När jag var pojke kunde man i Expressen finna en rådgivningsspalt i sexualfrågor skriven av ett danskt par, Inge och Sten. Spalten var ofantligt populär, eller i alla fall ofantligt omtalad, och tio år gammal läste jag den i smyg, ofta förbryllad, ofta med den känsla av förtrollning som bara kan uppstå runt okända och fjärran ting. Det här var det sena 60-talet, och som jag minns det var allt OK enligt Inge & Sten. Något som var särskilt OK var pornografi. Ett av deras skäl för den sistnämnda åsikten, var att kvinnor i bilderna kunde få skåda andra kvinnors allramest dolda delar – och då i synnerhet deras blygdläppar – och på så vis få bekräftat att de själva inte var deformerade eller onormala på något vis.
Det är väl den funktionen som Arne ibland har fyllt för mig.
Serien har fått bekräfta att jag nog inte är vanskapt; eller i alla fall att om jag nu är vanskapt, så delar jag mina oformligheter med andra. Som till exempel detta med dagenefterkåthet. Efter det att fenomenet blivit utrett i ett avsnitt av serien har jag betraktat min egen ständigt återkommande bakfyllekättja med något större jämnmod och betydligt mindre skam. För att inte tala om den mångfald andra lyten, många manliga, de flesta mänskliga, som Ankan, likt en ynkedomens Kristus, fått bära, å allas vägnar, till allas åtlöje.
Arne handlar alltså i hög grad om igenkänning. Det är en självklarhet. Men även om denna igenkänning bygger på en för genrén ovanligt långt driven precision, kan detta bara vara en del av förklaringen till seriens framgångar. Viktigt är nog att det inte är bara är personliga drag och egenheter som görs bekanta med hjälp av en ankform: Arne lever också mitt i världen. Detta gör att serien också går att läsa som en skarpögd och svart krönika över en epok som vi just har lämnat. Det unika med Arne var dock varken det första – igenkänningshumorn – eller det andra – skildrandet av en värld, en tid eller kanske snarare ett tillstånd, där en rad idéer, principer och fördomar slutat att gälla, men nya ej hunnit att ta de gamlas plats. Det som gjorde honom så egenartad i mina ögon, och, tror jag, så populär i andras, är nog hur de här två beståndsdelarna förhöll sig till varandra. I Arne Anka förenas nämligen två oförenligheter: hedonism och moralism. Rökandet och krökandet och icke-gökandet äger hela tiden rum mot bakgrund av en moralkod, som inte alltid är logisk, men som alltid är sträng.
Ankan själv står fri, hyser i sin besvikelse och sin välavvägda hysteri inga fördomar om några grupper eller ideologier, utan avskyr alla lika hjärtligt. Det är väl därför som vissa har svårt för honom: han går inte att bruka, inte att ladda i gevär.
Det är också därför som jag gillar honom.
– Peter Englund
(Boken för vilket detta förord skrevs är Charlie Christensens ”Jag, Arne”, utgiven på Galago 2001)
Peter Englund 