Överfallet på Sverige 1914

1. ”Det var”, skrev en som var där, ”som om krig aldrig funnits till”. Söndagen den 9 augusti 1914 verkade Stockholm plötsligt ha återfunnit den ro och stilla glädje som präglat hela den vackra och varma sommaren. Solen sken på nytt. Parker och uteserveringar var fulla av människor i ljusa lätta kläder, kvinnor med solparasoll och män i halmhattar. Ute på Brunnsviken och på Värtan syntes rader med små, snabba segelbåtar, folk med fiskespön kantade Strömmen. Cirkus Orlando på Djurgården hade öppnat på nytt och publiken köade upp, och Djurgårdsteatern gav ”Den glada papegojan”.

Det fanns dock något lätt tillkämpat över det eftertryck varmed denna varma sommarsöndag avnjöts. Det var som om folk bestämt sig för att om så bara för en dag skaka av sig all den oro och alla ramsvarta rubriker som svävat över dem under den föregående veckan, då det stora kriget nere på kontinenten brutit löst, med början för exakt sju dagar sedan, då tyska trupper gått in i Luxemburg och ryska trupper gjort samma sak i Ostpreussen. Den söndagen, klockan halv tre på eftermiddagen, hade Sveriges alla kyrkklockor ringt. Dagen efter, den 3 augusti, hade den svenska regeringen förklarat Sverige obrottsligt neutralt, men det hade inte i någon nämnvärd grad stillat rädslan för, eller åstundan efter, att landet skulle dras in i konflikten.

Nervositeten hade mest visat sig genom de köer som uppstått utanför banker och affärer. Folk hade börjat hamstra livsmedel och priserna hade stigit. Att resa till och från utlandet hade plötsligt blivit omöjligt eller osäkert, vilket var synnerligen ovant i en tid som kommit att förvänta sig att resa fritt i Europa, utan pass eller annat krångel.

 

2. Ryktesspridningen var stark, upphetsad och nästan lika fantasifull som telegrammen från utlandet, där dröm och verklighet, gissningar och desinformation flöt in i varandra: tyskarna har bombarderat Köpenhamn! / ryssarna har bombarderat Härnösand! / tyskarna har utfärdat ett ultimatum till Sverige att genast sluta upp vid deras sida! / ryssarna har attackerat Gotland! etc mm osv. Någon allmän mobilisering hade dock inte beordrats i Sverige, men på husväggarna lyste gula plakat med blå bård där det tillkännagavs att bland annat landstormen kallades in.

Den enda påminnelse om att allt inte var som vanligt – förutom de utländska flyktingar på väg till eller från Ryssland som ännu några dagar passerade Stockholms central, och som ibland gick att skymta när de i väntan på nästa tåg nyfiket letade sig ut på staden -, var just de avdelningar av landstormsmän som denna söndag då och då marscherade fram genom Stockholms gator, på väg till sina posteringar. Det var lite äldre män, inte så få med enbonpoint och upphöjda miner, iförda civila gångkläder men med armbindel, patronbälte och Karl XII-romantiska trekantshattar, samt allt annat än toppmoderna remingtongevär. Då stannade de flanerande upp och betraktade de förbimarscherande med ”nyfikenhet och sympati”.

Uppe vid kungliga slottet var det ovanligt många människor som följde vaktavlösningen och den vidhängande militärmusikkonserten. Och visst fanns där ett allvar över ansiktena när ”Hör oss, Svea” klingade ut över den solvarma slottsbacken, denna maning till kamp för fosterlandet, med avslutningsorden ”Härligt, härligt blir det då / Segrande i striden stå, / Härligare dock att få / För dig, o moder, falla”. Men sedan skingrades även dessa skaror och alla gick iväg att för att njuta det fina helgvädret.

Ingen av dem visste att just denna söndag hade Sverige varit mycket nära att dras in i det Första världskriget. Och det av misstag.

 

3. Under natten till söndagen hade en stor del av den ryska Östersjöflottan i skydd av mörkret lämnat sin hamn i Hangö och var nu på väg rakt mot Sverige.

