Serbisk oktober

1.

När strömmen av folk svänger in på en av de mindre gatorna, sker något besynnerligt. Som brukligt i Belgrad står det rader av bilar snedparkerade på trottoarerna, och när täten på tåget av demonstranter passerar, löser stöldlarmen ut, ett efter ett, och människorna trampar snart fram genom en allé av blinkande, tutande fordon. Det är sannolikt musiken som gör det.

Genom åren har jag sett en hel del demonstrationer, och även gått i ett antal själv, men inget liknar denna. Må så vara att deltagarna är ovanligt unga: medelåldern ligger kring 20. Må så vara att de är ovanligt brokiga till utseende och attityd: koftor och helylle och foträta skodon vandrar sida vid sida med platådojor och morotsfärgat hår och versacekopior, och banderoller för de gröna syns invid ett knippe svarta fanor som tillhör studentförbundet och en blå dito som representerar EU. Och i stället för paroller ljuder kvillrandet från otaliga visselpipor, i stället för talkörer hörs det oupphörliga dunkande från technomusik.

I täten för tåget kör nämligen en grön, trubbnosig lastbil, som efter sig drar en avgasstånkande kompressor på hjul, på vars flak stora, svarta högtalare ligger bokstavligen talat i staplar; och bakom styrhytten arbetar några studenter oupphörligt vid ett mixerbord. Många dansar. När ormen av människor kommer ned på Kneza Milosa och drar förbi ruinerna av Jugoslaviska generalstabens högkvarter – sprängt av amerikanska kryssningsmissiler våren 1999 – rullar Prodigys ”Firestarter” mellan de tomma, splitterrivna fasaderna. De urblåsta huskropparna blir till ekokammare för musiken, som studsar lätt skruvad, lätt vriden, tillbaka över våra huvuden. För en kort stund tycker jag att det ser ut som om gardintrasor och sneda persienner i några av de tomma fönstren svänger i takt – men det är bara oktobervinden som leker i dem.

Folk på trottoaren tittar på, förtjusta eller förvånade eller förskräckta, vissa bilförare tutar till bifall, och genast klistras studentrörelsens typiska svartvita dekaler på deras fordon. Några poliser syns inte till, och när tåget passerar en kasern drar sig de kamouflageklädda vaktposterna diskret tillbaka. Detta är den tredje dagen utan Milosevic.

Att demonstrationståget mer bär drag av happening än mulen manifestation säger en hel del om den lättade stämningen efter diktatorns fall. Dessutom har studenterna full anledning att fira. Mängder av människor deltog i revolutionen, men det är två grupper som spelade huvudrollen: ungdomarna och folk utifrån landsbygden.

Så vilka var då den serbiska revolutionens drivkrafter? En gammal sanning bland historiker är att revolutioner sällan blossar upp när nöden är som störst, utan att de i stället utlöses när kurvorna visar tecken på att gå uppåt igen. Hopp snarare än missnöje är det som sätter folk i rörelse. Så var också fallet med den underbara kedja av revolutioner som gick genom det östra Europa 1989, en kedja av omvälvningar som nått sin fullbordan och slutpunkt just här i Belgrad. Frågan är om detta också gäller för den serbiska oktoberrevolutionen.

En annan historisk sanning, smått cynisk, är att folk och politiker väljer de förnuftiga alternativen först när alla andra utvägar är prövade. Efter fyra förlorade krig, en nästan övernaturlig inflation och en stadigt sönderfallande ekonomi har det serbiska folket till slut förlorat tålamodet.

Att missnöjet är stort bland ungdomar och studenter är inte underligt: fram till i dag har få sett en framtid i detta land. Lönerna är ett skämt – de ligger i genomsnitt på en 270-370 svenska kronor i månaden – och arbetslösheten skyhög. (Så har också hälften av alla universitetsutbildade redan flyttat utomlands.)

Att en stor del av landsbygdens folk ledsnat på den gamla regimen är på sätt och vis mer avgörande, för de var länge dess viktigaste maktbas. Även där gäller missnöjet ekonomin, korruptionen och kriminaliteten, samtidigt som de också är besvikna över att Milosevic aldrig infriat sina nationalistiska löften _ drömmen om ett storrike för alla serber ändade i stället i serbisk folkfördrivning: från Kroatien, från Bosnien och nu senast från Kosovo.

Detta visar på en möjlig svaghet både i valsegern och i revolutionen. Det handlade inte så mycket om en kamp för ett gemensamt mål, som en kamp mot en gemensam fiende: Milosevic. På samma sätt som den segrande valkoalitionen DOS är en bräcklig allians av 18 partier med fallenhet för oenighet och småaktiga gräl, är också den största och viktigaste studentorganisationen OTPOR en förening av skenbara oförenligheter: där samsas monarkister med socialdemokrater, nationalister med miljövänner. I alla fall än så länge.

