På hösten 1718 hörde denne Cronstedt till det hessiska partiet. Därför ansågs det också särskilt underligt att Cronstedt den 20 oktober lär ha sagt att kungen skulle vara död inom den löpande kalendermånaden. Det tycktes också misstänkt att denne Cronstedt vid utdelningen av krigskassan fick inte mindre än 4 000 daler, medan alla andra personer med hans grad fick nöja sig med enbart 800 vardera. Långt senare dök det också upp historier om hur Cronstedt på sin dödsbädd år 1750 inför en prost skall ha erkänt sig vara delaktig i Karl XII:s död. Då länkades också Cronstedt samman med en drabantkorpral vid namn Stierneroos, som skall ha varit den som hållit i vapnet som fällde kungen.

Mycket prat kom också att vidhäfta André Sicre, Fredriks adjutant som var med i löpgraven och som förde budskapet om kungens död till honom i Torpum. Det är också bestyrkt att han 1722 i ett anfall av vad som beskrivs som feberyrsel skall ha slängt upp ett fönster i sitt hus i Stockholm och därifrån ropat ut till säkerligen något perplexa förbipasserande nere på gatan att han var den som mördat Karl XII. Efter att ha tillfrisknat fick han höra vad han sagt och blev då mycket förskräckt. Via S:t Petersburg kom också året efteråt uppgifter om att Sicre i närvaro av två namngivna vittnen stått på Stortorget och sagt sig vara den som skjutit kungen, allt för en ersättning av ett antal tusen dukater. Dessa uppgifter fördes ända upp i riksdagens sekreta utskott och nådde till slut rådet, där kung Fredrik morrade ilsket över dylikt ”försmädeligt” sladder. Sicré blev inspärrad som sinnesjuk under tre år, varefter han släpptes lös igen. År 1728 uttryckte Fredrik än en gång oro över sin f.d. adjutants mentala hälsa och Sicré förpassades ”under en lämplig förevändning” åter till Frankrike, där han dog 1733.

Snus är snus och rykten är rykten. Den minst sagt ymniga samtida floran av abstrust prat, skruvade antydningar och lösa gissningar visar att 1700-talets Sverige var nästan lika fullt av mer eller mindre vrickade privatspanare som nånsin Sverige i dag. Men även om det ur denna virriga och ofta motsägelsefulla sky av vittnen ofta inte stiger fram annat än just misstankar, så går det dock att återfinna en del mer handfasta belägg. Kroppen finns ju kvar. Den ligger balsamerad och väl inpackad i en vacker kista bak galler i den svala Riddarholmskyrkan. Lämningarna har besiktats ett flertal gånger, senast år 1917 då en klunga av sakkunniga med stor noggrannhet och en nästan rörande pietet granskade liket, mätte och vägde. Deras dokumentation lägger i dagen två minst sagt underliga omständigheter.

För det första är det som skall vara ingångshålet i den vänstra tinningen större än utgångshålet på skallens högra sida. Detta går på tvärs mot allt vi vet om skottskador, där det alltid är tvärtom. Om kulan kom från höger eller vänster har betydelse. Till vänster om kungen fanns det skjutande norska befästningar, till höger om honom fanns inget – utom svenskar förstås.

För det andra visade det sig när de röntgade Karl XII:s genomskjutna kranium att det inte fanns några blysplitter i det. Detta är remarkabelt. De projektiler som man använde i musköter, gevär och pistoler var utan undantag gjorda av bly. Och när en vanlig kula av bly slår in i ett ben lämnar den nästan alltid små splitter efter sig. Den snabba inbromsningen leder till en kraftig värmeutveckling; då bly har en så låg smältpunkt (+327°) gör detta att kulan blir skör och spricker, så när projektilen går genom kroppen ger den ifrån sig små flis. Detta går också att bevisa med de röntgenfotografier som togs av kungens vänstra fot. Där ser man tydliga rester av den kula som han träffades av en dryg vecka före slaget vid Poltava. Så varför finns det inga dylika små splitter kvar i huvudet?

