Det Första världskriget – var det verkligen oundvikligt?

Det första världskriget är sannolikt den mest omvälvande händelse som drabbat vår kontinent sedan Västroms fall. Det som skedde åren 1914-1918 kom tveklöst att forma hela nittonhundratalet: kriget var det tjugonde seklets stora urkatastrof, vilken förutan de andra är otänkbara. Utan det Första världskriget skulle bolsjevikerna aldrig gripit makten i Ryssland och nazisterna aldrig segrat i Tyskland; utan det Första världskriget skulle det aldrig ha blivit något Andra världskrig, och ingen Förintelse, inte heller något Kallt krig, samtidigt som de konflikter som präglat tiden efter 1945 troligtvis heller aldrig skulle ha ägt rum.

Sedan får man inte heller glömma att det Första världskriget också förde med sig andra effekter, också de oförutsedda men goda. Så till exempel skulle det som då kallades kvinnoemancipationen troligtvis ha fördröjts om det inte varit för de omvälvande effekter kriget fick på könsrollerna och vad gällde synen på manligt och kvinnligt.

Kanske är det vår längtan efter symmetri som får oss att tänka att det bak denna epokgörande konflikt måste ha funnits krafter och orsakssammanhang lika tungt vägande som den verkan konflikten själv fick? Eller kanske är det vår tro på oss själva och det innevarande som historiens mål som får oss att se kriget som något i grund och botten oundvikligt?

2.

I 1914 års Europa fanns tveklöst gott om tvister, konflikter och mörka energier. Vi känner dem alla från skolans läroböcker. Som stormakternas tävlan om kolonier; som det tyska bekymret över ett allt kraftfullare Ryssland; som den franska längtan efter revansch för kriget 1870-71; som den brittiska oron över den tyska flottmaktens tillväxt; som den österrikisk-ungerska upprördheten över sin uppkomling till granne, Serbien; som det serbiska hoppet om att förena alla sydslaver i en enda nation; som den ryska ambitionen att uppträda som alla slavers beskyddare; som den turkiska skräcken för än fler landförluster och än fler lösbrutna minoritetsfolk, etc. Det tidiga 1900-talet var ingen idyll: där fanns en myckenhet spänningar mellan och – inte minst – inom nationerna.

Fram till denna tidpunkt hade dock konflikterna varit fullt möjliga att lösa. (Det visar exempelvis hanteringen av Marockokriserna mellan Frankrike och Tyskland 1905-06 och 1911.) Stämningen i 1914 års Europa var heller varken krigisk eller orolig. Istället präglades kontinenten av ett stilla och närmast sömnigt lugn. Djup fred hade härskat i över 40 år. Välståndet växte stadigt och den imponerande ekonomiska och tekniska utvecklingen hade lett till en grad av internationellt utbyte och samarbete över gränserna som enligt många tänkare gjorde väpnade konflikter otänkbara. Kontinenternas ekonomier var vid det här laget så sammantvinnade att storkrig skulle vara det samma som finansiellt självmord. Sades det – och det stämde.

Förvisso fanns där starkt nationalistiska strömningar, men de hade vid det här laget börjat tappa, både i genomslag och utbredning. Förvisso förekom där rustningar, men rustningar leder inte ofelbart till konflikter. Och förvisso var många av de ledande militärerna fallna för att betrakta krig som något både nödvändigt och till och med gott, men bland de politiker och regenter som styrde Europa – 1914 var det en kontinent av nära nog idel monarkier – fanns inte alls någon längtan efter storkrig.

Ändå blev det ett storkrig, ja ett världskrig. Kontinenten och världen snubblade in i en förödande konflikt som få förutsåg och än färre egentligen önskade. Och som innebar slutet för det gamla Europa, och början på det korta och förfärliga 1900-talet. Men var detta verkligen oundvikligt? Hade det kunnat gå på annat sätt?

3.

Så här efteråt går det att identifiera ett antal kritiska punkter i händelseutvecklingen, punkter där utgången var ingalunda given, och under vilka en alternativ historia döljer sig. Den första är givetvis det som satte lavinen i rörelse: morden i Sarajevo.