Utvecklingen år 1989 handlade, som Timothy Garthon Ash påpekat, i hög grad ”om en rad idéer vars tid hade kommit och en rad idéer vars tid var ute”. I oktoberrevolutionens Serbien är dock ideologierna ingen avgörande faktor, och det gäller båda sidor. (Milosevics fru Mirjana må vara en övertygad marxist; själv har han som bekant varit en uttalad ideologisk opportunist som trott på föga mer än sin egen makt.) Följaktligen spelade också de intellektuella en mer underordnad roll i denna omvälvning än i de som skett i övriga östeuropa. Talar man med serbiska kulturpersonligheter som dramatikern Biljana Srbljanovic, filmprofessorn Filip David och författaren Milan Dordevic, är detta inte heller något de hymlar om. De är tvärtom snabba att påpeka att många serbiska intellektuella gjort tjänst som medlöpare eller propagandister åt regimen. Själva har de länge arbetat mot Milosevic och de var alla med någonstans i de vita tårgasmolnen kring parlamentet när det stormades den 5:e. Men de var där som åskådare eller fotfolk. Inte som ledare.

2.

När jag ser parlamentet för första gången stiger fortfarande pustar av sur branddoft upp ur dess inre. Då och då går det en vindil genom de höga, sönderslagna fönstren, och sjok av glas svirrar klirrande ned mot marken. Brunsvärtat papper blåser omkring bland rester av sönderslagna skrivare, tv-apparater, lampor och delar av möbler.

På baksidan av huset kryssar de nyfikna runt bland vraken efter 13 vitbrända polisbilar – en av dem av någon anledning krönt med en flugöversållad grisskalle – och vid vissa platser ligger det finsmuliga plexiglassplittret som snö över asfalten. Byggnaden är pyntad med graffiti i svart, rött, grönt, brons, silver: ”Ciao Slobo”, ”5.X.2000”, ”Otpor”. Samt givetvis den slogan som började som en förhoppning och slutade som ett triumfrop, och som går att se överallt i Belgrad, på fasader, på affischer, på tusen sinom tusen klistermärken, ja, tillochmed på ett i hast upptryckt cd-omslag. ”Gotov Je!” – ”Han är slut!”

Med 1900-talet bakom oss vet vi att revolutioner inte görs av revolutionärer. De är nästan utan undantag spontana historier, vanligt folks verk, och överraskar alla, inte minst förståsigpåarna. Så var det 1989.

Den serbiska revolutionen måste också kallas spontan. Och det på flera plan. Ta till exempel OTPOR. Studentrörelsens lösliga karaktär går på tvärs mot allt som lärs ut i ”Revolutionärens handbok”, samtidigt som det var just dess icke-hierarkiska organisation som gjorde den så svår att undertrycka. Av detta får man dock inte dra slutsatsen att händelserna den 5 oktober var ännu en glad och lite tanklös techno-happening – om än i större skala.

Bakom stormningen av parlamentet fanns beslutsamhet, tanke och… organisation. Mer än vad som först framgick. Den där jättelika folkmassan på runt en halv miljon kom till betydande del från Belgrad, och många var också unga. Kärnan utgjordes dock av människor från landsbygden, som strömmade in i staden under förmiddagen. Och de som gick främst när parlamentet intogs, det var folket från Cacak.

Cacak är en industristad på 72 000 innevånare, som ligger dryga två timmars körväg från Belgrad, omgiven av ett typiskt serbiskt landskap med majsfält, höga skogiga kullar och dramatiska raviner. Området med alla sina företag och fabriker var länge ett av de mest välmående i Serbien – här hade man flest bilar per capita i hela landet. Jugoslaviens sönderfall och den ekonomiska krisen drabbade dock Cacak mycket hårt, och Natobombningarna 1999 blev ännu en smäll: flera av de största och viktigaste fabrikerna blev totalförstörda – inklusive några som inte hade något som helst med militären att göra.

Den demokratiska oppositionen har ett massivt stöd i Cacak – i ett nyligt val tog DOS 67 av 70 mandat – och när det nu såg ut som om Milosevic skulle fuska sig kvar vid makten, rann sinnet till på folket där. Borgmästaren är en karismatisk och populär företagare vid namn Velimir Ilic, som sedan gammalt är fiende till regimen. (Under det senaste kriget tillbringade han 43 dagar i skogarna, på flykt undan en arresteringsorder.) Ilic och männen runt honom organiserade i all hast en aktion.

