Uppfann grekerna demokratin?

Det finns få sysslor som kan vara så lockande och så givande och på samma gång så oerhört vanskliga som att dra historiska analogier. Allt upprepar sig minst två gånger i historien, det lärde oss ju redan Hegel, men när olika makthavare sökt leva efter denna fantasieggande maxim har det slutat både tragiskt och farsartat. Hänvisandet till olika historiska paralleller har också sedan många sekel varit ett av de allra mest trötta greppen i den politiska retoriken i Europa. Ofta nog har detta urartat till ideologiskt falskmynteri i stor skala, där den fjärran förlutenhet man med sådan glöd hänvisat till, visat sig vara helt och hållet drömd. Till historikerns sysslor hör inte bara att hjälpa oss att ”finna våra rötter”, som de heter så vackert på invigningstalsprosa; han och hon skall också hjälpa till att bryskt skära av dem, i de fall de bara är på skruvar ställda konstruktioner, fräckt nypatinerade falsifikat eller blott och bart simpla missförstånd.

Vad Paul Veyne, professor vid Collège de France, gör i sin bok är just detta. Han ställer frågor runt västerlandets antika arv och fokuserar runt två moderna fenomen, som vi ofta får höra är hämtade från det antika Grekland: demokratin och olympiaden.

Han visar att det grekiska styrelseskicket hade väldigt lite att göra med vår nutida demokrati. Den demokrati som utövades i de små stadsstaterna i Hellas var direkt och sågs mera som en utvidgning av medborgarnas privilegier, än som en allmän rätt. (Där fanns inte heller några mänskliga fri- och rättigheter i modern mening.) Det var enbart en angelägenhet för de fria, d.v.s. de män som var så välbärgade att de var lediga att ägna sig åt politik på heltid – kvinnor, slavar och annat skarn gjorde sig icke besvär. Staten var intet annat än summan av sina medborgare: att härska och bygga upp ett välkomponerat samhälle var inget särskilt yrke utan intet annat än den aktiva människans ofrånkomliga plikt.

Vad sedan gäller olympiaderna nu och då, visar de sig ha föga annat gemensamt än namnet – som bekant snattat av de Coubertin 1896.

Som i fallet med demokratin visar det sig att de aktiva enbart kom ur de förmögnas grekernas krets: bara de hade så mycket fritid som krävdes för att ägna sig åt sådana ideella sysselsättningar som boxning, en sport som samtiden fann särskilt förnäm. Sport förresten. Det var inte sport i vår mening. Rekord, petiga regler och annat trams var man helt ointresserade av: det enda som räknades var seger och tävlingarna var därför mer ett test av uthållighet än av teknik. Den antike idrottsmannen var framför allt en mulen asket som bet ihop tänderna och härdade ut. (Den asketism som började att odlas bland dessa grekiska idrottare, kom senare att tas över av inga andra än de kristna, och fann där sitt främsta uttryck i den glatt lidande martyren.) Tävlingarna var därför också högst brutala och liknade mer strid än glad lek: dödsfall var därför vanliga och möttes bara med ett förstrött intresse. Inte heller var det någon folkfest avsedd att förströ åskådarna en smula, utan ett mycket fint och solennt evenemang.

Även om Veyne gärna överdriver det nya i sina rön – så t.ex. har ju flera andra forskare redan framhållit de stora skillnaderna mellan den antika idrotten och den moderna dito – så är detta ändå en elegant, värdefull och synnerligen stimulerande bok att läsa. Hans stil är knapp och aforistisk och bär väl fram verkets stora poäng: att vi omöjligen kan förstå en företeelse i det förflutna om vi bryter loss den från sitt stora sammanhang. Och visst är hans bok en god påminnelse om att vi i vår jakt på s.k. eviga sanningar får akta oss noga så vi inte banaliserar de ofta mycket nyansrika klassiska texterna.

– Boken är: Paul Veyne: ”Kände grekerna till demokratin?” Brutus Östlings Bokförlag.