1. När börjar en bok?
Version ett: Tisdagen den 9 oktober 2007. Den dagen blev jag kallad till Stockholm för att äta lunch med dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl. Vi träffades på en restaurang i Gamla Stan som hette Lejontornet, och när vi satt där, avsides vid ett litet bord för två, avslöjade han sitt ärende: han hoppades att jag skulle efterträda honom som ständig sekreterare. (Jag minns väl min omedelbara reaktion: ”Det skulle vara en stor olycka för alla inblandade”.) När jag efteråt korsade det turistfyllda Stortorget, som badade i varm höstsol, var jag bedrövad, närmast gråtfärdig, för jag visste att om detta blev min lott skulle mitt liv tyvärr förändras.
Och jag åkte hem till Josefin och berättade, och hon blev lika förskräckt som jag. Och en av de saker som isåfall måste ske, var att mitt dåvarande skrivprojekt, en kulturhistoria om snö, måste läggas undan, och ersättas av något som skulle kunna bli klart i tid till när överlämningen skulle inledas. Och då kom jag att tänka på den där boken om det Första världskriget, som jag lösligt arbetat med från och till under några år. (Ingen av oss visste att heller att detta skulle förändra våra liv, ohjälpligt, föra oss bort från den plats vi älskade, och, ytterst, bort från varandra; tio år senare var skilsmässan ett faktum. Men det är en helt annan historia. Dock – och nu blir jag kontrafaktisk – om jag haft vett att stå emot övertalningskampanjen, och sagt nej, så hade jag med all sannolikhet fortfarande varit gift. Samtidigt: hade ”Stridens skönhet och sorg” alls blivit skriven då?)
Men samtidigt: i oktober 2007 fanns där redan en idé, några utkast och en hel del material. Så det måste även finnas ett tidigare ”När”.
Version två: Lördagen den 21 juli 1984. Den dagen vaknade jag tidigt och gick på promenad på slagfältet vid Verdun. Jag och några jämnåriga kamrater var på väg mot Medelhavet i en ombyggd gammal gul buss – som för övrigt skulle börja brinna utanför Nice – och vi hade tillbringat natten på en parkering utanför ett av de gamla forten. Idén att stanna där var min. Jag hade läst om platsen. Men jag var inte riktigt beredd på det jag skulle möta.
På håll såg det ut som ett vanligt skogsområde, inte så lite kuperat, med vackra tallar och granar skulderbreda invid varandra. När jag gav mig ut bland träden såg jag dock alla spåren. De övervuxna skyttegravslinjerna löpte fram som blodspår mellan de höga trädstammarna. Här och där gick det att se hopfallna skyddsrum och bunkrar. Jag plockade smultron och granatskärvor, såg en ensam joggare på håll. Krevadgroparnas koppärr låg tätt, tätt. Marken påminde mest om ett hav i storm som helt plötsligt stannat upp, vågorna frusna i höga kast. Och överallt i detta stelnade hav sågs katastrofens vrakspillror. Nere i en tyst ravin, bland ris och skrot och blindgångare och korvig taggtråd och med solljuset strilade ned i brutna spillror runt mina fötter, blev jag märkligt illa till mods. Sedan letade jag mig tillbaka till bussen under en blå sommarhimmel, och vi åkte vidare söderut. Men bilderna förblev i mitt huvud.
Men samtidigt: i det gap på 23 år som finns mellan dessa två datum måste mycket av det avgörande ha skett. Det finns ett mellanliggande ”Hur”. Eller kanske snarare ett antal.
2. Ett ”Hur” är rätt enkelt att ange. Universitetet. År 1984 hade jag just börjat doktorera i historia i Uppsala, och tillhörde en ung och färsk generation, som precis som alla unga och färska alltid gör tog sig rätten att ifrågasätta det gamla och söka efter det nya. Och detta nya var då den franska Annales-skolan. Det handlade om namn som Carlo Ginzburg, Georges Duby, Natalie Zemon-Davies och Emanuel Le Roy Ladurie – de två sistnämnda höll även välbesökta seminarier på institutionen. De presenterade nya ämnen, ställde nya frågor, lyfte fram nya typer av material, stod för ett nytt sätt att skriva historia: underifrånperspektivet; framlyftandet av den okända individen; kritiken av de stora berättelserna.