Flottan var uppdelad i två grupper. Den ena styrkan bestod av jagare och deras destination var inloppen till den svenska huvudstaden. De hade med sig förseglade order, som enligt befallning bröts när de passerat söder om Åland, och där instruktionen löd så här: ”Närma Eder inloppen till Stockholms skärgård. Om kontraorder ej erhålles, beskjut kusten, förstör fyrarna, lotsstationer mm. Lägg minor i inloppen”. Den andra styrkan bestod av tyngre örlogsfartyg och deras mål var Norra Gotland, närmare bestämt Fårösund. Deras uppdrag var att närma sig den svenska flottan, som skulle ligga ankrad där, och befalla den att omedelbart dra sig tillbaka till Karlskrona. Om svenskarna ej åtlydde detta skulle man gå till anfall och förinta samtliga svenska skepp.

Effekten av ett sådant överfall är lätt att föreställa sig. Sverige skulle omedelbart ha dragits in i det Första världskriget. Men vad hände? Vad hade hänt? Och vad kunde ha hänt?

 

4. ”The terrible if’s accumulate”, skrev Winston Churchill en gång apropå det som skedde 1914-18. Det första världskriget är en sådan där världshistoriska händelse som skrämmande nog inte stiger ur planer eller onda avsikter, utan fastmer ur en fatal förening av misstänksamhet, missbedömningar och misstag. Det var ingen som väntade sig ett krig denna vackra sommar, i ett Europa där fred, stigande välstånd, vetenskapliga framsteg var självklarheter och den internationella atmosfären var lugn. På så vis var det en högst osannolik händelse, där slumpens geometri gång på gång förde det hela mot en utgång ingen från början kunde förutspå: från ett terroristattentat till ett regionalt krig på Balkan till ett krig i Östeuropa till ett europeiskt storkrig till ett världskrig. Det gamla Europa snubblar sömngångaktigt sin egen undergång till mötes. Inget steg i den här händelsekurvan var dock oundvikligt. Vid varje punkt hade skeendet kunnat ta en annan vändning. Historien kunde ha varit annorlunda.

 

5. Så vad hade hänt som fått den ryska Östersjöflottan att gå mot Sverige? Även här står vi inför en intressant – och potentiellt mycket fatal – kedja av misstag, misstänksamhet och missbedömningar.

Misstänksamheten. 1914 betraktade Sverige och Ryssland varandra med en ömsesidig brist på förtroende. I Sverige var man icke utan rätt rädda för Ryssland, som sedan ett antal år inlett ett stort moderniserings- och upprustningsprogram, och som bland annat visat sig genom förstärkningar av krigsförbanden i Storfurstendömet Finland – den ökande ryska repressionen på andra sidan Bottniska viken hade också väckt både obehag och ilska i vårt land. Inte heller blev den svenska misstänksamheten något förminskad av något man förnam som starkt ökat ryska spionage.

Än viktigare i den uppkomna situationen var den ryska misstänksamheten. I Ryssland hade man inte kunnat undgå att notera grannlandets gamla, många och nära band till Tyskland – kulturellt, politiskt, ekonomiskt –, och man fruktade uppriktigt att om tyskarna utsatte landet för nog starka påtryckningar skulle Stockholm sluta upp vid Berlins sida. Både den svenska armén och inte minst den svenska flottan – som hade ett antal tunga fartyg väl lämpade för strid i de svenska och finska skärgårdarna – skulle i ett sådant läge kunna utgöra ett ej obetydligt bekymmer för Ryssland, som i sin mycket aggressiva krigsplanering avsåg att satsa allt på att snabbt invadera Tyskland och slå sig fram till Berlin.[1]

Missbedömningarna. I Europas militärhögkvarter och kabinettsrum härskade runt krigsutbrottet i augusti en uppjagad, osäker och stundtals smått hysterisk atmosfär. I denna skymningszon mellan krig och fred var informationen i regel bristfällig. Sant kom att blandas med falskt. Viktigt för vad som hände i den här frågan är följande:

1. Den 27 juli fångade man på rysk sida upp och dechiffrerade ett telegram som sänts till Wien två dagar tidigare av den österrikisk-ungerske ambassadören i Stockholm (von Futak), och där denne citerade sin tyske motsvarighet på plats (von Reichenau) att i händelse av krig skulle Sverige ”utan tvivel” ställa sig på Centralmakternas sida.
2. Tre dagar senare, den 30 juli, fick chefen för ryska Östersjöflottan, von Essen, ett telegram (nr 493) från sin överordnade där ovanstående hade vuxit till ett faktum: ”den 25 juli [avslöts] ett avtal mellan Tyskland och Sverige; därför måste vi anse svenskarna såsom våra sannolika fiender”.
3. Den 2 augusti ingick det underrättelser från den ryska ambassaden i Stockholm att en stark svensk flotteskader avgått från Stockholm och enligt ryktet var på väg söderut, mot Gotland.
4. Samma dag meddelade den engelske ambassadören i Stockholm sina uppdragsgivare i London att den svenske utrikesministern Wallenberg sagt till honom att han ”fruktade att Sverige, om England slöt sig till Ryssland, skulle bli tvunget att träda in på den motsatta sidan. Den ryske ambassadören i Stockholm meddelar S:t Petersburg denna dag samma sak, och hans marinattaché bekräftar det hela nästa dag, den 3 augusti.
5. Den 4 augusti förklarar Storbritannien Tyskland krig.
6. Den 7 augusti cirkulerade rykten bland journalister i S:t Petersburg att den svenska flottan gått till sjöss för att söka strid med den ryska flottan.
7. Den 9 augusti får ryska marinhögkvarteret reda på att tyska sjöstridskrafter under befäl av en viss konteramiral von Mischke löpt ut från den stora tyska flottbasen i Kiel och nu gick mot norr.

När de här olika underrättelserna en efter en lades invid varandra, i den nervösa stämning som härskade i den ryska Östersjöflottans högkvarter, stod det till slut klart att krig med Sverige var nära förestående, och att något måste göras. Att huvuddelen av den ovan nämnda informationen var falsk eller feltolkad visste man inte där och då.

Misstagen. Den ryska krigsmaktens krigsplanering var som sagt mycket aggressiv, och byggde på att man snabbt måste gå till anfall mot sina motståndare. (Det var i mycket de ryska åtgärderna för förberedelse till krig inledda den 25 juli som ledde till att den spända situationen i öst råkade i sken.) Och vad gällde Norden utgick man dessutom i sin fredstida planläggning från att Sverige skulle ställa sig på tysk sida. Dessutom var de högre ryska cheferna relativt självständiga och tämligen fria från inblandning – och tyvärr även information – från politiskt håll.

Till yttermera visso var chefen för den ryska Östersjöflottan, Nikolaj von Essen, inte bara en energisk och initiativrik karl, utan var också präglad av sina personliga erfarenheter från det rysk-japanska kriget, där den ryska flottan i Port Arthur i krigets början överrumplats i hamn på det mest nesliga vis av japanska torpedbåtar. Detta var med andra ord en man fallen för att agera på egen hand, och som långt hellre ville vara den som slog än att bli slagen. (Inte blev det bättre för att von Essens operative stabchef, Aleksandr Koltjak, också var aggressiv och än mer fallen för vågade tilltag än sin chef.) Till bilden hör också att den ryske flottan hade så hög beredskap att den redan den 27 juli, före alla andra, var fullt redo för strid; och med det kom givetvis frestelsen att utnyttja detta övertag till exempelvis fiffiga preventiva attacker.

 

6. Innesluten i en bubbla av falsk eller feltolkad information, avskuren från mycket av den mer korrekta och sansade information som löpte i de ryska diplomatiska kanalerna, nervös av ryktesspridningen och troligtvis även över att på olika vis förlora sitt första, tidsmässiga övertag, beslöt von Essen att låta sin flotta gå mot Sverige. Precis som när andra politiker och militärer fattade sina fatala beslut där i början av augusti 1914 var även här den vasst tickande klockan en viktig faktor. Om von Mischkes tyska eskader från Kiel hann förena sig med den svenska flottan vid Gotland skulle den ryska östersjöflottan plötsligt befinna sig i underläge. Det gällde att slå till innan dess.