Den 28 juni 1914 lyckades, som vi alla vet, en nittonåring bosnisk politisk extremist och terrorist, Gavrilo Princip, skjuta den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand och hans hustru när de två gjorde ett officiellt besök i den bosniska provinshuvudstaden. Princip var en i en grupp av sex unga attentatsmän, som utrustats och tränats av en serbisk paramilitär organisation med det dramatiska namnet ”Svarta handen”, en organisation med förgreningar ända upp i den serbiska generalstaben. De serbiska kopplingarna – tveklöst där man aldrig helt utredda – gjorde det möjligt och kanske också nödvändigt för Österrike-Ungern att ställa de mycket hårda krav på sitt grannland som i sin förlängning förde till krig.

Dock: de sex attentatsmännen var ingalunda några övermän, vare sig i tankekraft eller förmåga, och när det väl blev dags fick fyra av dem mycket riktigt kalla fötter. Att den lille Princip faktiskt lyckades döda två människor med sin lilla Browningpistol (serienummer 19074) är kanske det mest osannolika i hela historien. Under den förberedande vapenträningen i en skog utanför Belgrad hade Princip nämligen visat sig vara en urusel skytt, och de andra i gruppen hade då skrattat åt hans försök – något som då fått den överspände Princip att gråta av ilska. Han sköt också bara två skott den 28 juni: båda var illa riktade. Det första gick högt, träffade ärkehertigen i nacken, och råkade skada hans halspulsåder. Det andra skottet var lågt, träffade bakdörren på den bil paret åkte i, och gick sedan in i underlivet på Franz Ferdinands hustru, där det råkade klippa av ett större blodkärl. Båda dog av inre blödningar inom loppet av några minuter.

Förutom att de två skotten måste betecknas som rena slumpträffarna, var det också rena tillfälligheter som gjorde det möjligt för Princip att ens avlossa dem. Vid det här laget hade han nämligen gett upp vidare attentatsplaner utan hungrig gått att köpa sig en smörgås i en delikatessaffär. Egentligen skulle ärkehertigen och hans sällskap åkt en annan väg, men chauffören körde helt enkelt fel. Anta dock att chauffören inte gjort det, eller anta att han inte valt att vända om genom att backa in på just den lilla bakgata där Princip råkade stå med sin smörgås. Eller anta att skotten ej tagit så olyckligt som de gjorde. Då hade det aldrig blivit några mord i Sarajevo.

Utan morden hade den kedja av händelser som förde fram till krigsutbrottet i augusti aldrig inletts. Spänningen inom Österrike-Ungern och mellan Österrike-Ungern och Serbien hade kvarstått. Faktum är dock att den mördade Franz Ferdinand, ehuru ingen vekhjärtad och blåögd liberal, ironiskt nog närde planer på viktiga reformer, som bland annat skulle ge rikets slaviska befolkning större inflytande. Samtidigt var han inte alls lika fallen för krigiska företag som den ilsket aggressive generalstabschefen Conrad von Hötzendorf, som var en av dem som sommaren 1914 villigt drev sitt land i riktning mot konflikt. Så hade Franz Ferdinand återvänt helbrägda från sitt lilla besök i Sarajevo hade det inte bara saknats skäl för hårda ultimatum och diverse krigshot, men då hade det på tronen i Wien snart suttit en person som var långt mer fallen för att mildra olika konflikter än för att driva på dem.

4.

Nåväl. Låt oss utgå ifrån att attentatet ändå gick som det gick. Detta för oss ändå inte med automatik till världskrig. Morden den 28 juni utlöste det som brukar kallas för Julikrisen, som helt visst nådde sin fullbordan med krigsutbrottet i början på augusti. Att Österrike-Ungern skulle reagera på något vis var ofrånkomligt – landet hade just fått sin tronföljare mördad. Till en början hände dock förvånansvärt lite. I ett Europa där mord på statschefer ej var ovanligt och där Balkan var en geografisk abstraktion, och i ett Österrike-Ungern där Franz Ferdinand ej var vidare populär, orsakade nyheten om attentatet faktiskt inga större vågor av upprördhet. I ett lovvärt försök att bestycka sig med fakta samt något desarmera situationen lät också den österrikiska statsledningen en tid gå innan man den 23 juli ställde ett antal bitvis långtgående krav på den serbiska regeringen. (Dokumentet rymde dock inget öppet krigshot.) Vid det laget hade de styrande i Wien dessutom hämtat styrka i form av ett löfte om stöd från Berlin.