Men samtidigt lurar även här risken för en alltför linjär berättelse.
Det som sker är sällan en enkel summa av namn, verk, (”influenser”), som de ovan nämnda, om man inte i denna process även tar det som sticker ut eller egentligen inte hör dit, men som lagda till det övriga utlöser något oväntat eller nytt. Som exempelvis läsningen av en halvt bortglömd klassiker som Johan Huizinga – hans sensualism och litterära språk påverkade mig, djupt. För att inte tala om två icke-akademiska historiker som jag upptäckte först efter mina år på universitetet: Claude Manceron och Walter Kempowski. Manceron för hans monumentala – och aldrig avslutade – ”Les Hommes de la liberté”, där han i fem band tecknar förspelet till den Franska revolutionen; Kempowski för hans lika monumentala ”Das Echolot”, en skildring av det Andra världskriget via några få, enskilda dagar.
3. Alla de ovan nämnda har på sitt sätt praktiserat vad som idag kallas ”mikrohistoria”. (Termen användes så vitt jag minns aldrig under 80-talet. Vad vi kallar det är dock inte viktigt. Jag lägger det taxonomiska åt sidan här.) Angreppsättets starka sidor är uppenbara, menar jag.
Att fokusera på individer är inte bara svårslaget i den mån man vill göra det förflutna levande igen; det tenderar även att göra rättvisa åt det rika, motsägelsefulla och komplexa som kännetecknar all historisk verklighet, samtidigt som det även blir uppenbart hur öppen upplevelsen av denna verklighet var, där och då. Något som också är slående vad gäller mikrohistoria är hur naturligt kvinnorna vinner en plats – och då inte som resultat av en målsättning utan som en följd av greppet. (Vill gärna nämna, att under arbetet på ”Stridens skönhet och sorg” noterade jag tidigt att många av de mest akuta och psykologiskt precisa observationerna rörande skeendet gjordes av kvinnor. Männen upplevde inte sällan helt förfärliga saker, och dessa dominerar på ett ofrånkomligt vis deras brev, dagböcker eller memoarer; deras moraliska universum krymper ofta till följd av kriget, medan kvinnornas inte sällan växer: med en förenkling skulle man kunna säga att de sistnämnda grenslar flera världar, medan männen befinner sig i en enda, allt uppslukande.)
Förvisso är det så, som en svensk historiker påpekat, att det som uppnås via det mikrohistoriska mer handlar om ”filosofiska och medmänskliga budskap” än att fylla rena forskningsluckor – även om det ena självfallet ej utesluter det andra.
Dock var det aldrig dessa ovan nämnda motiv som fanns främst i mitt huvud när jag i oktober 2007 satte mig ned och började skriva på det som så småningom skulle bli ”Stridens skönhet och sorg”. Boken var från början ett experiment i historieskrivning, sprunget ur något vi skulle kunna kalla för berättelsens grundproblem.
4. Å ena sidan är berättandet troligen mänsklighetens mest ursprungliga kunskapsform, något vi helt ofrånkomligen praktiserar i vår vardag – för att citera den brittiska litteraturforskaren Barbara Hardy, ”vi drömmer i form av berättelser, dagdrömmer i berättelser, minns, föregriper, hoppas, förtvivlar, tror, tvivlar, planerar, reviderar, kritiserar, konstruerar, skvallrar, lär, hatar och älskar i berättelser”. Å andra sidan kan det faktum att berättelsen som form faller oss så lätt, inte sällan bli till en begränsning för oss när vi försöker förstå världen genom dess speciella optik. För vad är det som sker när vi skapar en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, helhet och flöde, men till risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsen i sin grundläggande form är ju så förföriskt simpel, och försök att reducera världen till dess grova elementa kommer alltid att vara förenklande.
Berättelser om verkligheten springer självfallet inte förutsättningslöst ur grundmaterialet, utan deras tillblivelse är tvärtom utsatt för en stark påverkan från dramaturgiska konventioner, berättartekniska regler och moraliska modeller. Det som den amerikanske historiografen Hayden White kallat för ”emplotment”, och som vi kanske kan översätta med ”intrigbygge”, är en faktor i all historieskrivning, menar jag. (Och detta kan man göra utan att reservationslöst ställa sig bakom dennes teoribygge, som syns mig vara å ena sidan överdrivet formaliserat t.ex. att det i princip bara existerar fyra intrigtyper: romantik, tragedi, komedi och satir, å den andra baserats på en alltför smal bas rent empiriskt: hans läsning av Ranke, Michelet, Tocqueville och Burckhardt.)