Vid sjutiden på morgonen torsdagen den 5 oktober rullade en ofantlig kolonn av fordon ut ur Cacak: förutom privatbilar av alla de slag, skick och värde, fanns där 200 lastbilar, 54 bussar samt en specialtruck lastad med en gul bulldozer, lånad från Niskogradnja , en av stadens statliga företag. En stor del av Cacaks vuxna, manliga befolkning var med, inklusive 70 procent av de anställda från stadens två högskolor och några av de kriminella gängen. En av männen i kolonnen var Nikolaj Radosavjevic, en 46-årig ekonom i nött, brun läderjacka, med mörk melodisk röst och skrattrynkor vid ögonen. Under åren har han sett familjens levnadsstandard falla och falla. ”Hur mycket”, frågar jag. Han skrattar trött: ”Tio gånger”. Nu står familjen ”på överlevnadens gräns” och han har haft svårt att se någon framtid för sina två barn, 8 och 14 år gamla. ”

Det var någon underlig energi som bar oss, det går inte att förklara. Jag väntade att det kunde bli våldsamt, men jag var inte rädd. Vi var så trötta på allt eländet, som vi levt med så länge, och vi hade bestämt oss för att göra slut på det.” Han åkte i en buss ungefär mitt i den 20 km långa kolonnen. Han såg inte när täten bröt sig igenom polisens vägspärrar på vägen till Belgrad, bara efterbörden: fordon som låg kullvräkta i dikesrenarna. Samt vinkande, hurrande människor. ”Det gav ytterligare styrka”. Och i alla orterna längs vägen slöt än fler människor upp i kolonnen.

Ilic – för dagen klädd i en träningsoverall från Adidas – och de andra försökte prata sig genom vägspärrarna: ”Gör inget, alla poliser är med folket”. Och där det inte gick kallade man fram särskilda lastbilar, fullastade med stenar, och bombarderade alla poliser inom synhåll, så att dessa tvingades att retirera.

Mindre sammanstötningar pågick hela vägen till Belgrad och fortsatte även där. Dock aktade man sig noga för att attackera parlamentet direkt. Man hade nämligen en kontakt inom Belgradpolisen, och kunde dessutom tala direkt med dem med hjälp av walkie-talkies som man tagit av polisen längs vägen. (Dessutom ingick både vanliga poliser och specialpoliser från Cacak i demonstrationen, om än civilklädda.) Ungefär 15:30 blev det bekräftat att polisen i parlamentet inte skulle använda skjutvapen, och först då stormade man. I täten körde den där gula bulldozern, åtföljd av en särskilt ihopplockad stöttrupp av före detta fallskärmsjägare, boxare, karatekunniga och andra biffar. Och de var först in i parlamentet – tillsammans med folk från Delije , supporterklubben för fotbollslaget Röda Stjärnan .

Det som ytterst avgjorde det hela var dock massan. Massans massa. Runt parlamentet flockades vid det här laget en halv miljon människor. Radosavjevic var med. ”När jag såg denna enorma mängd folk”, berättar han, ”förstod jag att vi skulle vinna, att det snart skulle vara över”.

Demonstranterna från Cacak var med ute på Belgrads gator ända fram till tretiden på morgonen, väntande på det motanfall som aldrig kom. Mat fick de under natten av huvudstadens människor: hamburgare, korvar, grillat fläsk, mineralvatten, öl och annat. Mellan halv fem och fem steg de upp i sina bussar igen och lämnade firandet och analyserna åt Belgradborna. Själva åkte de hem.

3.

Ännu en parallell med de föregående omvälvningarna i öst, är att revolutionen trots allt blev så oblodig. Bara tre människor miste sina liv under demonstrationerna: en kvinna trillade ned från den gula bulldozern och blev krossad, en annan dog av hjärtinfarkt, en tredje i hjärnblödning. Både dödstalet och skadegörelsen blev alltså inte mycket större än efter en genomsnittlig landskamp i fotboll.

Avgörande här, precis som under de andra revolutionerna – med undantag för Rumänien – var att regimen mot all förväntan inte slog tillbaka med allt det våld den var kapabel till. Detta har förvånat alla, inte minst bedömare inne i landet som bara för en dryg vecka sedan var övertygade om att inbördeskrig var nära.

