Natten då världen nästan gick under

Minns du vad du gjorde någon gång efter midnatt, måndagen den 26 september 1983? Året var det då Björn Borg spelade sin sista turnering och Carola vann schlager-SM. Den hösten demonstrerades det mot löntagarfonderna och på radion spelades Magnus Ugglas ”IQ”. Söndagen hade varit blåsig om än inte kall, det hade just blivit vintertid, TV hade två kanaler och kvällens sista program på ettan slutade ordentligt kvart över tio och handlade om den franska vistraditionen. Minns du inte? Troligtvis gjorde du som jag, och sov. Och medan vi vilade trygga i våra för alltid glömda drömmar, höll världen som vi kände den på att gå under.

Kalla kriget pågick i dryga 40 år och såg många farliga stunder. Den kanske mest kända är Kubakrisen 1962, då USA och Sovjetunionen under några andlösa dagar spelade med sina nukleära muskler. En annan kris, betydligt mer okänd, ägde rum på hösten 1983. Hoten 1962 till trots så levde vi nog aldrig så farligt som 1983, och allra som farligast var det troligtvis den där natten till måndagen den 26 september. Och bara några veckor senare var det dags igen.

I kallakrigskulturens batteri av mardrömsvisoner och ramsvarta dystopier hade få en sådant genomslag som idén om krig av misstag. Marginalen för missgrepp krympte också i takt med att de blixtsnabba, ballistiska robotarna ersatte de långsamma, konventionella bombplanen som bärare av kärnvapnen. Skräcken cirklade också mycket runt olika tekniska fallissemang, och det var mycket riktigt ett sådant som låg i botten för det som skedde den där natten i september.

Vid den tidpunkten hade ryssarna tagit i tjänst en helt ny typ av spionsatellit, OKO (”Ögat”), vars enda uppgift var att bevaka de amerikanska kärnvapenstyrkorna. Strax efter midnatt den där dagen indikerade OKO-systemet att USA avfyrat alla sina tunga, landbaserade Minutemanrobotar mot Sovjetunionen. Robotarna hade nu mindre än en halvtimme att nå sina mål, och ryssarna visste att de måste få iväg sina egna raketer innan dess. Signalerna från OKO-systemet följdes ständigt, och vakthavande befäl den här natten var en överstelöjtnant vid namn Stanislav Petrov. Han borde nu ha tryckt på den röda knappen och satt fötter under de strategiska robotstyrkorna. Petrov fördröjde dock larmet och sökte få uppgifterna från OKO styrkta med hjälp av radar. Dyrbara minuter förrann. Någon bekräftelse kom inte. Petrov bestämde sig för att OKO visat fel. Han avblåste larmet. En tid efteråt lämnade han sin tjänst, drabbad av ett nervöst sammanbrott.

Att ett så centralt tekniskt system felat var i sig illa; det som gjorde det hela så extremt farligt var att det klickade vid just denna tidpunkt.

Inom underrättelsevärlden talar man inte sällan om ”spegeltänkande”: man gör antagandet att motståndaren agerar och reagerar som man själv skulle ha gjort i en liknande situation. Det är ett klassiskt tankefel, som ingalunda är förbehållet spioner bak skrivbord, utan minst lika ofta drabbar storpolitikens högsta spelare. Som Peter Vincent Pry visar i sin bok ”War Scare” fanns det en skrämmande mängd spegeltänkande med i bakgrunden när världen i början av 80-talet gled allt närmre det Tredje världskriget.

De män – med f.d. KGB-chefen Juri Andropov i spetsen – som då satt vid makten i Sovjetunionen var präglade både av sina egna erfarenheter från världskrigets katastrofer, och av sin marxistiska ideologi. I deras sinnen legerades dessa två element till en minst sagt mörk världsbild där en apokalyptisk slutuppgörelse mellan socialism och kapitalism framstod, om inte som en önskvärdhet så i alla fall som något av en oundviklighet. Det som alla analytiker och makthavare i väst aldrig kunde få in i sina skallar, var att männen i Kreml faktiskt kände sig hotade. Det är här spegeltänkandet kommer in. Sovjetunionen besatt en stor militär överlägsenhet, och folk i väst kunde omöjligt förstå hur folk som vilade på sådana formidabla arsenaler av robotar, bombplan och stridsvagnar kunde sova otryggt. Det till tänderna rustade Sovjetunionen hade verkligen gjort långt gångna förberedelser för en invasion av Västeuropa, men de operationer som slogs ut handlade mer om tämligen improviserade brandkårsutryckningar i realsocialismens namn – som exv invasionen av Afghanistan – än ett förverkligande av någon Grandios Plan Att Erövra Världen.

När USA och NATO i slutet av 70-talet började genomföra stora upprustningar av alla sina stridskrafter var detta en defensiv åtgärd, ett svar på den sovjetiska överlägsenheten. De sovjetiska ledarna läste dock detta i ljuset av sina egna tankesätt och såg ett hot, ett stort hot. Kapprustningens egen idiotlogik tog hand om resten. Det som sedan eleverade det hela till status av dödfara för männen i Kreml var NATO:s beslut i december 1979, att tillåta Pershing II-robotar i Västeuropa. Denna nya klass av medeldistansrobotar var i sig ett svar på att Sovjetunionen utgrupperat sina SS-20-robotar, som var snarlika i kapacitet. (NATO:s strategi – till del kläckt av den socialdemokratiske kanslern i Västtyskland, Helmut Schmidt – var att avbryta utplaceringen av Pershingrobotarna, förutsatt att Sovjetunionen drog tillbaka sina SS-20.)