Detta kan man se vad gäller det som är objektet för ”Stridens skönhet och sorg”, det Första världskriget.
5. Både forskning och en bekantskap med berättande källor visar att den samtida bilden av kriget var synnerligen motsägelsefull: för vissa var det ett korståg, för andra ett äventyr, för några en poänglös slakt etc. (Ibland kan man som sentida betraktare till och med få intrycket att det till dels utkämpades över frågan hur det skulle beskrivas.) Det är inte svårt att finna individer som inom sig själva närde flera av dessa till synes oförenliga bilder. Även om vi som lever idag, som faktiskt inte kan undvika att se det som skedde då genom vetskapen om hur det slutade, och, inte minst, vetskapen om vad som följde efteråt, och med all rätt ser det Första världskriget som en tragedi, så tog det en tid för de flesta som deltog att se det på detta vis; en del av dem gjorde det aldrig.
Här blir berättelsebyggandets problem rätt tydliga, menar jag. Orsaken till att det som skedde åren 1914-18 hamnat i ett slags minnesskugga, framför allt bak det som kom att inträffa drygt 20 år senare, är nog till ej obetydlig del att det Andra världskriget är lättare att göra till en bra berättelse. För där skildringar av det Andra världskriget lätt får drag av den tacksamma melodramen (en tydlig kamp mellan gott och ont, med lätt igenkänneliga huvudpersoner och en handling karaktäriserad av dramatiska omkastningar som ändar i att världen ställs rätt igen) lutar skildringarna av det Första gärna åt tragedin (inte så mycket en mätning mellan rätt och fel som mellan rätt och rätt, en mätning som genom en förening av de inblandades fel och förblindelse, samt omständigheter de ej kan rå på, resulterar i krossad värld).
Vad jag ville försöka i mitt experiment var att se om det var möjligt att skildra en stor, historisk händelse helt utan en övergripande narrativ, utan enbart underifrån. Vad händer om vi återför en epokgörande händelse som denna till det jag kallat för ”dess minsta, atomära beståndsdel”, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelse? Går den stora helheten förlorad? Ändras något av bilden? Hade Walter Benjamin rätt i sitt påstående att det är möjligt att ”i analysen av de små, enskilda ögonblicken upptäcka det totala händelseförloppet i kristallform”?
6. Här måste jag tillåtas en exkurs. Historia kan vara litteratur, till och med god sådan – det finns bland annat tre Nobelpris som kan åberopas som belägg för detta. Men historia behöver inte vara det. Samtidigt finns det en precisering som jag tycker är viktig att göra. Skillnaden mellan historia och skönlitteratur ligger enligt min mening inte i formen, språkdräkten, stilen. Dessa två storheter kan låna av varandra där; och utan att gränsen dem emellan för den skull suddas ut. Den stora och avgörande skillnaden ligger istället i relationen till det ovetbara. När historikern når den där frustrerande lakunen i källorna måste hon eller han göra halt, säga de där orden som är forskarens yttersta adelsmärke, hur mycket de än smärtar: ”Det vet vi inte, och det kommer vi aldrig att veta”. När romanförfattarna når samma lucka står de inför något som är en del av deras raison d’être: möjligheten, ja plikten att med fantasins hjälp undersöka det vi aldrig kan veta.
Jag vill även göra en ej oviktig markering rörande frågan om blandandet av fakta och fiktion (vilket inte är samma sak som gränsen mellan historia och litteratur), som det här bara finns utrymme för att antyda: det är inte en fråga om en glidande skala, utan om skilda ontologiska plan. Och när de möts så är det fiktionen som styr. Så om vi för enkelhets skull säger att ett verk består till 60% av fakta och 40% av fiktion (eller 90% fakta och 10% fiktion) så är det inte huvudsakligen ett faktaverk, utan ett fiktionsverk. En historisk roman om, säg, Katarina den stora, som återger en stor mängd korrekta historiska fakta om denne blir inte tack vare detta en blandform, utan förblir ett fiktionsverk om någon som kallas ”Katarina den stora” som liknar en monark med samma namn som en gång levde i ett land, Ryssland, som liknar det land, ”Ryssland” som denna fiktiva drottning lever i.