Spekulationerna är många. Ryktena likaså. Vissa tror sig veta att ett motanfall var ytterligt nära under lördagen, att regimen dragit samman 500 specialpoliser som bland annat skulle gripa Kostunica och återta en av tv-stationerna – när så plötsligt generalstabschefen Pavkovic sade stopp och belägg och i stället tvingade Milosevic till det där berömda tv-talet, där han underligt lutande erkände sig besegrad och talade om sin hastigt påkomna lust att umgås med sitt barnbarn.

Vad som verkligen hände kommer framtida historiker att bena ut. Troligtvis fanns dock där något mer än bara oviljan hos vissa nyckelpersoner i de väpnade styrkorna att stödja en redan vacklande regim, mer än rädslan hos en massa som saknade vapen att provocera en motståndare som hade hur många och hur tunga vapen som helst. Hanna Arendt har betonat den nära länk som finns mellan krig och revolutioner. Och att kopplingen inte bara är faktisk – från historisk erfarenhet vet vi att att krig, och inte minst förlorade sådana, gärna ändar i stora politiska omvälvningar – utan även mentalitetsmässig: krigets gör människorna tillvanda vid våld, och när revolutionen sedan bryter ut finns där inga spärrar kvar. Enligt den här tanken blir den Ryska revolutionens masslakt blott en fortsättning på det Första världskrigets dito.

Att detta ingalunda är någon lag, visas ögonskenligen av den serbiska revolutionens förlopp. Där fanns även en genuin återhållsamhet, som nog var en reaktion på det föregående krigen. Som en ung kvinna som deltog i stormningen sade till mig: ”Det får helt enkelt räcka med blod. Efter tio år och fyra krig tror jag att vi till slut lärt oss uppskatta värdet av människoliv”.

4.

På ett litet kvadratiskt torg mellan filologiska och filosofiska fakulteternas skokartongliknade byggnader pågår ett massmöte. Det är ungefär så kaotiskt som man förväntar sig. Mitt i folkmassan står, givetvis, en nedklottrad staty, och runtom på sockeln står folk och viftar med OTPORS svarta fanor. En flicka i grå tröja har dekalen ”Gotov Je!” klistrad rakt över sina bröst och hon svänger med dem mot ett tacksamt tv-team från CNN. På ena väggen hänger en stor vepa med reklam för filmen ”M:I-2” med Tom Cruise. Musik och visslingar fyller luften.

Jag talar med en av lärarna på nationalekonomiska institutionen, en lång man med grått skägg, blå basebollmössa och en röd visselpipa hängande i en snodd runt halsen. ”Läget förändras timme för timme, ja minut för minut”, säger han entusiastiskt. Han förklarar för mig att en av regimens mest hatade påfund, den så kallade universitetslagen, i praktiken är upphävd. ”Vi har just avsatt alla de gamla styresmännen för Belgrads universitet”. Nere på gatan knastrar det till i en stor högtalare. Först läser en mörkhåring ung man i yllejacka upp en appell från OTPOR där man kräver ett fritt universitet. Sedan tar en kvinna i övre medelåldern med kort, blonderat hår över mikrofonen och börjar tala. Hon är professor i filosofi, heter Maria Bogdanovic och har nyss utsetts till ny president för universitetet. Jubel. Applåder. Visslingar.

Mötet är både viktigt och intressant, men inte vidare representativt för vardagen i Belgrad dagarna efter revolutionen. Rökmoln ligger inte i luften; det står inte soldater i varje gathörn och fingrar nervöst på sina vapen; högtalarbilar kör inte omkring och pudrar luften med paroller och gatorna med revolutionära flygblad etc, mm, osv.

Nej, livet går lugnt vidare. Gatuserveringarna är fulla av folk som njuter det ovanligt varma oktobervädret. De rödvita spårvagnarna skramlar förbi, fullastade. På trottoarerna syns det gängse vimlet av gråböjda gamla tanter, kyssande par, gatuförsäljare och hårdmålade ”scandal beauties” i tajta läderbrallor. (Och så här såg det också ut medan granaterna regnade ned över det belägrade Sarajevo en 40 mil bort.)

Sådan är nu för det mesta relationen mellan Den stora historiens Plötsliga Buller och Den lilla historiens Trygga Lunk.

I den mån det alls finns något sådant som en ”allmän stämning” i Belgrad kan det möjligen sammanfattas så, att för var dag som går ökar lättnaden bland människorna. Många verkar dock avvakta. Någon kallar Milosevic för en ”politisk vampyr”, som kanske bara är skendöd, och kan återuppstå. En annan griper efter samma metafor, och säger att diktatorn ”förhoppningsvis ligger i sin kista, men att man aldrig kan veta med honom ”.