Sällsamhet nummer ett låter sig nöjsamt förklara med några skjutförsök gjorda av en läkare vid namn Hultkvist. Han fann det hart när omöjligt att få till en dylik konfiguration på skottsåren – alltså ett större ingångshål än utgångshål – som på Karls huvud, hur han än försökte och med en gammal musköt bekrigade både plåtlådor fyllda med agar och mjölklister, döda kroppar efter människor och levande djur. Lösningen var enkel. Kulan som dödade kungen gick genom kungens hatt gjord av harullsfilt; när Hultkvist fingerade denna huvudbonad med hjälp av ett dubbelt lager filt visade det sig att verkan blev precis som i verkligheten.

Den totala bristen av blysplitter i skallen är ett något kinkigare spörsmål. Ett försök till lösning på gåtan finner vi i den famösa så kallade kulknappsteorin. De som kläckte den tog fäste i de otaliga sägner som uppstod runt kungen, både före och efter hans död. Dessa sägner sade bland annat att han var ”hård”, det vill säga osårbar för kulor. Och enda sättet att fälla en dylik person var att ta till en magisk specialprojektil – ungefär som att man bara kan fälla en varulv med en kula av silver – gjord av något som tillhörde denne. Anfäktad av vidskepliga dallringar inför den grannlaga uppgiften att taga landets monark av daga skall alltså Karls baneman ha norpat två knappar ur hans rock och lött dem samman. På så sätt fick han en kula med ett hölje av mässing, vilket förklarar varför den inte lämnade några spår. Till de mer sensationella inslagen i den här teorin hör att dess upphovsmän också hävdar att de återfunnit just den kula som dödade Carolus, vilket givetvis inte är någon liten bragd. En soldat skall ha funnit den i löpgraven, tagit med den hem till Öxnevalla, där han emellertid drabbats av ruelse och kastat bort den; sedan återfanns den turligt nog 1927 i ett lass grus som hämtats från denna plats. Om detta är en svensk variant av Piltdownmannen eller bara ett sällsport fint fall av matematisk (o)sannolikhet – av det slag som skulle få en genomsnittlig docent i statistik att gå i barndom – det vet jag ej. Kulan finns i alla fall att betitta i Varbergs museum.

Vi har alltså här ett fall som uppfyller även högt ställda krav på hur en riktig rejäl sammansvärjning skall se ut. Här finns gott om mysteriösa omständigheter, onda rykten och tänkbara dråpare. Här finns de logiska kedjorna som för oss uppåt, till allra högsta ort, och faktiskt till en speciell man, som hukar där någonstans i dunklet med capen för fullmåneansiktet: Fredrik av Hessen, mer känd som kung Fredrik I.

Men ändå var det inget mord.

Den som så här 270 år efteråt lagt fram övertygande belägg för detta är Gunnar Grenander – en ballistiker som för övrigt är en av hjärnorna bakom Robot 70, svensk vapenindustris favoritkontraband. Han har utgått från den tidigare nämnde Hultkvists resultat, där det utifrån just sårets utseende konstateras att kulan haft en hastighet av som allra högst 150 meter i sekunden när den träffade kungens huvud. (Detta är en del av förklaringen till varför utgångshålet är mindre än ingångshålet: projektilen har vid anslaget haft så mycket kraft att den nätt och jämnt gått genom huvudet.) Detta är mycket viktigt. Det innebär nämligen att skottet som dödade Karl XII inte kan ha kommit från en musköt. Då hade kulans hastighet varit betydligt högre. Ergo: kulan måste ha kommit ur en kanon och då i form av ett så kallat druvhagel – druvhagel var en laddning med en mängd små kulor av samma kaliber som i en musköt, som fick pjäsen att verka som en gigantisk hagelbössa. Grenander har också räknat på detta. Vad han funnit är att ett druvhagelskott skjutet med en mindre 3- eller 6-pundig kanon skulle om, och endast om, det avfyrades från det norska fortet Overberg som låg vid sidan om fästningen ha en hastighet av runt 120 meter i sekunden när det nådde fram till platsen där kungen befann sig. Kulans låga fart skulle också förklara bristen på blysplitter i huvudet. Att skottet kom från Overberg stämmer även väl med det vi vet om projektilbanans lutning när den passerade kungens skalle.

