I väntan på den stora katastrofen

1. Jag växte upp i väntan på den stora katastrofen. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är att jag ligger i min säng, och huset passeras av en lång kolonn med tunga militärfordon, på väg ned från forten i bergen ovan oss.

Först kom ljudet, så dämpat och lågfrekvent att det kändes mer än det hördes. Snart klarnade det dock, och förvandlades till sjungande motorbuller, som dränkte den svaga musiken från kökets transistorradio. Så bröts mörkret av den första ljuskäglan, det skarpa skenet format till en sned rektangel av barnkammarens fönster. För några ögonblick verkade det där ljuset häfta fast ovan min säng, dess stillastående, raka konturer lätt uppbrutna av stringhyllan med dess böcker och leksaker – ”Min skattkammare”, ”Nalle Puh”, små bilar av märket Dinky Toys, en Fred Flinta i tjock, sötdoftande mjukplast. Så började rektangeln av ljus sakta, sakta röra sig åt vänster. I allt högre hastighet gled den så längs väggens skavda tapeter, drog i en blixtsnabb rörelse över min sovande lillebror, för att till sist, i en blinkning, sugas ut genom samma fönster som den kommit. Så några sekunder av mörker. Varje tung lastbil som passerade fick huset att darra en aning, samtidigt som motorljudet skiftade tonart, liksom till avsked, ett ljudfenomenet som dock snabbt dränktes av den dova basen från nästa lastbil. När det fordonet nådde backens krön satte sig en ny, rektangulär ljuskägla fast på väggen, bara för att strax göra samma accelererade rörelse runt rummet.

Den modulerade sången från de passerande lastbilarna var inte helt samordnad med ljuskäglornas svep längs väggarna, men hade ändå en märkligt sövande effekt där jag brukade ligga med huvudet på kudden och följa skenets vandring i rummet. När det dova ljudet från den sista lastbilen dött bort, återtogs det nedmörkade rummet av svaga, ljusa toner från kökets transistorradio. Det minns jag dock mer sällan. Troligtvis för att jag vid det laget i regel redan somnat.

2. Min barndom stad byggde sin hela varelse runt det kommande kriget. Och hade gjort så sedan början av seklet. Fästningen hade skapats vid den tiden, och någon del av den gick alltid att se, oavsett var man befann sig. Där fanns de långa, vindlande banden av  gråa stridsvagnshinder nere vid älven, som vi passerade på cykel till badet; där fanns de stora broarnas luftvärnstorn, spektakulära i sin höjd och skrovliga kantighet; där fanns de underligt formade bunkrar man kunde stöta på i skogarna eller maskerade som oskyldiga röd-vita lador; där fanns de där vägarna som inte gick att återfinna på några kartor; och där fanns givetvis de svarta, avskalade bergstopparna som omkransade staden i alla väderstreck, och där det gick att skymta högmaster och runda pjästorn. Det militära hade sin närvaro i stort och smått: i allt från stadsvapnet, över en rad företeelser med prefixet garnison, som garnisonsgatan, garnisonsmuséet, garnisonshögkvarteret och garnisonslasarettet, till sådana exotismer som de nakna bassarna på badhuset och den lokala skönhetstävlingen ”Miss Fästning” – och som endast efterlämnat ett minne av blyga unga kvinnor som körs i procession genom staden, sittande på taket till vanliga personbilar.

Sedan fanns där ljuden förstås.

Ekot från mer eller mindre gles skottlossning i alla upptänkliga kalibrar var alltså ett vardagsljud där jag växte upp, och var därför inte något man reflekterade över, kanske förutom de gånger när de dånande granatbanorna verkade gå direkt över husen, så glasrutorna skallrade, eller någon särskilt skarp knall gick att höra. (Varvid min pappa, hemkommen från arbetet på bryggeriet och för det mesta lutad över något söndrigt ting av mekanisk karaktär, lät höra sin vanliga, trumpna lakonism: ”Nu sköt dom en arbetslös till”.)

Det var tidigt 60-tal och det Kalla Kriget var inne i en av sina allra mest kritiska faser; men detta var givetvis ingenting jag visste om, som den lille gosse jag var. För det var på många vis en underbar tid. Den långa vintern var över, och på vårsandiga majvägar stod vi under en himmel som just har slagits upp mot sommaren och framtiden. En ballong släppt av misstag tycktes kunna sväva hur högt och långt som helst. Rekordåren väntade. Mammorna bar styva, klockade kjolar. Vi hade just fått TV, och en ny bil: en chokladbrun Volvo Amazon. Själv hade jag fått en hamster.

Det fanns dock något kluvet i det hela. Det svävade ett ständigt hot över denna idyll, ett hot som givetvis gällde hela landet, men som var särskilt svårt att förneka just där jag växte upp, och där så mycket handlade om att göra sig redo för Den Där Dagen. I början av telefonkatalogen fanns ett avsnitt som hette ”Om kriget kommer”, som – om jag minns rätt – bland annat innehöll praktisk information om vad man skulle göra i händelse av bombangrepp. Och alla hyreshus, även vårt, hängde i trapphuset en inramad kartskiss, som med slingriga pilar visade vart man skulle fly om kriget kom.

3. Det fanns alltså ett element av undantag i hela vår existens. För om kriget kom, skulle alltså staden tömmas på hela sin befolkning. Och i praktiken försvinna, antog jag, bli till en sådan där ruinöken jag sett i vår uppslagsbok. Jag var här denna dag – men var befann jag mig i morgon? Et in arcadia ego.