Så vad hände egentligen?

För det första: Nikolaj von Essen var en fantasifull och aggressiv sjöofficer, men han var dock ingen fullständig blådåre. Operationen var hans eget påhitt, men han informerade också sina överordnade om vad han avsåg göra, och överlät det yttersta avgörandet till dem. I informationen han lämnade bakom sig när han löpte ut med sin flotta ingick två nämligen kodord, och ett av dem förväntades hans chefer sända per morse: det ena betydde att operationen skulle avblåsas, det andra att den skulle fortgå enligt plan.

När insikten om vad von Essen var på väg att göra spred sig paniken i S:t Petersburg. Dagen innan, den 8 augusti, hade nämligen Sverige – tillsammans med Norge avgett en förnyad neutralitetsförklaring, som var mycket tydlig. Det stod klart att Sverige varken ingått någon pakt med Tyskland eller ansett sig tvingad att välja sida på grund av Storbritanniens krigsinträde. Kodsignalen om att avbryta operationen skickades till von Essen. Denne lydde. Den ryska östersjöflottans två styrkor vände om, och gick tillbaka till Finska viken.

För det andra: som antytts ovan byggde von Essens operation på ett antal feltolkningar och missförstånd. Sverige hade inte några som helst planer att gå ut i krig tillsammans med Tyskland. Inte heller stämde det att en stor del av den svenska flottan gått till Gotland. Sanningen var att det som ryssarna tolkade som det första steget i en listig tysk-svensk marinoperation (den annonserade övningen, sammandragningen vid Gotland, den tyska eskadern marsch mot norr) i själva verket bara var sammanträffanden.

 

7. Att operationen som sagt slutade i en anti-klimax har vi alla anledning att vara tacksamma över. Men vad kunde ha hänt? Till exempel om von Essens politiska överordnade i S:t Petersburg inte varit så snabba att reagera, och kallat tillbaka honom i tid? Eller om Gud förbjude det hade blivit något tekniskt fel i de allt annat än perfekta radiokommunikationerna, eller någon förväxling skett av kodsignal?

Den ragnarök som von Essen hoppats skulle ske i Fårösund skulle ha blivit inställd, då där inte fanns någon svensk flotta att förinta. Kanske hade von Essen nöjt sig med detta, och seglat hem, eller så hade han ångat iväg på blind jakt efter den. Den stora faran gick dock att återfinna på annat håll. Den svenska flottan låg som sagt samlad i inloppen till Stockholm, och hade den ryska operationen ej avbrutits i tid hade den där gruppen med jagare brakat rakt in i den, eller i alla fall fått den på halsen när den enligt order började bombardera kusten, förstöra fyrar och så vidare.

I den oroliga och upphetsade stämning som rådde hade detta med stor sannolikhet lett till att Sverige gått med i kriget på Tyskland sida. Folkmajoriteten i Sverige var för en strikt neutralitet 1914, men det fanns en betydelsefull och högljudd opinion som var klart tyskvänlig. Det handlade ingalunda bara om folk som Sven Hedin och andra mörkblåa Karl XII-nostalgiker utan den innefattade personer av skiftande politiska schatteringar, även socialdemokrater. De drevs dels av en beundran för Tyskland som Europas mest avancerade land, med sin vetenskap, sin kultur, sin avancerade sociallagstiftning och sin riksdag, där socialdemokraterna var största parti, dels av en rädsla och avsky för det alltmer aggressiva, reaktionära och autokratiska Ryssland. Att detta ställningstagande även skulle föra landet i krig med Frankrike och Storbritannien var för dem sekundärt – västfronten var en tämligen abstrakt avlägsenhet medan gränsen till Ryssland gick inom synhåll från Upplandskusten.

Om man skulle piskas att ta sida var valet självklart även för många neutralister: Tyskland. Och i det fall ryska fartyg börjat bombardera inloppet till Stockholm hade ett krigstillstånd faktiskt redan infunnit sig.

