Jägarna i snön

1.

Tre män vandrar genom snön. Deras ryggar är böjda, deras blickar på trötta mäns vis fästa vid marken, och de går tungt och tigande, för de har varit ute på jakt, troligtvis ända sedan gryningen, och nu är de på hemväg – en av dem bär bytet, en vacker rödräv, upphängd på sitt jaktspjut. Snön gör det heller inte lättare för dem, för den är blöt och tung.

Efter dem, in bland några svarta, rensopade träd, följer ett koppel med raggiga jakthundar. Den lilla gruppen passerar ett värdshus, där några människor samlats runt en eld. Men männen stannar inte, för de är nog nära hemmet nu; de syns nämligen vara på väg mot ett av de små husen som ligger strax nedanför dem.

Himlen är mulen, sollös, vinden svag. Det är inte vidare kallt, kanske kring noll. Det kan man se på spåren i snön: de håller väl formen. Att kylan inte är stark anas även i trädstammarnas och grenverkens svärta. För där syns ingen frost, bara ihopsmält snö. Och man förstår det också av det faktum, att det brinner brasor bara i fyra eller fem av det tjugotal hus som ligger framför jägarna. Av det mjölkiga, lite dova ljuset att döma är det sen eftermiddag: ännu har det inte blivit så mörkt att någon funnit det värt att tända ljus. Alla som kan är ännu ute, och nyttjar det vikande dagsljuset.

Det är tidig vinter, kanske bara början av november, för på en törnbuske kan man ännu se några vissnade löv, och den stora kvarn som ligger framför dem var ända tills nyligen i bruk – kvarnhjulet är bekransat med långa istappar. Dessutom är snötäcket rätt tunt, bara runt decimetern, och på dammarna nedanför dem ligger isen ännu blank.

Alla ljud i detta landskap är dämpade av snön, särskilt de långväga. Gnisslet från det vedlastade oxspann som drar fram på vägen nere vid dammen skulle säkert ha hörts väl under en annan årstid, men nu torde det ha stillats till ett vagt mummel. Vad är det då som går att uppfånga här? Stegen, knastret från brasan utanför värdshuset, förstås. Möjligen den upprörda låten från den ensamma skata som just lättat från ett av de nakna träden, och nu seglar iväg när jägarna närmar sig. Till detta måste det läggas en väv av skratt och förtjusta skrik, för den blågröna isen på kvarnens dammar där nere är full av lekande människor, stora och små: några låter sig bogseras på små kälkar, några spelar med boll och klubba, andra med stora käglor, rätt många åker skridskor medan andra bara hasar runt på den behagfullt glatta ytan. Huvuddelen av de människor som går att se i landskapet är intressant nog sysselsatta med lek.

Den av de tre som går i täten – av kroppen att döma en ung man – styr sina steg mot sluttningen. Han går in på vad som ser ut att vara en snötäckt stig, som slingrar sig nedåt, mot de små tegelhus som väntar vid backens fot.

Tre män vandrar genom snön. Snart är de hemma.
Pieter Bruegel målade ”Jägarna i snön” år 1565, som en del av en cykel på sex tavlor, som skildrade årstidernas skiften. Som så många av Bruegels verk var sviten ett beställningsarbete av en förmögen samlare, i det här fallet handelsmannen Niclaes Jonghelinck, som använde dem till att pryda sitt stora hus i Antwerpen. Av de sex tavlorna gick en – den som visar våren – förlorad redan under 1600-talet, men de övriga finns ännu kvar.