Det finns flera samtida ögonvittnen som stöder denna tolkning. Det sköts friskt från Overberget, det berättar ett av ögonvittnena, ”druvhagel slogo uti och över tranchéen” – alltså löpgraven. I ett nattmörker spräckt av utslängda ljuskulor och vassa eldsflammor från vapnen fick kungen hjälp att hålla sig uppe mot kanten för att kunna se bättre. Mannen som höll honom under fötterna var medveten om faran från kulorna som damp ned runt dem, så var gång kanonen uppe på Overberget avfyrades lät han Karl sjunka ned en bit i skydd. Efter ett tag sparkade kungen dock in ett par fotfästen i löpgravens mjuka sidor och lade sig med armarna uppe på dess kant med händerna vid huvudet och tittade. Han var ”vid gott lynne” och det ”taltes om allehanda saker”. Pjäsen uppe på det fjärran utanverket till vänster hade varit tyst ett tag, men så trädde den i aktion igen. ”Åter igen ifrån Overberget begyntes med mycket skjutande, och vid 4:de kanonskottet hörde jag slaget på Hans Maj:ts huvud så starkt, som man kan slå med tu finger i handen, varpå Hans Maj:t genast sank neder.” Den död som han lekt med så länge hade slutligen hunnit ifatt honom.

Detta är den mest uppenbara lösningen. Den har också varit i omlopp ett längre tag. Den finns till och med angiven i den allra första, ack så felaktiga gazetten. Så varför allt detta intresse för mordteorin? Och varför kan man känna en liten, liten ilning av besvikelse när gåtans lösning nu står klar? Tja, tanken att en mördare äntrat den svenska tronen är ju så kittlande och vädjar framgångsrikt till en modern betraktares stora behov av mörka sammansvärjningar. Den Stora Konspirationen har i dag tyvärr utvecklats till något av en förklaringsmässig arketyp för många. Det är den som man förtjust griper efter närhelst något som verkar dunkelt eller sammansatt skall uttydas, detta trots att det är en slapp och förenklad förklaringsmodell som sällan har något större värde.

Men det kan ju inte bara handla om ledsnad över att en god historia på så vis går till spillo. När polismästare Liljensparre tillkännagav för Gustav III att det var Anckarström som utfört anslaget mot honom ville kungen inte riktigt tro honom. Gustav kände till Anckarström, det kverulantiska kronvraket. Men kunde han verkligen vara den rätte? Anckarström var ju en så obetydlig person, liten till växten. Som kungen mindes det var gärningsmannen lång. Gustav ville att hans Brutus skulle vara en mer värdig gestalt än Anckarström. Den eventuella besvikelsen över att Karl XII inte blev mördad springer nog fram ur en liknande känsla. Vi kräver proportion och symmetri av historien. En så betydelsefull gestalt som Karl XII borde helst få ett annat öde än att efter 18 långa år i fält fällas av ett slumpskott avfyrat i mörka natten över 600 meter bort. Och Olof Palme, inte kan väl han ha mött sin bane i form av ett amfetamindrogat fyllo med fördunklad hjärna, som bara råkade vara där i den snålkalla februarikvällen när statsministerparet gick förbi på sin väg från biografen Grand?

Men vi vill ju så gärna att en stor händelse skall ha en stor orsak. Den där famösa idén att en fjäril som fladdrar med vingarna i Kina skulle kunna framkalla en orkan i Sydamerika får nog mångas historieteoretiska nackhår att resa sig käppraka av skräck. För att inte säga vad man känner inför tanken att det skulle kunna ta 270 år att avskriva polisspåret, eller att vi efter dryga 300 år ännu skulle finna oss stående på en loftgång i Rotebro.

– Peter Englund
Från essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap”, publicerad 1991

För en annan bild av det skedda än den som ges i den här essän, se Rolf Uppströms ”Mysteriet Karl XII:s död”.

One thought on “Om Karl XII:s död och andra mord

Kommentarer inaktiverade.