 

8. Så då hade Sverige dragits in i det Första världskriget. Vad som skulle kunna ha hänt efter detta är givetvis omöjligt att säga. Allt blir i bästa fall av fakta informerade spekulationer. Någon större inverkan på krigets förlopp skulle nog ej det svenska deltagandet ha fått. Desto mer skulle det givetvis ha påverkat vårt eget lands öden. Med tanke på att dyrtid och matbrist orsakade stor oro i det lyckligt neutrala Sverige framåt slutet av kriget kan man nog anta att de plågor som ett utdraget krig med Ryssland medfört så småningom inneburit risk för en regelrätt revolution i Sverige, liknande den som drabbade övriga förlorande stater som Tyskland och Österrike-Ungern. (Och givetvis skulle huset Bernadotte, med den synnerligen tyskvänliga drottningen Victoria i spetsen, tvingats att överge sina pretentioner på tronen, och republik införts.)

Innan dess hade Sverige med all sannolikhet och kraft gripit in i det Finska inbördeskriget, kanske med pretentioner på att återföra detta land ”Heim ins Reich”. De flesta krigförande hoppades på territoriella vinster som en kompensation för allt de lidit och allt kriget kostat, och med tanke på att de taggtrådsklädda skyttegravslinjer som svenska soldater skulle förspillt sina liv i till största del troligen skulle återfunnits i norra Sverige och/eller norra Finland, och med tanke på att det gått bara drygt hundra år sedan rikets östra halva tagits av Ryssland, vore den kopplingen rätt ofrånkomlig. Men skulle de finnar som länge drömt om självständighet ha accepterat detta? Kanske skulle de ha tvingats att slå sig fria inte bara från Ryssland utan även från Sverige? Och kanske skulle Sverige ha fjärmats från det mer västligt orienterade Norge, kanske hade våra två länder till och med råkat i konflikt, om norrmännen av Storbritannien tvingats ta ställning?

Det är lätt att föreställa sig hur ett sargat och besegrat Sverige skulle kunnat beskriva ungefär samma båge som Tyskland eller Österrike, med en inre oro, plågad ekonomi, och vacklande politisk stabilitet. Och skulle Sverige ha kunnat stå emot den revanschistiska och fascistiska sirénsång som uppstod ur de ekonomiska krisernas 30-tal? Skulle folkhemmet som vi känner det börjat byggas? Troligtvis inte. Skulle det sargade landet ens velat stå vid sidan om det andra världskriget? Knappast. ”Tysklands sak är vår”, skulle det kanske ha stått på affischerna. Och grunden för den svenska välfärden och välståndet, det enkla faktum att Sverige 1945 stod med en helt intakt industri i ett Europa till brädden fyllt av ruiner, skulle inte finnas där. Kanske skulle den svenska efterkrigsutvecklingen mer likna, säg Tjeckoslovakiens? Kanske kanske kanske.

 

9. Här löser allt upp sig i gissningar, rep tvinnade av månstrålar och sand. Det enda vi kan veta är att om Sverige dragits in i det första världskriget den där söndagen i augusti så hade det förändrat vårt land på ett sätt som är svårt för oss idag att föreställa sig. Många av oss skulle överhuvudtaget inte finnas till, som ättlingar till personer som 1914 var unga män, unga män som skulle ha blivit unga soldater som skulle försvinna på slagfälten innan de hunnit bilda familj. Sverige som vi känner det idag skulle ej existera. Och istället för denna text skulle ni kanske läsa en annan, lika fylld av gissningar och antaganden, av en medelålders historiker som skulle spekulerat i vad som skulle ha hänt om von Essens olyckliga operation avbrutits i tid, och Sverige sluppit att dras in i det första världskriget. Och avslutningen hade kunnat lyda ungefär så här: ”Det enda vi kan veta är att om Sverige ej dragits in i det första världskriget den där söndagen i augusti så hade det förändrat vårt land på ett sätt som är svårt för oss idag att föreställa sig.”

– Peter Englund

[1] Vilket innebär att risken för ett isolerat anfall mot Sverige 1914 var rätt minimal: ryssarna ville istället satsa alla sina resurser på ett knockout-slag mot Tyskland. Sverige utsattes för risk för rysk attack bara om landet gick ut i kriget på tysk sida.