Att cykeln bestod av just sex tavlor är ingen tillfällighet, utan återspeglar denna jordbrukskulturs syn på årstiderna, en syn som på många vis var mer naturnära och sammansatt än vår. Det medeltida året hade sin början i mars och den första tavlan (”Den dunkla dagen”), visar mycket riktigt upp ett landskap från denna period, ett landskap som just börjat vakna upp efter vintern; den andra tavlan har alltså försvunnit, men föreställde våren; den tredje (”Höbärgning”) tidig sommar; den fjärde (”Skörden”) sensommaren; den femte (”Hjorden återvänder”) hösten; och den sjätte (”Jägarna i snön”) alltså vintern. Det här naturnära draget går inte att undgå i Breugels målningar, för människorna är inte bara placerade i landskapet utan är i högsta grad en del av det, och deras olika göromål markerar årets faser minst lika väl som landskapets egna skiften – det sistnämnda är för övrigt väl fångat i den skickligt ihopsatta men också dämpade färgskala som spänner över sviten: från brunt (”Den dunkla dagen”) över grönt (Höbärgning”) och gult (”Skörden”) och ockra (”Hjorden återvänder”) till vitt (”Jägarna i snön”).

Tavlan är intressant då den faller tillbaka på något gammalt, samtidigt som den också står för något nytt; Pieter Bruegel var nämligen en av dessa konstnärer som kunde bryta med traditionen just för att han behärskade den. ”Jägarna i snön” är stigen ur senmedeltidens kalendermålningar, men i den är människa och landskap mer av en enhet än hos föregångarna. Tavlans komposition är dessutom långt mer driven än vad som brukar vara fallet i dessa äldre landskapsmålningar. ”Jägarna i snön” är uppbyggd av ett antal djärva diagonaler, som hjälper till att förstärka den känsla av rörelse som är så tydlig i de tre gestalter som gett tavlan dess namn. (Och trädens svarta vertikaler förstärker bara den effekten.) Blicken följer männen, skatan, sluttningarna ned mot den isiga dammen, och de lekande människor som är tavlans mittpunkt. Och när ögonen väl passerat den flaskgröna isen så studsar de strax på de fjärran bergens mur och förs med hjälp av än fler sammanstrålande diagonaler tillbaka till dammen igen.

Bergen, ja. De visar tydligt att det är ett fantasilandskap vi ser, en märklig korsning mellan Bruegels eget stillsamt platta Flandern och det dramatiska alplandskap han skådade i samband sin italienska resa, och som gjorde sådant intryck på honom. Att landskapet är fiktivt understryker dock bara, att vad som fångas inte i första hand är en yttre verklighet, utan en inre. ”Jägarna i snön” handlar om en attityd och ett tillstånd.

3.

Självfallet är inte det yttre betydelselöst. Breugel var skicklig på att måla snö, och hans vinterscener fick snart både uppföljare och efterapare. Av de sju vintertavlor som ännu återstår är dock ”Jägarna i snön” den klart bästa, just för att i den har landskapet faktiskt huvudrollen.

Kanske går det att göra något av det faktum att troligtvis samtliga av Breugels sju vintertavlor blev till under loppet av bara två år. Kanske var det heller ingen slump att ”Jägarna i snön” slutfördes i februari 1565. Den första hälften av 1500-talet hade varit en ovanligt varm period, med milda vintrar och behagliga somrar. Just vintern 1565 var dock oväntat och ovanligt kall – och det var alltså under dess köldknäppar som Bruegel målade sin tavla. Bland annat så frös flera stora floder runtom i Europa och drottning Elisabeth var så förtjust att hon var dag gick på promenader över den frusna Themsen. När vana och minne förenats blir resultatet något som bara svårligen låter sig rubbas. De som levde då såg troligtvis denna kalla vinter som en rubbning, ett besynnerligt undantag, ja tillochmed kanske ett spännande sådant. Att de flesta av människorna i tavlan är förlorade i olika typer av vinterlekar antyder detta: förtjusta hänger man sig åt sådant som under tidigare vintrar kanske varit omöjligt, som att åka skridskor.

Inte kunde de veta att de stod inför ett klimatskifte.

För det är faktiskt här den inleds, den Lilla Istiden, den långa period av blöta, mulna somrar och långa, kalla vintrar som inte skulle klinga ut förrän början av 1800-talet. Kanske kan man säga att Bruegel i sin tavla målar framtiden. Detta gäller isåfall bara i meterologisk mening.