Här når vi nu den andra kritiska punkten.

I Belgrad trodde man sig först stå isolerade och var därför böjda för att gå med på praktiskt taget allt som österrikarna krävde. Samma dag som svaret skulle inlämnas, den 25 juli, förstod de dock att Ryssland avsåg att skänka dem mer än bara ett vagt moraliskt stöd: den ryska armén hade inlett en partiell mobilisering, riktad enbart mot Österrike-Ungern. Stärkta av detta fann serberna mod att formulera ett nytt, mer avvisande svar. Sedan, då Wien deklarerat att detta svar var otillräckligt, började Österrike-Ungern mobilisera sin egen armé. Och den 29 juli bombarderades Belgrad av österrikiskt artilleri. Kriget mellan Serbien och Österrike-Ungern var ett faktum. Dagen därpå inleddes den allmänna mobiliseringen av den ryska armén. Och när mobiliseringen trots tyska krav ej avbröts, förklarade Tyskland Ryssland krig. Den lokala konflikten hade eskalerat till ett europeiskt storkrig.

Den där avkylningsperioden hade nämligen haft den oförutsedda följden att den ökat den internationella inblandningen i vad som från början uppfattades som ännu ett gräl på Balkan. Effekten blev mycket riktigt den motsatta: en upphettning.

Det fann ett antal höga tyska militärer som verkligen fruktade den ryska krafttillväxten, och då de betraktade en sammandrabbning med Ryssland som oundviklig såg de hellre ett krig 1914 än några år senare. De tyska politikerna och inte minst kejsar Vilhelm II var inte alls lika aggressiva, men den ryska partiella mobiliseringen gav de höga militärerna mycket tunga argument – vissa skulle säga svepskäl – för en upptrappning.

Det fanns dessutom som vi alla vet en förfärande eskaleringslogik inbyggd i de militära systemen. Arméernas planer byggde på en bokstavligen talat tidtabellsmässig mobilisering och uppmarsch. Detta gällde särskilt för Tyskland. Ryssland och Frankrike var nära allierade. Ett krig med den ena betydde ett krig med den andra. Och skulle detta ske, avsåg de tyska generalerna att satsa allt på att först slå ut Frankrike, och sedan snabbt vända sig mot öst, innan den tunga men tröga ryska ångvälten hunnit rulla igång. (Detta brukar i våra historieböcker kallas för ”Schlieffenplanen”. Nyare forskning har dock visat att det faktiskt inte fanns en detaljerad plan med det namnet, utan bara en enklare PM från 1905, som utgick från det läge som gällde strax efter Rysslands stora nederlag i öst, mot Japan.) Att inte mobilisera samtidigt som sin motståndare var att ge denne ett försprång som i slutändan kunde visa sig vara fatalt. Började en nation mobilisera följde de andra strax efter, som på ett radband.

Anta dock att Ryssland aldrig inlett den där partiella mobiliseringen, som de högsta ryska militärerna snart, av främst praktiska skäl, förvandlade till en fullständig. Eller anta att de styrande i Ryssland – med den velande och ej vidare krigshetsande tsaren i spetsen – faktiskt hade vikt sig för Tysklands ultimatum, och avbrutit sin mobilisering. Då hade det inte blivit något europeiskt storkrig.

5.

Att morden hursomhelst skulle lett till ett mindre krig mellan Österrike-Ungern och Serbien är nog rätt sannolikt. Hade de styrande i Wien direkt efter dåden inlett något slags straffexpedition mot Serbien, i affekt, och på så vis ställt världen och i synnerhet Ryssland inför fullbordat faktum, hade det nog stannat därvid. Och 1914 års krig mellan Serbien och Österrike hade troligtvis blivit ungefär lika begränsat och snabbt bortglömt som de två Balkankrigen 1912-1913.

Här är vi framme vid den tredje kritiska punkten.