Pershing II skrämde verkligen livet ur de sovjetiska makthavarna. De såg det hela som ett slags omvänd Kubakris. De snabba och extremt träffsäkra Pershingrobotarna kunde nämligen nå Moskva efter en flygtid på bara 6 minuter. Förvarningstiden var då så kort att det var tveksamt om Andropov och de andra ens skulle hinna ned i sina skyddsrum. Och i sitt spegeltänkande utgick de ifrån att amerikanarna var frestade att använda Pershing II på samma sätt som de själva skulle göra om de hade ett sådant dödligt system i sin ägo: som ett förstaslagsvapen, utmärkt att öppna med om man ville slå ut ett nukleärt överraskningsanfall.

Efter detta opererade höga makthavare i Moskva alltmer efter hypotesen att USA förberedde ett överraskande kärnvapenangrepp mot Sovjetunionen. Denna paranoia fick sitt institutionella uttryck i den topphemliga operationen VRYAN, inledd 1981. VRYAN var ett unikt företag: för första gången föstes de två rivalerna KGB och GRU samman i en operation som hade prioritet före alla andra underrättelseföretag, och som var bemannad och finansierad på en krigsnivå. Syftet med VRYAN var att ge förvarning inför det där väntade överraskningsanfallet med kärnvapen, och man laborerade med tusentals olika indikatorer, som noga övervakades av agenter i väst. Det handlade om allt från storleken på sjukhusens lager av blodplasma, över ovanliga restriktioner i bruket av telefonnäten ända till en plötslig ökning av antalet nattmöten i Vita Huset. (Ett antal slott i England punktmarkerades också av sovjetiska agenter, utifrån hypotesen att amerikanerna givetvis skulle informera Margaret Thatcher om ett kommande anfall, och att detta skulle ske på någon av dessa platser.)

Samtliga uppgifter matades sedan in i en stor centraldator, där de vägdes samman utifrån den skäligen simpla algoritmen att när väl många indikatorer fallit in så var det där kärnvapenangreppet nära förestående. Det mest skrämmande med VRYAN, skriver Pry, var att tanken med operationen ytterst var att ge Sovjetunionen en chans att förekomma USA och använda sina egna kärnvapen först.

Spänningen nådde sin topp 1983.

Det var det året som Reagan höll sitt berömda tal där han kallade Sovjetunionen för ett ”ondskans imperium” och tillkänngav inledningen på det s.k. ”stjärnornas krig”-projektet. Syftet med det sistnämnda var igen defensivt, men för de sovjetiska makthavarna var det något som bara avsåg att underlätta det där väntade överraskningsanfallet. Pry visar på en slående stort gap mellan de amerikanska och sovjetiska makthavarnas riskbedömningar. Medan analytikerna i Kreml satt där med sina listor med VRYAN-indikatorer och bokstavligen talat räknade ned till det Tredje världskriget, var deras motparter i USA övertygade om att sannolikheten för konfrontation var liten. Sovjetiskt tal om ett nära förestående kärnvapenkrig viftades regelmässigt bort som propaganda och skrämseltaktik.

Så kom den där heta hösten. I början på september förirrade sig en en fullastad sydkoreansk Boeing 747 in i sovjetiskt luftrum och sköts ned, en typisk överreaktion av den allt nervösare sovjetiska militären. Sedan invaderade amerikanska styrkor lilla Grenada, besegrade de kubanska styrkor som fanns där och avsatte öns vänsterregering. Och OKO-satelliterna gjorde sitt förfärliga fellarm.

Kulmen nåddes i början av november 1983. Då inledde NATO en stor militärövning, ABLE-ARCHER, och enligt Pry var den mycket nära att utlösa en sovjetiskt kärnvapenattack. I Kreml höll man det för troligt att det där länge omtalade överraskningsanfallet skulle ske just i samband just med en större övning, som skulle kunna användas som täckmantel för olika förberedelser. ABLE-ARCHER passade scenariot perfekt.

Ett moment i övningen var en radikal omkastning av kommunikationsrutinerna, vilket också var en av indikatorerna i VRYAN-programmet. Några Pershingrobotar fanns ännu inte på europeisk mark, men något sorglöst lät NATO simulera närvaron av sådana förband rent signaltekniskt, vilket givetvis fick ryssarna att dra sina vanliga förhastade slutsatser. Till råga på allt var ett moment i övningen att styrkorna gick upp i allra högsta kärnvapenberedskap, DEFCON-1, igen bara simulerat , men även detta fellästes i Moskva. Runt den 8 och 9 november började Sovjetunionen höja beredskapen inom sina egna styrkor: bl.a. gjordes vissa flygförband i DDR och Polen redo för att angripa med kärnvapen.

Pry menar att det troligtvis var mycket nära att Sovjetunionen gick till attack, och spekulerar i att det som räddade världen kanske var något så banalt som NATO-övningens tidtabell. Den 6 november hade den sovjetiska ledningen själv angett i larmtelegram att ett NATO-angrepp var att vänta någon gång mellan den 13 och 16 november. ABLE-ARCHER slutade enligt plan den… 11:e.

På P3 spelades ”Moonlight Shadow” med Mike Oldfield, och du och jag och alla andra kunde fortsätta att vila trygga och ovetande i våra sängar, i en värld där atomvintern förblev en mara, möjlig att besöka bara i våra allra mörkaste drömmar.

– Peter Englund

DN September 2000

(Peter Vincent Pry: ”War Scare – Russia and America on the Nuclear Brink”. Praeger.)