Förvisso står Europa inför ett stort skifte. Den första hälften av 1500-talet var nämligen ett tämligen idylliskt skede i kontinentens historia, åtminstone om man jämför med vad som komma skall. Skördarna är ännu goda, befolkningen ännu växande, handeln ännu stark, optimismen ännu stor, toleransen ännu påtaglig, häxhysterierna ännu blygsamma, renässansen ännu levande, reformationen och motreformationen ännu måttfull. Det är inget plötsligt vände, ingen oväntad frostnatt som slog det gröna och levande ner; det decennium då Breugel målade sin tavla rymde förebud om mörkare tider. I Spanien stiftas nya hårda lagar mot moriskerna, Melanchton dör och den en gång så frisinnade lutheranismen blir alltmer dogmatisk och trångsynt, ordensstaten kollapsar i Baltikum och i Frankrike utlöser en massaker på hugenotter det första stora religionskriget

Tiden ändras och konsten med den, ja i någon mån även före den. Bilder av Bruegels slag blir alltmer undantag, i takt med att högrenässansens lugn, harmoni och skönhet går över i manierismens oro, smärta och desperata sinnlighet. Bilderna av glatt lekande barn ersätts av skildringar av vildsinta människor i rörelse; de ljusa, öppna landskapen av bjärta, dramatiska bergsklyftor; de stilla skyarna av mörka stormar, och Titian, Giorgone och Rafael av Tintoretto, El Greco och Caravaggio. Europa rör sig trevande mot 1600-talets katastrofer.

4.

Den stämning av stillhet som finns i ”Jägarna i snön” är dock inte bara epokens, utan i minst lika hög grad årstidens.

För det vi skådar i tavlan är ett jordbrukssamhälle, trygg i sin egen förutsägbarhet och brist på förändring, ett samhälle i ett med naturens egna, stillsamma rytmer – fjärran fabrikskulturens orubbliga lunk, dag ut och dag in, månad efter månad. För här skilde sig årstiderna mycket åt (oavsett om de räknades som fyra eller sex till antalet) och snart sagt varje månad hade sin eget takt och sina egna, givna bestyr. Arbetsbördan skiftade därför på ett sätt som vi åttatimmarsmänniskor kan ha svårt att föreställa oss: från skördetidens jagade slit från soluppgång till solnedgång, till högvinterns sömniga inomhuspyssel med söndriga redskap och kläder. Att arbetet lättade under vinterhalvåret kom sig även av att solen då vänt sig bort från det norra halvklotet och dess folk, vilket gjorde det svårt att utföra sådana sysslor som annars krävde dagsljus. (Dessutom följde man otvunget solens rytm i så mening att man sov längre och gick och lade sig tidigare på vintern – ibland som ett direkt svar på stark köld, då den delade sängen kunde vara husets enda verkligt varma plats.)

Så det är nog ingen tillfällighet att det går att se så många lekande människor i tavlan: om det under denna epok fanns en tid för stoj för vanligt folk så var det under vintern.

Men nyttiga sysslor fanns också, sysslor för vilka snön ingalunda var ett hinder utan tvärtom ett krav. Vi ser några av dem på tavlan. Jakt, givetvis: spårsnön gav jägarna ett välkommet övertag mot villebrådet. (Nere i byn går det även att se en fågelfälla, som väntar på att slå igen om svultna skogsfåglar.) Hanterande av veden, förstås: perioden efter jul var den tid då man körde fram, sågade och klöv det som skulle värma boningarna kommande höst. (Minns den trälastade kärran nere på vägen.) Körslor av alla de slag gick över huvud taget lättare när snön och kylan kommit. Många tillfrusna vattenvägar erbjöd då farleder långt planare och bekvämare än de ojämna och opålitliga vägband som annars stod till bruk. (Långt i fjärran kan vi också skåda en hästdragen släde på väg ut över isen.)

Det är detta vi kan se i Bruegels tavla: vintern inte som en årstid av stillastående, väntan, plåga och kylig död, utan av vila, förberedelse, glädje och trotsigt liv, och snön som detta livs förutsättning.

Peter Englund (Publicerad i Dagens Nyheter den 10 februari 2008)

Texten är tänkt som en del av ett större arbete om snöns kulturhistoria, som jag just nu har ingen aning om när det kommer att slutföras…