Att jag inte skulle tillåtas några utflykter in i fiktionen var en given utgångspunkt för mig. Med rätt källmaterial skulle jag inte heller behöva det.
Slut på exkursen.
7. Formen var självfallet det svåraste. (Det är den alltid; och på sätt och vis alltid det roligaste.) Jag hade vid det här laget skrivit flera essäer om det Första världskriget, även undervisat i ämnet vid universitetet. Och jag var tämligen väl bekant med den rika memoar- och dagbokslitteraturen från tiden. Det svåra var inte att finna källmaterial, det svåra var urvalet, att bestämma vilka jag skulle följa. (Mer om detta nedan.)
Men när väl jag valt de personer vars öden och upplevelser skulle flätas samman i varandra upprättade jag en matris med en ruta per vecka, från augusti 1914 till november 1918. I detta enkla rutmönster lades sedan person efter person, en per ruta, i takt med att jag skrev deras avsnitt, i strikt sekvens, avsnitt där jag följer personen under en enskild dag, återger vad hon eller han känner, tänker, ser, gör, ja om så möjligt vad de har på sig för kläder och vad de äter för mat. Jag letade i mycket efter det som Georges Perec med en för honom typisk term benämnt det ”infraordinära” – alltså motsatsen till det som i regel präglar historieskrivningen, bland annat av denna händelse.
Det där att försöka få grepp på personernas känslor och inte bara, säg, deras idéer, utgick från min övertygelse att det finns många historiska sammanhang där ordens och idéernas logik betyder mindre än de känslor de väcker. Så till exempel går det ej att förstå det som drabbade Europa i augusti 1914 utan just den känslohistoriska komponenten. (Eller, säg, det som skedde efter terrorangreppen den 11 september.)
Viktigt var att de enskilda personernas nedslag ej skulle läggas för tätt, utan verkligen varvas med de andras – en flätning. I början var detta inget problem, och jag kunde välja dagar och episoder som verkligen innehöll det material som jag var ute efter – känslor, stämningar, upplevelser, vardagsdetaljer, intimiteter, drömmar.
Kan nämna att medan jag inte sällan låtit urvalet styras av matrisens luckor är det en sak jag alltid försökt få med, och det är människors berättelser som vad de drömt om i sovande tillstånd, i hopp om att också få en liten glimt av känslolivets djupare, förmedvetna lager. (Ett annat experiment jag för övrigt någon gång skulle vilja pröva på, är att försöka se vad som händer om man skriver en händelses historia enbart genom att återge drömmar människor hade under den aktuella perioden, t.ex. en kollektiv drömdagbok om 30-talsdepressionen.)
Snart började dock urvalet även påverkas utifrån var det verkligen fanns luckor för en viss person i denna matris, något som då och då gav detta urval en nästan slumpmässig karaktär. Vilket må låta udda, men som jag ändå bejakade, då det låg i linje med bokens experimentella karaktär, och i linje med frågan om Benjamin hade rätt.
Men självklart spelar urvalet en roll, men inte – som man kanske kan anta – i första hand genom valet av enskilda dagar, utan primärt genom valet av enskilda personer. I detta urval spelar anrikningsgraden i det efterlämnade källmaterialet självfallet en central roll, att det dels var så personligt att det verkligen innehöll sådant jag var ute efter – känslor, stämningar etc – dels så finmaskigt att det var möjligt att manövrera personen i den nämnda matrisen.
I det fortsatta arbetet på olika utländska översättningar av boken (jag strävade efter att lägga till och dra från material var gång boken översattes, vilket innebär att letade jag även efter människor med ett källmaterial som hade en officiell och en privat sida, och där jag kunde notera hur dessa, med en ej obetydlig grad av hyckleri, med tiden gled isär. Så var t.ex. fallet med författaren Robert Musil – som jag lade till den italienska versionen av boken – och hjälparbetaren Sara McNaughtan – som adderades till den brittiska upplagan. (Det var nära att jag lade till Ernst Jünger, vars dagböcker nyligen gjorts tillgängliga, och som även de visar på ett glapp mellan ett yttre, uppvisat jag och ett inre, känt. Jag beslöt dock till sist för att avstå, då Jünger syntes mig alltför bekant.)
