I älskarinnornas oskrivna historia finns det en fransk kvinna som har en speciell plats: Agnès Sorel. Hon var nämligen den allra första som lyckades vinna status som officiell mätress. Kungen i fråga var Karl VII – den monark som hade Jean d´Arc att tacka för sin kröning. De barn Agnès fick med honom blev alla erkända, hennes stab av tjänare var större än drottningens och under de sex åren tillsammans med Karl begåvade han henne med egna slott och ett generöst apanage, och hon dog – i förtid – som en förmögen kvinna.
Detta är dock kunskaper för kalenderbitare. Om det är något som gått till eftervärlden så är det hennes bröst. De sägs vara avmålade på en av de märkligaste madonnebilder som vi har från medeltiden: den så Antwerpenmadonnan, även kallad Jungfrun i Melun . Hon håller visserligen ett Jesusbarn i sin famn, men denna religiösa acessoar till trots så är hennes uppenbarelse starkt erotisk: det märker vi av den rakade pannan, de målade läpparna, och, framför allt, de höga, klotrunda, brett åtskilda brösten, varav det ena blottas, nästan hotfullt, som vore det ett osäkrat vapen, ögonskenligen för gossebarnet, som dock är helt ointresserad av den mjölklösa bröstvårtan, i verkligheten för den manliga publiken.
För den amerikanska historikern Marilyn Yalom är den här målningen viktig. Den markerar den viktiga förändring i synen på kvinnans bröst som ägde rum under senmedeltiden, från att i första hand vara magiska och religiösa symboler till att bli mer och mer sexuellt laddade. En av historieämnets poänger är att påminna oss om skillnaden mellan natur och kultur. Det handlar om att visa att mycket som antas eller sägs vara DNA-kod, i själva verket är konstruktioner, och därför också fullt möjligt att förändra eller förkasta. I en silikonstinn samtid som verkar ha ytterligt svårt att föreställa sig kvinnobröst som något annat än erotiska ikoner och sexuella leksaker, blir det givetvis rätt befriande att ta del av Yaloms uppräkning av alla de skiftande synsätt som förekommit genom historien.
Nyckelordet är just ”skiftande”. Variationerna är enorma. Bröst kan vara både onda och goda, en tidlös symbol för moderskap och fruktbarhet, likaväl som för häxeri eller farlig sexualitet. De kan ha magisk kraft – som antyds av de barbröstade ormprästinnorna på det antika Kreta – och de kan skänkas en uppenbart politisk innebörd – som under tidigt 1800-tal, när Friheten eller Republiken nästan ofelbart kom att framställas som en kvinna, topless på barrikaderna. De har kunnat framställas som något av den bas som det nya samhället vilar på – som under 1700-talets amningskult – eller användas som ett argument mot förändring. Och så vidare.
Och då har vi inte ens nuddat vid frågan om fysiska ideal. Även där slår modevågorna in över varandra, och dränker det som igår var ett måste med något som i morgon är en löjlighet. Hur stora de ideala brösten skall vara har givetvis skiftat enormt genom århundradena, ävenså deras exakta placering – som vi kan se t.ex. hos just Jungfrun i Melun. Från de neolitiska venusfigurernas ofantliga hängbröst, till de egyptiska gudinnornas uppnosiga nassar; från de grekiska hetärernas normalstora, päronformade bröst, till 1100-talets kult av sådana som var klotformade och äppelstora; från det ideal som lades fast på 1400-talet, och som skulle förbli normgivande i flera hundra år, nämligen små, viktlösa och vitt åtskilda, till 1600-talets Nederländerna, då de stora brösten rehabiliterades; från 1920-talets platta barmar till 1950-talets bystdrottningar. Och så vidare.
När jag slog igen Yaloms bok visste jag så mycket mer, samtidigt som det kändes som om jag begrep lite mindre. ”Bröstens historia” har delvis karaktären av en katalogaria, där läsaren bombarderas av bilder, citat och anekdoter. Med förklaringar är det sämre. Linjer trasslas ihop, andra tappas bort. Eller så framstår de som vaga eller motsägelsefulla. Som när hon vill förklara 1950-talets vurm för stora bröst, med att ”männen behövde få försäkringar om att krigets mardröm var nu över”, samtidigt som de också bar ”med sig ett tydligt budskap till kvinnorna: er uppgift är att ge oss bröstet, inte bröd”. En intressant hypotes, som Yalom dock inte prövar mot 20-talet, då en identisk erfarenhet ledde till rakt motsatt resultat, nämligen en idealisering av pojkfiguren.
Hantverket har också klara brister. Exempelvis nämner hon inget om att attributeringen av ”Jungfrun i Melun” är osäker, och att lite talar för att tavlan verkligen föreställer Agnès Sorel. Ett kartotek anas, där författaren flyttat lapparna hit och dit mellan kapitlen, och ibland våldat ned dem. Och ibland känns det som om man inte står inför en färdig bok, utan istället ett slags LEGO-låda med fakta, att bygga med själv. En rätt god effekt, om nog ej den avsedda.
Ett annat besvär är att hon blivit genrens fånge. Detta är ju historia, och då skall man ju stega genom århundradena, OK? Detta har fått henne att organisera ett material som skall förstås tematiskt på ett kronologiskt vis, vilket i bästa fall har lett till ett antal tröttande omtagningar, i värsta antyder förändringar där inga egentligen finns. Sedan är frågan om inte en del av problemen är sprungna ur verkets grundbult, idén att skriva en Bröstens Historia. Det som boken ytterst handlar om är makten över kvinnokroppen, om hur denna kropp har invaderats, exproprierats, konstruerats, exploaterats och kontrollerats av prästerna, vetenskaparna, poeterna, psykologerna, plastikkirurgerna, modeskaparna och pornograferna. Ja, av snart sagt alla utom kvinnorna själva. Och i vissa stycken är brösten en god ingång för den som vill skåda denna process, i andra är den sekundär. I det senare fallet tvingas Yalom ändå följa spåret av sina kartotekskort in i mindre givande områden, och då blir helhetsbilden genast mer oskarp.
Trots sin bakgrund undviker Yalom för det mesta att vara uppbyggelig på det där förutsägbart amerikanska viset. Men den som följer hennes vindlande berättelse kan ändå till sin glädje konstatera att kvinnors makt över sina kroppar faktiskt HAR ökat genom historien, om än inte rätlinjigt eller stadigt, om än inte oundvikligt eller ovillkorligt, om än inte utan bakslag, återvändsgränder eller återfall.
– Marilyn Yalom: Bröstens historia. (Övers. Ingrid Ingemark) Ordfront förlag.
Peter Englund 
