1. Alla berättelser byggs upp bakifrån. Det innebär inte bara att händelser efteråt kan få en annan mening än de gavs till att börja med, men har även den enkla men frustrerande följden att berättelser inte går att skapa förrän det som de vill skildra redan nått sin final. Alternativet är krönikan, i dess ursprungliga betydelse: det löpande registrerandet av händelser, stora och små, där tyvärr mycket så småningom kommer att framstå som irrelevant, samtidigt som annat, som visade sig vara avgörande, kanske aldrig noterades. Med moderna media befinner vi oss i ett sådant flöde som är starkare och mer förvirrande än någonsin förr. Men samtidigt som vi lever i krönikor tolkar vi i berättelser. Och där inga berättelser hunnit ta form, ännu, letar vi paralleller, analogier. Det är inget ofelbart grepp. Paralleller kan vara ytliga, analogier felvalda. Det slumpmässiga eller oförutsägbara som hör samman med allt mänskligt kan ställa även välunderbyggda prognoser över ända. Men många gånger har vi inget val. Dessutom: vad skulle det annars finnas för poäng med historien?
2. Med Donald Trump har USA fått sin farligaste ledare någonsin. Kan han bli som Hitler månne? Tveksamt, för USA 2017 är inte Tyskland 1933, och The Donald saknar Der Führers destruktiva intelligens. Fast han är i besittning av annat. Trump har Hitlers aggressivitet och brist på ointresse för politikens praktiska sida. Samt Mussolinis självkontroll, Stalins sanningsenlighet, Khadaffis blygsamhet, Mugabes ointresse för pengar, Mao Zedongs brinnande lystnad efter fakta samt Homer Simpsons koncentrationsförmåga. Det är tacksamt att dröja vid den nye presidentens lyten. Hånet kan bara välkomnas – något är uppenbarligen allvarligt fel med karln -, samtidigt som det inte får stanna därvid. Folk fann det svårt att ta Hitler på fullaste allvar när han började göra sig bred på den politiska scenen i Tyskland.
3. Historiska analogier är ofta bara meningsfulla i enskildheter. Inte så få har pekat på risken av en ”riksdagshusbrand” på amerikansk mark, alltså att demagogen Trump, precis som Hitler 1933, skulle utnyttja någon extraordinär händelse – säg, ett stort terrorattentat – till att börja inskränka de demokratiska grundprinciper som han redan visat ett så förstrött intresse för. Reaktionerna efter den 11 september visar hur en sådan händelse också kan kortsluta människors förnuft – om vi i vår egen tid varit med om något som liknat hysterin i augusti 1914 så är det just i samband med 911.
En sådan händelse skulle även hjälpa Trump att kringgå det som är och förblir hans kanske allvarligaste svaghet, att hans maktbas är så porös. Den popularitet han åtnjuter är 1 km bred och 5 cm djup. Trumps TV-persona är en bluff. Alla de som trodde sig rösta på den smarte och begåvade affärsmannen från ”The Apprentice” har istället fått ett twittertroll som lufsar runt i morgonrock och avlossar det ena förvirrade dekretet efter det andra. Även om hans fans i arbetarklassen än så länge står honom bi, är det högst tveksamt om de i längden kommer fortsätta att jubla över ytterligare skattesänkningar till de extremt rika, en regering kryllande av mångmiljonärer, miljardärer och storbolagsmoguler, samt en nedmontering av det lilla som ännu återstår av socialt skyddsnät i USA. De vände sig till honom som frälsare – precis som många tyskar betraktade Hitler 1933 -, men – i motsats till Hitler – kommer han inte att kunna ge dem en bråkdel av vad de hoppas på.
4. Det finns dock en annan händelse än en ”riksdagshusbrand” som skulle cementera Trumps redan vacklande makt och elevera honom till status av nationell räddare. Och det är en internationell konflikt. Risken är stor att vi kommer att få se ett storkrig inom de närmaste fyra åren. Flera vägar leder dit.
5. Om Trump menar allvar med sin isolationism är faran stor att vi får uppleva en parallell till vad som skedde när USA senast drog sig undan den världspolitiska scenen, på 20- och 30-talet: vägen öppnades då för storkrig i både Europa och Asien. Inte heller hjälper det att vi samtidigt anar de fasansfulla konturerna av en ny Ribbentroppakt, där Trump, hjälpt till makten av mördaren och kryptofascisten Putin, ger sin välgörare fritt fram att fullfölja sitt program att dra avsöndrade delar av det forna Sovjetunionen ”heim ins Reich”. Då är mörkret över oss här i Skandinavien.
6. Det som skrämmer än mer, är att passivitet i Europa, till exempel inför ett ryskt blixtkrig, samtidigt är fullt möjligt att förena med motsatsen på asiatisk botten. Det är ingen hemlighet att på samma gång som den nya administrationen uttryckt beundran för Ryssland – samt förakt för allt internationellt samarbete som bygger på annat än nävrätt – så har man drastiskt höjt tonläget mot Kina.
