Att detta är en bok med högt skvallervärde tror jag det flesta redan förstått. Knappt en sida passerar utan att någon i Vita Huset kallar någon annan ”en idiot” – eller något än värre. För det mesta är det någon av de nära medarbetarnas epitet på sin egen president eller något de kallar varandra eller något som deras president kallar dem.
Många av scenerna är på samma gång kittlande och otäcka. Som när hans nye stabschef, en gammal militär som snabbt förlorat sina illusioner om Trump, uppgiven säger på ett möte att ”Han är en idiot. Det är poänglöst att försöka övertyga honom om någonting. He´s gone off the rails. We´re in crazytown.” Eller när hans försvarsminister – även han en gammal militär; Trump hyser en obesvarad kärlek till gamla militärer – för jag vet inte vilken gång i ordningen förgäves försökt förklara elementa rörande situationen på koreanska halvön för presidenten och än en gång misslyckats, och efteråt frustrerad utbrister att Trump tänker som en ”femte- eller sjätteklassare”. Eller när medarbetarna bestämmer sig för att förlägga en särskilt viktig genomgång i ett särskilt topphemligt och på alla vis avskärmat rum inne i Pentagon, bortom TV-apparater, bortom hans pudding till sekreterare och inte minst bortom fönster – Trump orkar i bästa fall lyssna maximalt 10 minuter på en dragning, kan börja logga ut redan efter 30 sekunder, om det är riktigt illa, och demonstrerar ofta sitt ointresse genom att börja titta ut genom närmsta fönster.
Woodwards bok sätter vissa saker i perspektiv. Som detta att media gärna sysselsatt sig med personer som är enkla att lyfta fram – eller parodiera – tack vare sin tillgänglighet och sin fallenhet för verbalt snubblande, som rådgivaren Kellyanne Conway och förre pressekreteraren Sean Spicer, ytfenomen som i verkligheten spelat en liten roll och som följaktligen bara skymtar förbi i ”Fear”. Bara för att någon råkar synas mycket behöver den personen inte ha någon betydelse.
Beskrivningen av vardagslivet i Vita Huset är också en av bokens styrkor. Presidenten är notoriskt lat, anländer ofta till Ovala Rummet först framåt elvatiden, frågar vad det är som väntar just idag, ovetande då han avskyr att förbereda sig, inte bara för att han vägrar att läsa, eller ens ha en ”att-göra”-lista, utan även för att det ingår i hans storvulna självbild att improvisation är hans styrka. Detta är en man som tyvärr litar på sina instinkter, och de värsta runt honom, som giftdvärgen och nationalekonomen Peter Navarro, en av de drivande bakom både tullhöjningarna och handelskonflikten med Kina, såg det som sitt uppdrag att leta fram fakta som gav stöd åt de impulser som tid efter annan, utan större logik, hoppade ut ur presidenten.
Trump tittar kolossalt mycket på TV, vilket tillsammans med hans otyglade twittrande snart blev en huvudvärk för medarbetarna. Försök att få honom att ransonera twittrandet, eller twittra under mer kontrollerade former misslyckades. Ett mönster uppenbarade sig. Trumps allra gräsligaste tweets kom ofta när han var ensam med sin gigantiska TV på söndagkvällar; en av medarbetarna kallade hans sovrum ”djävulens verkstad” och den farligaste delen av kvällen för ”häxtimmen”. När allt annat misslyckats försökte man dämpa det hela en smula genom att lägga om hans resor på söndagarna, så människan inte klev in i sitt sovrum förrän efter nio, då programmen med olika politiska kommentarer hunnit avslutas. Det gick sådär.
Twittrandet var inte bara ett problem i så måtto att Trump avlossade åsikter och beslut utan förankring. I fallet med Nordkorea var det vissa i Vita Huset som fruktade att det skulle kunna utlösa krig. Och då handlade det inte om de förolämpningar och hot som de två ländernas härskare skvätte iväg mot varandra, utan om ett konkret beslut som Trump visste behövde fattas i ett akut krisläge, nämligen att låta evakuera de amerikanska baserna i Sydkorea på civila anhöriga. Samtidigt fanns det en överhängande risk att nordkoreanerna – icke utan rätt – skulle tolka detta som att ett tecken på att amerikanskt anfall var förestående, varefter de i sin paranoia skulle fyra av kärnvapen mot Sydkorea. (Hellre än att få dem utslagna av amerikanska kryssningsmissiler och smarta bomber.) Tänk om Trump skulle få ett infall någon söndag kväll och på twitter tillkännage en sådan där evakuering? Då skulle, bokstavligen talat, helvetet bryta löst.