Jag var ett oroligt och lättskrämt barn, som sällan vågade klättra i träd och ofta led av mardrömmar. Vad som var orsak och verkan i allt detta är omöjligt att reda ut. Dock är jag säker på att min stora inbillningsförmåga var mig till större hjälp än hinder. Den tillät mig att göra vissa ting hanterbara, ting som kunnat upplevas som hemsökelser, men som istället upphöjdes till fantasieggande och rätt spännande fenomen; som det där skottärriga stridsvagnsvraket från vinterkriget – en T-26:a – som stod strandad bland alla övningsskyttegravarna vid Staraholmen nere vid en av de ännu oreglerade forsarna, och i vars rostande drivhjul fåglar byggde bon; eller som de där kolonnerna i natten, som jag snart vande mig vid, och lugnt somnade till.

Somt av allt detta, troligtvis det mesta, kom på barns vis ut som lek. Vi lekte ofta och gärna krig. Och utan att någon vuxen lade sig i med olika pedagogiska eller moraliska beskäftigheter – det dröjde till det sena 60-talet. Annat kom ut som försök att förstå, som berättelser, som pussel lagda med alltför få bitar.

”Kriget”, i bestämd form singularis, fanns där som en självklar storhet när de vuxna talade om det nära förflutna, även om jag hade oklara begrepp om vilket krig det var som egentligen avsågs. I min fantasi blev allt – det förflutna och det innevarande – del i samma flöde.

Nere vid bron över ån i stadens centrum, dit vi ibland cyklade eller promenerade på söndagarna, fanns en stor skrovlig sten, med text i guld. När man lade sin hand mot dess yta kändes den alldeles kall. Jag lärde mig själv att läsa någorlunda redan före det jag börjat skolan, och lyckades också med viss möda stava mig fram genom orden på stenen. Det var någon kung som grundlagt staden år 1918. Jag visste inte vad ”grundlagt” var, men jag läste det som ”lagt i grund”, alltså rivit ned så bara grunden stod kvar: något som manade fram just de där ruinöknarna jag sett i uppslagsverket. I denna tolkning var jag hjälpt av den kantiga stenen, som jag föreställde mig var en rest från denna olyckliga tid, av allt att döma en lämning av ett sådant där söndersprängt hus. Vilket också gjorde den även i mina ögon rätt oansenliga staden med alla sina träkåkar till en betydligt mer mytisk plats – här har en gång stått stora stenhus! Samtidigt blev dessa ständiga förberedelser för Den Där Dagen också på något vis mer begripliga.

Något som underblåste min fantasifulla tolkning, var att vid ungefär denna tid upptäckte jag det Första världskriget.

4. Sveriges Televisions enda kanal visade någon gång under de här åren en stor serie om det Första världskriget gjord av BBC, ”The Great War. Det torde ha varit under sommarhalvåret, för som jag minns det var det ljust ute när den sändes. Vilket gjorde det dubbelt bittert att jag kommenderades i säng närhelst det var dags. För jag tilläts nämligen inte se den. Den ansågs vara för otäck, inte lämplig för barn etc. (Öppningen var också rätt spektakulär: till olycksbådande musik panorerar kameran snabbt över dödande och levande i olika skyttegravar, för att slutligen göra plötslig halt vid ett halvt förmultnat lik och dess grinande kranium.)

Jag smög alltid upp i min tudelade pyjamas i ljusblå polyester, i hopp om att i alla fall kunna uppsnappa något litet. Ibland stod jag bara dröjande och dold i barnkammarens dörröppning, beredd att rusa i säng om någon av mina föräldrar skulle resa sig från soffan. Där lyssnade jag intensivt, och försökte förstå – bara delar av texten lästes av svensk speaker – och mitt slutintryck måste i dessa fall ha varit tämligen förvirrat. I alla fall fick både fantasi och förstånd gå högvarv i försök att göra dessa ljudfragment begripliga. Somt – orden jag ej förstod, namnen jag ej uppfattade – tog karaktären av ett slags surrealistiskt poesi, somt blev till tydliga bilder, som berättelsen om den där mannen som kröp och kröp och kröp – en halv mil, en hel, två? – med bortskjutna ben.

Inte sällan tog jag mod till mig, och smög närmre, barfota, steg för steg, i hopp om att också få skåda bilderna. Och inte sällan lyckades jag uppfatta några sekvenser med detonationer, suddiga ruiner eller bara svart-vita gestalter som rörde sig aningen knyckigt över tomma och härjade landskap, innan jag blev ertappad, och körd i säng. En gång lyckades jag ta mig ända in under soffan de satt, och kunde där, med den svaga doften från soffbordets kokkaffe i näsborrarna och med huvudet vilande i händerna, se större delen av ett avsnitt. Så här efteråt förstår jag att mina föräldrar för en gång skull lät mig hållas. Av själva avsnittet kommer jag inte ihåg något alls; minnet verkar ha överväldigats av den känsla av triumf som den lyckade kuppen framkallade.

Upptäckten av det Första världskriget gav mig dock en viktig pusselbit i mina försök att göra min egen värld lite begripligare. Årtalen 1914-1918 anslöt min stad till världshistoriens stora blodomlopp. Jag hade funnit något som försåg denna plats jag bebodde både med bakgrund och bestämning. För jag hade känslan av att jag i just dessa osammanhängande bilder av detonationer, suddiga ruiner och svart-vita gestalter i tomma och härjade landskap, också skådade en möjlig framtid, kanske varken vidare avlägsen eller osannolik, då Den Där Dagen skulle infinna sig och vi skulle lämna vårt hus, lasta den chokladbruna Amazonen full och sedan tillsammans med alla andra följa kartskissens snirklande pilar ut ur den prisgivna staden.

I mina fantasier skedde det alltid på hösten. För på vintern var det ju för kallt, och på sommaren fanns så mycket annat att göra.

– Peter Englund (ur ”Noveller för världens barn” 2008).