Torgny Lindgren author 2006Torgny, vi möttes först under olika framträdanden, vi satt sedan under många år bredvid varandra på sammanträdena i Börshuset, och slog ofta följe ned genom gränderna i Gamla Stan och pratade, pratade och skrattade (åtminstone jag, för du var – sitter långt inne det där med preteritumformen, märker jag – du var så förbannat rolig) och jag lärde mig snabbt att uppskatta din humor och ditt allvar, ditt mörker och ditt lättsinne, din livsglädje och din i grund pessimistiska bild av existensen, din ironi och ditt skarpa och respektlösa klokskap (sånt man förr brukade kalla bondförnuft), din självdistans och din fåfänga, din intelligens och din sårbarhet, dina åsikter om allt från bilkörning och ekonomi och tysk historieskrivning över vilken restaurang i Berlin som serverade den bästa wienerschnitzeln (vill minnas att du tyckte det var Thomaseck, vid hörnet av Pestalozzi och Krumme) till skrivandets himmel och helvete, med tonvikten lagd på det sistnämnda: ”Kriteriet på en god författare är att ens självkritik är större än ens skrivlusta” brukade du säga, och också sedan avfärda ditt minne och omdöme och allmänna relevans, säga att det var nog ingen som längre ville lyssna på vad DU hade att säga, men när du sedan talte lyssnade alla, för du seglade alltid i egen vind, var rak, tydlig, eftertänksam, din egen, och det stöd du gav mig under hundåren glömmer jag aldrig (och jag kanske tackade jag dig aldrig nog mycket för det) och även om jag visste hur illa det var, och ett tag kunnat följa det på alltför nära håll, intalade jag mig själv att javisst, du skulle komma tillbaka, kanske bara för att jag så intensivt ville det bara, och nu Torgny är du borta. I alla fall det av dig som dödligt är.