Birger Englund avled den 21 september efter en längre tids sjukdom, 85 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Gunborg, sina tre söner, deras familjer samt sina många syskon.
Han föddes 1932, hans far Helmer var skogsarbetare och hans mor Frideborg hemmafru. De första tretton åren av sitt liv bodde han och familjen på uppåt tio personer i en tvårumsstuga på sjuttio kvadratmeter i Niemisel, utan eget vatten. Hans uppväxt under depression och krigstid var präglad av stor knapphet, men han kunde ändå beskriva det som en märkligt lycklig tid, präglad av stark sammanhållning och kärlek. Erfarenheten präglade honom. Liksom sin far förblev han socialdemokrat livet ut.
I sin ungdom arbetade han först på järnverk och med flottning, och sedan under många år som utkörare på Luleå Bryggeri. (Även högt upp i åren hade han en kroppsarbetares fysik.) Han studerade samtidigt på aftonskola, tog 1963 examen som VVS-ingenjör. I den kapaciteten verkade han på Fortifikationsverket fram till sin pensionering 1995.
Hjärtat hade han dock i sina fritidsintressen, som han bedrev med en stor och inte sällan allt uppslukande energi. Han fiskade, fotograferade, åkte skidor (framför allt alpint), fungerade som ledare i både Friluftsfrämjandet och SKALP, byggde kanoter, renoverade bilar, både av nödtvång och intresse – ofelbart Amazoner – och byggde ofta till och om på mexitegelsvillan på Björnvägen. Han rökte nästan alltid pipa.
Jakten var ett annat kärt tidsfördriv. Det var vistelsen i skogen som drog, inte bytet. Vid ett tillfälle kom han hem med en gammal hare han överlistat efter veckor av katt-och-råttalek uppe på Gammelängsberget, full av ånger över att ha skjutit den.
Gunborg var hans stora kärlek från hembyn, och de gifte sig 1956 i Oslo. Äktenskapet resulterade i tre pojkar: Peter, Mats och Anders. Som alla riktigt goda fäder var han tålmodig, lyhörd och lekfull. Han uppskattade tecknade filmer, LEGO, Kinapuffar och bilbanor nästan lika mycket som sönerna gjorde. Huset var ofta fullt av barn, egna och andras. När han icke utan motstånd lärt sig att laga mat blev han en både intresserad och god vardagskock.
Till sitt väsen var han energisk, ordningsam och vänsäll. Ett ärende kunde ta dubbelt så lång tid som planerat, då han gärna pratade med alla som så önskade. När han mot förmodan blev trött lade han sig för en kort tupplur på blanka golvet bara, men var strax uppe igen. Samtidigt var han en rotad och stillsam person som trivdes med det invanda. Han tyckte inte om att resa.
– Detta var den nekrolog jag skrev över min far efter han dött. Följande är det lilla tal jag höll vid hans kista:
Vart tar vi vägen när vi dör? Det är frågan som varje barn någon gång ställt, kanske till en förälder, när de för första gången skådat den där livlösa fågeln under trädet. Det är frågan som egentligen aldrig lämnar oss.
För en troende människa finns det givna svar. Men då pappa inte, i motsats till mig själv, var en av dem, vore det att fuska att ta till dem. Jag måste istället försöka prestera ett svar som han kunde tänkas acceptera.
Kanske skulle en astrofysiker svara att vi är dödliga för att skapelsens minsta beståndsdelar inte är det. De atomer som utgör våra kroppar är sprungna ur stjärnorna och miljardtals år gamla. Och då materien likt energin är odödlig men ej oändlig kommer den ingå i ett otal olika formationer genom tidsåldrarna. När vi dör släpper vi ifrån oss dessa byggstenar, varpå nya formationer, nytt liv kan uppstå istället; ibland på dem, av dem.
Men detta svarar egentligen inte på frågan. Vi vet alla var våra KROPPAR tar vägen. Och det vet barnet som begraver den livlösa fågeln. Men vart tar VI vägen, alltså vi i meningen Jaget. Alla som skådat förvandlingen, eller varit med i dödsögonblicket, vet vad jag talar om. Vi har kroppar, men vi ÄR inte kroppar.
Kanske skulle en genetiker svara att allt försvinner inte med den egna kroppen. Det finns något, kanske det viktigaste, som vandrar vidare, som i form av DNA lever i nästa generation, och nästa, och nästa, och att där finns något med näsans form eller de starka benen eller fallenheten för skallighet som vi ärvt och som blir kvar.
Men det är ett så påvert svar. Vi talar mest om kroppsliga karaktäristika, nog så viktiga, men knappast det man tänker på i första hand när man talar om ett Jag.
Kanske skulle en psykolog svara att förvisso lämnar vi ett arv, men att det handlar om ting som karaktärsdrag, reaktionsmönster, känslor. Att vi reproducerar oss i våra barn är en självklarhet, men det viktiga är att vi framför allt gör det på känslornas område.
Jag talar både för mig själv och mina bröder om jag säger att mycket, kanske det mesta, som är gott i oss kommer från vår pappa. Vilket visades då vi själva blev fäder, och helt osynkroniserat och omedvetet, började att återupprepa vår egen barndom med våra egna barn: fisketurerna, resorna till badhuset, det ihärdiga julfirandet, förtjusningen i fyrverkerier, den barnsliga men uppriktiga förtjusningen i att konstruera saker; och kanske visades det i oss även en liten del av hans tålamod och fördragsamhet, hans stilla livsglädje.
Så kanske har jag som son ett svar på den där frågan: vart tar vi vägen när vi dör? Vi försvinner in i hjärtat på dem som älskade oss. Och där finns vi kvar.
Peter Englund 