Förutom de ständigt pågående hovintrigerna upptogs medarbetarnas tid inte minst av fantasifulla försök att på olika vis hålla tillbaka Trump. Boken erbjuder en fascinerande provkarta på metoder som kan brukas av en byråkrati för att förändra, förhala och till och med förhindra redan fattade beslut. Somt måste nog betecknas som olagligt, författningsvidrigt rentav. Som när en av cheferna helt enkelt stal ett dokument från skrivbordet i Ovala Rummet som väntade på Trumps signatur, med ett beslut som skulle få katastrofala följder för relationen med Sydkorea. (Presidenten gillar att underteckna saker, då det ger honom en känsla av att faktiskt uträtta något.) I det här aktiva förläggandet av papper är de hjälpta av Trumps usla minne. Om inte där ligger något att underteckna kan han raskt glömma alltihop, tills något eller någon påminner honom om saken, varefter en ny sorglustig katt- och råtta-lek inleds med dokument och experter.
Allt det sagda till trots är det svårt att känna någon större entusiasm över denna bok. Någon har kallat Woodward ”de rika och mäktigas stenograf”, och han fortsätter att använda det grepp han brukat så många gånger förr: läsaren ställs inför scen efter scen med långa, detaljerade dialoger, dialoger som i sin exakthet inte kan undgå att väcka skepsis. Woodwards oöverträffade insiderkunskap har alltid haft ett pris. Att tala med honom ”off the record” har länge varit ett sätt att putsa på sin egen gloria. Trumps administration läckte som ett såll från första dagen, och i ”Fear” verkar de anonyma källorna nästan ha trampat ned varandra i sin iver att berätta allt och på så vis framställa sig själva i bästa möjliga dager. Så till exempel framtonar John Dowd, Trumps advokat, och, framför allt, Gary Cohn, ordföranden för det nationella ekonomiska rådet, som något av bokens hjältar (och, utan tvekan, huvudkällor – så brukar det vara i Woodwards böcker). Och i takt med vem författaren lyssnat på kan den ökände Steve Bannon i ett kapitel framstå som klarsynt och kraftfull (där talar Bannon själv, antar jag), i ett annat som en intrigerande extremist (där vittnar någon av hans fiender).
Det är inte bara källkritiken som sviktar. Det är som om Woodward inte förmått navigera i detta överflöd av framviskade hemligheter och oemotståndliga oneliners. Allt rullar fram som ett jämntjockt referat av snarlika kriser, där läsaren tvingas återvända till vissa av dem gång på gång. Någon mer genomgripande analys eller central poäng är svår att upptäcka.
För även om scenerna och citaten är nya är det som de vill berätta känt sedan förr: vi vet att USA styrs av en man vars inkompetens, impulsivitet, ytlighet, okunnighet, aggressivitet och lögnaktighet saknar motstycke bland landets alla presidenter, och vi vet att denne man omsvärmas av en brokig skara av karriärister, ja-sägare, foliehattar och ideologiskt besatta, personer som brukar en betydande del av sin kraft och betalda arbetstid till att förtala och utmanövrera varandra, ett Paradise Hotel för politiska sykofanter.
På grund av Woodwards metod, fokus och källor skymtar mycket av det mest intressanta med det innevarande presidentskapet bara fram glimtvis. Och jag tänker då inte minst på berättelsen om det republikanska partiets cynism när det ingick en allians med en så utomordentligt farlig människa som Trump. Men så är de inte de första politiker som i sin allt förblindande egennytta släppt fram extremister till makten, i den naiva tron på att de skulle kunna styra och utnyttja dem. Inte heller lär de vara de sista.
Bob Woodward: ”Bob Woodward: ”Fear – Trump in the White House”. Simon & Schuster. 421 sidor. Först publicerad i Dagens Nyheter den 13 september 2018.
Peter Englund 