Som vi alla vet växte konflikten onekligen. När Ryssland ej avbröt sin mobilisering, förklarade Tyskland som nämnts krig den 1 augusti. Helt i enlighet med plan och förväntan skulle då också följa ett tyskt angrepp på Frankrike. Den 2 augusti gick de första tyska förbanden in i Luxemburg, samtidigt som Belgien fick ett eget ultimatum, där man tillhölls att släppa igenom de tyska arméerna på deras marsch mot Frankrike. Nästa dag avvisade belgarna detta, och den 4 augusti förklarade Tyskland dem krig. Detta ledde till att Storbritannien samma dag sällade sig till tyskarnas fiender. (Det mesta uppenbara brottet mot folkrätten stod givetvis Tyskland för, med sin invasion av det neutrala Belgien, men det kan vara värt att nämna att under krigets första vecka gick också stora franska styrkor in i tyska Elsass och stora ryska styrkor in i både tyska Ostpreussen och österrikiska Galicien: alla följde noga uppgjorda förkrigstida planer, och alla gick nästan undantagslöst till anfall.) Hursomhelst: med Storbritanniens inträde i konflikten var VÄRLDSkriget ett faktum.

Var det dock givet att Storbritannien skulle dras med i kriget? Nej, inte alls.

Det var som sagt en känsla av att snart hamna i underläge mot ett allt starkare Ryssland som fick de höga tyska generalerna att driva på ett krig i öst. På så vis var den västra fronten faktiskt sekundär. Dessutom ville Vilhelm II helst undvika ett krig med Storbritannien. En attack på Frankrike förutsatte nämligen att tyska arméer svepte genom Belgien, och då Storbritannien sedan 1839 stod som garant för den belgiska neutraliteten skulle ett sådant drag skulle med stor sannolikhet dra in öriket i konflikten.

Vilhelm II försökte också upprepade gånger avbryta uppmarschen i väst, men precis som den höga ryska general som sade att han skulle slå sönder alla telefoner när väl mobiliseringen inletts, så att den vacklande tsaren ej skulle kunna hejda den, så vägrade den tyske arméchefen Moltke att ändra i några planer – bara pappersarbetet för att göra detta skulle enligt honom ta ett år.

Dessutom fanns det bland brittiska politiker en stor tvekan över huruvida man alls skulle ge sig in i det här kriget. En majoritet i regeringen var till en början helt klart mot detta. Vissa kunde tänka sig att tolerera ett begränsat tyskt brott mot den belgiska neutraliteten, andra var tillochmed villiga att i ett nödläge låta brittiska styrkor själva bryta den – något man senare talte mycket tyst om. Dock var rätt många gripna av något som den brittiske historikern Niall Ferguson kallar för en Napoleonneuros. Bak Tysklands manövrar anade de ett ondskefullt försök att vinna världsherravälde, något som de styrande i Berlin varken eftersträvade eller hade möjlighet att uppnå.

Anta dock att Vilhelm II i verkligheten haft den makt som många i samtiden trodde att han besatt, och att han också lyckats hejda det tyska anfallet i väst: utan det flagranta brottet mot den belgiska neutraliteten hade Storbritannien knappast förklarat Tyskland krig. Frankrike hade givetvis gått vidare med sin berömda Plan XVII, och precis som i augusti och september 1914 hade deras färggrant uniformerade arméer dånat in i Elsass och Lothringen, för att där låta sig nedmejas under ordande former. (I Plan XVII fanns för övrigt även tankar om att låta arméer invadera Tyskland via ett svep mot nordöst, genom… Luxemburg och Belgien.) Eller anta att krigsskeptikerna i London fått överhanden. Då skulle Storbritannien förhållit sig neutralt.

Utan Storbritannien skulle kriget ej blivit ett världskrig. Och utan Storbritannien skulle Frankrike och Ryssland med all sannolikhet förlorat kraftmätningen med Tyskland.

Ett sådant krig torde ha blivit tämligen kort, och förödelsen och förlusterna skulle ha varit långt mindre än de i verkligheten blev. Varken Frankrike eller Belgien skulle ha försvunnit eller ens gjort några betydande landförluster – Tyskland var berett att utfärda garantier om detta, förutsatt att Storbritannien höll sig ute ur konflikten. Och kriget skulle som sagt inte heller ha nått den utbredning över jordklotet som det snart fick: när strider flammade upp i Afrika, Mellanöstern och Asien, så var brittiska styrkor eller brittiska intressen nära nog undantagslöst inblandade.

Vad skulle då ha varit de mest genomgripande följderna av en seger för Tyskland i ett sådant här stort men kort krig utkämpat inom det kontinentala Europas gränser? Om vi utgår från samtida tyska propåer skulle med all sannolikhet en betydande del av de franska kolonierna i Afrika ha gjorts tyska. Samtidigt skulle det ha upprättats en europeisk tullunion, där de flesta stater dragits samman i ett slags tidigt EU, i praktiken styrt av Tyskland.