Jag strävade efter att göra urvalet av personer så brett som möjligt, i förhoppningen att just bredden av upplevelser skulle bidra till att skapa något slags kritisk massa. Det var länge bara en förhoppning. När jag senare samma höst för första gången presenterade en skiss av det tänkta projektet för min förläggare Peter Luthersson förstod han inte ett smack – berättade han efteråt. Det tog också över fyra månaders arbete innan jag såg att det också skulle fungera.
Andra är bättre skickade att avgöra i vilken mån experimentet fallit väl ut, men det mottagande boken fått runt världen lockar mig att säga att så ändå är fallet. (Märk väl, att min ambition varit att utnyttja verkets modulartade form till att både lägga till och dra ifrån personer när nya översättningar varit på gång; vilket innebär att det är svårt att finna två versioner som är helt lika varandra.) En bild av den stora händelsen träder fram, vilket inte bara innebär att kontexten finns där utan även att något faktiskt läggs till.
8. Ytterst handlar det nog om att motstå dragningskraften från historiens teleologiska sida. Vilket inte är lätt, då vi här står inför en intressant motsägelse. Jag talar om spänningen mellan ögonvittnets upplevelse och historikerns bild. Den då välkände amerikanske krigskorrespondenten Stanley Washburn fick 1915 i uppdrag att skriva bidrag till ”The Times History of the War”, men avböjde, trots att den som frågade var den mäktige pressmogulen Lord Northcliffe själv: ”Helt uppriktigt svarade jag honom att jag ej ville skriva något som gick under namn av ‘historia’ medan kriget ännu pågick, och tillade att enligt min egen åsikt kunde den som själv tagit del i ett fälttåg inte ha de kunskaper eller det korrekta perspektiv som krävs för att skriva något av det slaget”.
Jag är en akademiskt skolad historiker, men jag har också några gånger prövat på att arbeta som krigskorrespondent. Hur många gånger har jag inte som forskare hyst en lika stark som omöjlig längtan efter att för en gång skull vara på plats samtidigt som något sker? Men väl anländ till en sådan här plats – i mitt fall Balkan, Afghanistan, Irak – gjorde jag samma upptäckt som så många andra gjort i liknande situationer: att vara mitt uppe i något är alls ingen garanti för att också förstå det. Ibland är det snarare tvärtom. Man sänks ner i en förvirrande och bullrig verklighet, där centralredaktionen på andra sidan jordklotet inte sällan vet mer om vad som sker än vad man själv gör, på samma vis som en historiker paradoxalt nog ofta kan förstå en händelse bättre än de som själva varit med om den. Och man inser att distansen inte sällan är det som gör det skedda möjligt att förstå.
Med detta vill jag ha sagt att mikro- och makroperspektiven konkurrerar inte; de kompletterar. Och till historikerns redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de breda linjerna. Men samtidigt är jag övertygad om att en av de saker som mikrohistoria kan bidra med är en bild där det mer teleologiska lyfts bort. Det tror jag är nödvändigt om vi i efterhand verkligen vill förstå de människor som levde där och då, och framför allt förstå deras handlingar, och inte bara studsa och förklara dem vettlösa på ett eller annat vis. Vilket är att göra våld på dem, eller – minst lika illa – bruka dem för som belägg för våra egna fixa idéer.
9. Kanske är det så att historikerns viktigaste val står vare sig mellan mikro- eller makroperspektivet, eller ens mellan en litterärt inspirerad form och en traditionellt akademisk sådan. Kanske handlar det ytterst om vad man vill med sin historieskrivning. Även här står vi inför ett intressant dilemma, ett dilemma Claude Lévi-Strauss berörde i avslutningskapitlet till ”Det vilda tänkandet”: ”Den biografiska och anekdotiska historien är den minst förklarande, men den är den rikaste ur informationssynpunkt eftersom den betraktar individerna i deras partikularitet och i detalj går in på vars och ens karaktärsnyanser, på den enskilda motivationens krokvägar och på de olika faserna i deras överväganden. [ … ] I förhållande till varje historieområde som historikern själv ger upp står hans relativa val alltid bara mellan å ena sidan en historia som lär mer och förklarar mindre och å den andra en historia som förklarar mer och lär mindre.”
– Peter Englund
Peter Englund 