Efter att ha levt 13 långa år under Milosevics regim, är det som om många har svårt att förstå att det hela faktiskt är över. Denna vits går nu runt i Belgrad: ”Det ringer i presidentpalatset, en sekreterare lyfter på luren, en röst frågar: ‘Kan jag få tala med president Milosevic?’ Sekreteraren svarar: ‘Det går inte. Milosevic är inte längre president’, och lägger på. Det ringer igen, samma röst frågar: ‘Kan jag få tala med president Milosevic?’ Sekreteraren svarar på nytt: ‘Milosevic är inte längre president’, och lägger på. Det ringer än en gång, samma person: ‘Kan jag få tala med president Milosevic?’ Sekreteraren tappar humöret: ‘Men herregud människa, förstår ni inte. Milosevic är inte längre president’, varav mannen svarar: ‘Jag förstår visst. Jag tycker bara om att höra det’.

Lugnet är dock, som man säger, skenbart. Revolutionen har nämligen flyttat in från gatan till sammanträdesrum och möteslokaler. En rad gamla styresmän har alltså bytts ut vid Belgrads universitet. I Cacak har ett antal chefer för de statliga företagen avgått från sina poster, vissa har försvunnit ”på tjänsteresa” medan andra har gömt sig, då de bokstavligen jagas av uppretade arbetare.

Både journalister och kulturfolk talar om de stora förändringar som väntar även inom deras skrån. Alla de som gått den gamla regimens ärenden måste bort. Journalister talar om att inrätta något slags oberoende kontrollorgan som skall gå igenom hela yrkeskåren, namn för namn, se vad folk gjort under de här senaste tio åren. De som låtit sig köpas av Milosevic, de som lånat sig till lögner, hypernationalism och krigshets, skall inte längre tillåtas att verka inom media. (Kostunica själv har talat om behovet av en serbisk ”sanningskommission”, efter sydafrikansk modell, för att utreda skuldfrågan.)

Ett nytt författarförbund har också bildats, och en av grundarna, den tidigare nämnde Filip David, berättar att invalskriterierna är stenhårda. Ingen av Serbiens komprometterade intellektuella kommer ha tillträde: ”Alla röstar om nya medlemmar, och är bara en enda röst emot, blir det inget.”

Att avsätta personer är dock lätt. Än svårare och minst lika viktigt, påpekar David, är den ”huvudets revolution” som väntar. Och där kan givetvis landets författare och intellektuella bära den roll de aldrig spelade den 5 oktober. ”Vår kulturella modell är helt fel”, säger David, ”den bygger på myter och uppfunna traditioner, på tanken om serberna som världens äldsta nation, på bilden av slaget på Trastfältet 1389, på nationalistiska stereotyper och konspirationstänkande”.

5.

När detta skrivs har inte ens en vecka passerat sedan den där märkliga torsdagen. Precis som skedde efter 1989 års omvälvningar har de partier som tidigare satt vid makten börjat falla samman inifrån. Och precis som alltid efter revolutioner råder ett slags dubbelmakt: gamla regimen är dekapiterad, men kroppen rör oroligt på sig. Det serbiska parlamentet, som domineras av Milosevicsanhängare, saboterar, obstruerar och konstrar. Milosevic själv utpekas som en nyckelspelare i kulissen. Hur skall övergångsregeringen se ut? Vem skall kontrollera polisen? Och vem kontrollerar egentligen militären?

Det invecklade men dolda politiska spelet märks kanske bäst i dinarkursen, vars feberkurvor går upp och ned i takt med de senaste ryktena om motkupper eller förhandlingslösningar. Under ytan finns dock en stor folklig otålighet, som lätt kan detonera i vrede. Utanför den flaggprydda byggnad där det serbiska parlamentet sammanträder såg jag först den gamle oppositionsmannen Vuk Draskovic bli utbuad och tystad med rop om ”förrädare, förrädare, förrädare”. (Inför valet ställde sig Draskovic utanför valkoalitionen DOS.) När jag en dryg timme senare passerade samma plats igen, började en annan folkmassa kasta sten på extremnationalisten Vojislav Seselj, och en av Seseljs livvakter var tvungen att dra sin stora Scorpion och skjuta varningsskott i luften.

En annan av männen jag mötte i Cacak tvekar inte: ”Om vi måste återvända till Belgrad för att slutföra jobbet, då, då lägger vi inte fingrarna emellan.” Han slår sin stora knytnäve i handflatan. ”Då kommer blod flyta. Då kommer vi knulla deras morsor så att…” och här förlorar han sig i en ström av fantasifulla och hårresande serbokroatiska invektiv.

Revolutionen har bara börjat.

– Peter Englund
(Dagens Nyheter 15/10 2000)