När karaktären krackelerar

Den nya ekonomin. Smaka på ordet bara. Det borde få en att osäkra sin skepsis, om inte annat så av det enkla skälet, att alla moderna spekulationsbubblor har föregåtts av förtjusta utrop att nu, NU, har något outgrundligt men fan-tas-tiskt skett som gör att vanliga ekonomiska tyngdlagar inte längre gäller. Så var det före den stora börskraschen 1929, så var det under fastighetskrisens 1980-tal, så är det idag.

Ändå finns där något, något nytt, bortom bankrutterade kalsongsäljarsajter, börsnoterade kedjebrev och skitpratande IT-entrepenörer som kränger blå drömmar och fromma förhoppningar. Det ekonomiska systemet i väst genomgår stora skiften, och har gjort så ända sedan strukturkrisernas 70-tal, då även till synes fullständigt normala människor talade om planekonomiernas kolossala styrka och kapitalismens nära förestående undergång. Historien visade att det i verkligheten var precis tvärtom: marknadsekonomin visade upp en häpnadsväckande förmåga till anpassning och förnyelse som ingen av dess äldre kritiker förstått och än mindre föregripit.

En del av nyheterna betraktas med oro, andra med förväntan. Den ökande hastigheten och de alltmer otrygga och lösliga anställningsformerna tillhör väl de förstnämnda, de minskade regleringarna och de rivda pyramiderna de sistnämnda. Som alltid är dock dygd och lyte subtilt sammanlänkade, två sidor av samma sak.

En av nyheterna i den nya kapitalismen skulle också kunna vara att vi för första gången i historien börjat se en välfungerande ekonomi inte som ett medel att uppnå något – ett värdigt hyllande av Gud, grova kanoner att bekriga grannar med, välstånd och bättre tandstatus för kreti and plenty etc -, utan som ett mål i sig. Och i en sådan värld är inget så vackert att det ej kan förfulas, inget så dyrbart att det ej kan säljas, inget så heligt att det ej kan offras. Och om systemets fördelar för så kallat vanligt folk verkligen vägs, så blir det nästan ofelbart i form av materiella vinningar, BNP, pengar, ting. (Och där vinner kapitalismen. Lätt som en plätt. Den som ännu vill se ett alternativ i Nordkorea borde få sitt huvud undersökt i en datortomograf.)

Frågan är dock vad denna nya kapitalism gör med oss på det rent mentala planet: psykologiskt, personligt, själsligt. Den amerikanske sociologen Richard Senett har försökt svara. Hans bok, ”När karaktären krackelerar”, är i bästa mening en essä, alltså ett försök till en utredning. Och även om hans faktaunderlag ofta syns svajigt, hans bild av forna tiders arbetsliv mer än lovligt nostalgisk, hans lågkalori-marxism inte sällan tunn och hans grepp lite tröttsamt (han laborerar mycket med mer eller mindre fiktiva intervjuer), känns hans resonemang ändå viktiga, och borde stämma även kapitalismens allra som blåaste khmerer till viss om än flyktig eftertanke – om de kan slita sig från sitt sparkande av småsten på Svenskans ledarsida, vill säga.

Författaren har mycket att säga om den nya kapitalismens kortsiktighet, nyhetsjäkt och övertro på olika organisatoriskt-ideologiska modeflugor, som inte sällan ger rakt motsatt resultat än den avsedda, och leder till att fungerande organisationer gång på gång slås i bitar varpå både vinst och produktivitet sjunker. Och att det gamla sambandet mellan verklig insats och faktisk belöning har börjat lösas upp. Och att där den gamla kapitalismen förbrukade människors kroppar, förbrukar den nya med samma likgiltighet människors arbetsglädje, med gravt ökad utbrändhet som följd. Detta känner vi redan till. Likaså att överdriven hänsyn till börsvärdet lockar till omotiverade avskedanden, kontra-produktiva avknoppningar och andra vansinnigheter.

Mer intressant är då hans påpekande att samma egenskaper som gör att man fungerar och har framgång i den nya kapitalismen, också har direkt negativa följder för ens inre liv. Den karriäristiska flexibilitet och kortsiktighet som gör det möjligt att överleva i marknadens modevågor, motsvaras enligt Sennet av en ökad oförmåga att bevara kontinuiteten på det privata planet, hålla kontakt med släkten, odla sina vänner, utveckla banden med grannarna. Bristen på lojalitet och engagemang drabbar även familjelivet och barnen. Och även om Senett inte säger det rakt ut, är det frestande att tänka att den nutida kärlekens extrema obeständighet givetvis måste ha något att göra med detta: en partner är inte längre för livet, utan bara en mellanstation på en erotisk karriärstege, som man precis som ett jobb är redo att överge närhelst något bättre visar sig.

Vår tids extrema åldersfixering går givetvis också att länka till ett arbetsliv där erfarenhet har ett stadigt krympande värde och där alla kunskaper har ett farligt kort bäst-före-datum stämplat i pannan. Senett vill även se den så vanliga ironiska attityden mot denna bakgrund: i en situation där intet är beständigt, är det svårt att ta världen eller sig själv på riktigt allvar. Vad som skissas i denna bok är skapandet av en Ny Människa, som blir till under den nya kapitalismens press mot ständigt ökad flexibilitet, en människa som ej längre vinner stolthet, trygghet och identitet ur sitt arbete, utan tvärtom formas av detta arbete till att bli alltmer osäker, flyktig och ytlig, en person som skyr alla typer av engagemang. Och detta är allvarligt. För, som Sennet skriver, ett system där människor inte ser någon verklig anledning att bry sig om varandra, kan knappast bestå.

– Peter Englund

DN Juli 2000

(Richard Sennet: När karaktären krackelerar – Personliga konsekvenser av att arbeta i den nya kapitalismen. Översättning: Marianne Öjerskog Atlas.)