Detta är inte det enda. Utan de plågor och umbäranden, utan den djupa besvikelse och förbittring som följde i det utdragna krigets spår skulle det inte ha uppstått någon tysk eller österrikisk revolution. En seger i ett stort europeiskt krig skulle tvärtom ha stärkt dessa regimer, inte minst den vacklande österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, och skänkt habsburgarna, om inte nytt liv, så i alla fall en förlängd existens.

I öst skulle följderna troligtvis blivit långt större. Då få saker är kraftfullare revolutionära katalysatorer än militära nederlag kan man anta att ett tappat krig mycket väl kunnat leda en rysk omvälvning av något slag, varvid ätten Romanov svepts bort. Med freden i Brest-Litovsk som riktmärke kan man också tänka att Ryssland skulle lidit mycket stora landförluster, och kanske till och med brutits upp, i stil med det som skedde med Sovjetunionen efter 1991.

Ett krig utan Storbritannien skulle med stor sannolikhet också fått en annan intressant effekt: det osmanska imperiet skulle då ha hållits utanför konflikten, eller i alla fall ha överlevt den. När Tyskland – motvilligt – allierade sig med det osmanska riket 1914 var en av förutsättningarna just att det sistnämnda skulle skyddas från ytterligare landförluster. (De styrande i Istanbul var liksom de styrande i Berlin framför allt rädda för Ryssland.) Det är också viktigt att komma ihåg, att det var brittiska arméer som fällde det osmanska riket militärt, genom sina operationer i Palestina och Mesopotamien, och att det också var britterna som slet åt sig de största delarna av dess territorium när kadavret styckades efter kriget.

6.

Skulle vi då ha levat i den bästa av världar? Inte nödvändigtvis.

Det är alls inte omöjligt att den bittra revanschism som förde de tyska nazisterna till makten istället skulle blommat ut på rysk eller fransk botten – om man nu kan tänka sig något sådant som en fransk Hitler. Och även om det i denna alternativa värld givetvis inte skulle inträffa ett Andra världskrig i den tappning vi nu känner, skulle det istället kunnat uppstå stigande spänning mellan detta allt starkare kontinentala Europa, dominerat av Tyskland, och de två stora anglosaxiska världsmakterna Storbritannien och USA. En tämligen säker gissning är att särskilt Storbritannien skulle haft svårt att lida det utökade tyska kolonialväldet: kanske skulle detta inte fört till en väpnad konflikt, i alla fall inte i förstone, men det är en hyfsad gissning att det redan under 1920-talet kunnat yttra sig som ett Kallt krig – järnridån skulle då ha gått genom den Engelska kanalen.

Med det osmanska riket vid liv skulle Mellanösterns politiska geografi givetvis intagit en helt annorlunda skepnad. T.ex. skulle Israel inte existera – där fanns ingen Balfourdeklaration att utfärda – men området skulle ändå ha varit oroligt, i takt med att araber, armenier, judar och andra började kämpa för sin frihet, inte från västerländsk imperialism utan från turkisk överhöghet.

Men här måste jag ge upp. För detta är rep tvinnade av månstrålar och sand. Resonemang om vad som skulle ha kunnat hända i historien är roande, men föga mer än en intellektuell lek. Och de förlorar sig snabbt i sådant som vi omöjligt kan veta något om. Poängen har inte heller varit att utforska det som brukar kallas ukronier eller alternativ historia, utan att visa att den väg som ledde fram till det förödande Första världskriget ingalunda var rak, och att utgången ingalunda oundviklig.

Ändå har det oundvikliga, paradoxalt nog, en roll i det skedda, men inte som faktum utan som ord. Världen finns, oberoende av oss, samtidigt som den också är något vi tänker fram. När nog många människor i maktstinna positioner trodde att kriget var oundvikligt så blev det också det. Samtidigt betyder detta att raka motsatsen också torde vara möjlig, i en liknande kris, någon gång i framtiden. Alla utsagor om verkligheten påverkar den. Historien är mänskoverk.

– Peter Englund
(Denna text publicerades i Populär Historia september 2008)