Trumps vänstra hjärnhalva och onda genius, Steve Bannon, är som vi alla vet en högerextrem apokalyptiker som vid sidan av sina islamofobiska irrbilder även fantiserar om ett krig med Kina. (Bannon verkar vara anfrätt av samma griller som smittat så många i Europa före 1914, nämligen tron på kriget som en renande kraft.) Mindre känt är kanske att Trump på en viktig post satt en sinofob vid namn Peter Navarro. Den nye presidenten läser inga böcker, läser för övrigt knappt något alls – order har utgått om sammanfattningar ska hållas nere till en sida, med inte fler än nio ”bullet points”. Men ett verk han verkligen satt i sig, och offentligen åberopat som sin huvudkälla vad gäller Kina, är Navarros alarmistiska ”The Coming China War” från 2006, där bilden av handel närmast är feodal – det är ett krig, där man antingen vinner eller förlorar – och där en global konfrontation, inte minst över råvaror, framställs som mer eller mindre oundviklig. Vilket för oss tillbaka till 1914, eller varför inte 1941, där liknande tankefigurer om sins emellan oförenliga intressen hjälpte till att utlösa storkrig.
Till bilden hör att diktaturen Kina inte är vare sig ett Serbien eller ett Polen, ett litet land klämt mellan stormaktsblock, utan en stormakt i sin egen rätt, världens andra största ekonomi; och att de styrande i Peking sedan ett par år tillbaka har börjat uppföra sig alltmer aggressivt. Som deras utmanande uppträdande i Sydkinesiska havet har visat, där de inte bara ensidigt kapat åt sig större delen av ytan, utan som bekant även börjat bygga artificiella, vapenbestyckade öar. Blir det verkligen ett ”shooting war” mellan USA och Kina startar det troligtvis där. (Och här bortser vi från ett helt annat hot, nämligen det från Nordkorea, där den megalomane diktatorn Kim Jong-un fortsatt med sin livsfarliga kärnvapenlek.)
Något som hursomhelst kan vara en försvårande omständighet är det tidigare nämnda faktum att Trump inte kommer att lyckas infria sina lika vaga som rundhänta löften från valrörelsen. Vi vill gärna tro att den besvikelsen kommer leda till att anhängare vänder honom ryggen. (Hans popularitetssiffror är redan nere mot 40%, vilket är rekordlågt; det tog en annan misslyckad president, Richard Nixon, fyra år av fumlande att nå den nivån.) Samtidigt vet vi från historien att den typen av frustration även kan förvandlas till jakt på syndabockar, inhemska – eller utländska. De där mörka energierna finner ofelbart sitt utlopp.
7. Kanske väntar inte en konfrontation med hangarfartyg och robotar Live on CNN, utan ”bara” ett handelskrig? Trumps hugskott om att belägga kinesiska varor med strafftullar på 45% skulle helt visst starta ett sådant. Och risken är då synnerligen hög att detta utlöser samma nedåtgående spiral för hela världshandeln som var fallet då 30-talets protektionistiska reptilhjärneimpulser tilläts styra, med en världsdepression som följd. Men kanske kan man hoppas litet på de kinesiska ledarna? Jämfört med Trump och hans medhjälpare är de närmast under av kompetens och begåvning; och i all sin skurkaktighet i har de i alla fall visat att de förstår vilken katastrof något av ovanstående händelser skulle vara.
Den främsta bromsen på dessa olika utrikespolitiska äventyr återfinns dock självfallet i USA, i form av en allt starkare opposition både inom och utom det politiskt-byråkratiska systemet. Dessutom måste man minnas att Trumps parti egentligen inte är hans. (Igen i skarp motsats till ni-vet-vem 1933.) Republikanerna i kongress och senat, nu fångade i sin egen cynism och feghet, kommer att stå honom bi så länge som han är användbar och håller börsvärdet någorlunda intakt, men många föraktar honom, djupt. Och när han hotar att dra ned dem med sig i sitt eget Ragnarök kommer han att offras. För att hålla fast vid den tyska analogin: som eliterna i Tyskland gjorde med sin kejsare 1918.
8. Alla berättelser byggs upp bakifrån. Hur berättelsen om Donald Trumps tid som POTUS kommer att forma sig vet vi givetvis inte. Annat än att det kommer att sluta illa på något vis. Antingen för honom själv: kanske kommer vi räddas den nye presidentens många lyten, som kan göra honom kortlivad på posten. (En sådan utveckling skulle för övrigt även vara ett klart avbräck för högerpopulister i alla länder.) Eller för världen: ditåt pekar den nya administrationens unika förening av inkompetens, impulsivitet, aggressivitet och ideologisk förblindelse.
Dagens Nyheter 21 februari 2017
Peter Englund 