Jag tror att alla vid det här laget begripit, inte sällan motvilligt, att den 24 februari 2022 tog historien en ny vändning. Att det finns ett före och ett efter det datumet. Och att vi aldrig kommer att återvända till den värld som existerade förut. För inget land är detta mer sant än för Ryssland.
I början av maj sammanfattade Washingtons Posts byråchef i Moskva, Robyn Dixon, i en lång och viktig text om vad som håller på att hända med landet – politiskt, ekonomiskt, socialt, ideologiskt. En hel del har förvisso rapporterats tidigare, men den samlade bilden är utan tvekan skrämmande. Kriget har inte bara skyndat på processer som fanns där förut, utan även startat en radikal, ja närmast revolutionerande förvandling av Ryssland – begreppen ”radikal” och ”revolutionerande” är intervjuade regimtrognas egna ordval.
Sedan länge står det klart att Putin med kriget som förevändning har förvandlat Ryssland till en ren och rå diktatur, där ingen typ av opposition tolereras, oavsett hur obetydlig – som att bära ett regnbågsörhänge, eller att hålla upp ett vitt papper utanför en tunnelbanestation. Inte sedan Stalintiden har så många fängslats på politiska grunder. Det sovjetiska förtrycket under 60-,70- och 80-talen var betydligt mildare. Ryssland rör sig också mot den speciella typ av totalitär laglöshet som präglade Stalins tid vid makten, där personer som uppfattas som hot är chanslösa – lämpliga lagrum går alltid att leta upp eller hitta på – och de högsta styrande i princip kan göra hur de vill, vad de vill, med vem de vill.
Föga förvånande hyllas Stalin numera i den ryska historieskrivningen. Hans mustaschprydda nuna visas stolt upp under demonstrationer på Röda torget (som senast nu den 9 maj) och under Putins år vid makten har det rests 95 (ja, nittiofem) nya monument över massmördaren. Attityden till Stalin bland ryssar i gemen har också förändrats. Andelen som har en positiv bild av diktatorn har mer än fördubblats på tio år, från 28 procent år 2012, till 63 procent år 2023. Att berätta sanningen om Stalinepoken är numera verboten.
Parallellt med den här starka ökningen av det yttre, polisiära förtrycket har det också utvecklats ett minst lika kraftfullt inre, kulturellt förtryck. Artister, konstnärer, filmregissörer och liknande som bedöms vara opålitliga svartlistas, samtidigt som de som tillåts verka ges uppdrag med starkt politiserande tendens. Polisen gör räder mot barer och privata fester där olämpliga attityder eller kläder uppvisas. Fritänkande forskare på universiteten ställs inför rätta anklagade för förräderi. Undervisningen i skolorna har stöpts om, i storrysk riktning, och sedan september förra året är dessutom militär träning ett obligatorium – alla ryska skolelever måste nu lära sig att använda en Kalashnikov och att kasta handgranater.
Ryssarna håller på att inriktas på ett slags evigt krigstillstånd – ekonomiskt, ideologiskt, mentalt
Samtidigt används både propaganda och lagändringar till att ändra kvinnors beteenden: deras stora uppgift är hädanefter att föda barn till Moder Ryssland, många barn – helst åtta, har Putin själv sagt. De ultrakonservativa, puritanska idéer som odlas är givetvis totalt avvisande när det kommer till homosexualitet, transsexualitet och liknande, som beskrivs som naturvidriga importer från väst. (Detta med könsneutrala toaletter har beskrivits med sådan fasa av högt uppsatta ryssar som utrikesministern Sergej Lavrov, att det ibland verkat som om kriget handlar om att stoppa dem.)
Samtidigt har den ryska ekonomin ställts om, för att helt tjäna kriget i Ukraina. Det finns olika siffror här, men en realistisk bedömning säger att uppåt 40 procent av den ryska statsbudgeten nu går till militära ändamål. Förändringen är långsiktig, både i det att den är ytterligt svår att reversera när den väl inletts, och i och med att invasionen av Ukraina beskrivits som en första fas i ett ”heligt” krig mot ”sataniska” väst. Ryssarna håller på att inriktas på ett slags evigt krigstillstånd – ekonomiskt, ideologiskt, mentalt. Ja, mer än inriktas. Ryssland håller på att förvandlas till en ny typ av stat.
Frågan är – vilken typ då?
Det har diskuterats en hel del huruvida dagens Ryssland kan ses som en fascistisk stat. Definitioner av fascism kryllar det av, men onekligen så kryssar Putins välde i de flesta av de rutor vi förknippar med dessa typer av stater: revanschism stigen ur en känsla av nationell förödmjukelse (kryss), militarism, hypermaskulinitet och dödskult (kryss), upptagenhet vid vad som ses som farliga inre förfallsfenomen – sexuellt, moraliskt, ideologiskt, demografiskt (kryss), vilja till kulturell likriktning och rening (kryss), en fallenhet för syndabockstänkande (kryss) och konspirationsteorier (kryss), ledarkult (kryss), program för återupprättande av förlorad nationell storhet territoriellt (kryss).
Det finns till och med en sådan där kraftfull och med regimen förknippad grafisk symbol, som pryder allt från stridsfordon och propagandamaterial till flaggor och offentliga byggnader (kryss kryss kryss).
Huvudargumentet mot att beteckna Ryssland som fascistiskt har varit att fascismen, som vi känner den historiskt, varit fokuserad på framtiden, på att skapa ett nytt samhälle, en ny mänska rentav, men att Putins visioner däremot, i hög grad har handlat om det förflutna. En annan invändning går ut på att regimen ej som föregångarna har bas i någon massrörelse, utan byggt sin makt på en underförstådd överenskommelse, där folkflertalet utlovas välstånd mot att de håller sig passiva, tysta och borta från politiken.
Argumenten är ej utan vikt. Frågan är dock om de stämmer längre.
Stödet för Putin och för kriget är större, djupare och mer entusiastiskt än vi i väst kunnat föreställa oss
Motgångarna i kriget har tvingat regimen att trumma fram det aktiva, publikt demonstrerade (och orkestrerade) masstöd den tidigare inte var i behov av. Ian Garner har i sin bok ”Generation Z” studerat en del av detta, den ungfascistiska rörelsen i Ryssland, bland annat då Yunarmija, Rysslands Unga Armé, som 2023 hade runt 1 250 000 medlemmar (och vars antal ökar hela tiden) och som numera är ett stående inslag i paraderna på Röda Torget, där de väldrillade tågar fram i sina röda baskrar och sandfärgade uniformer.
Så där finns numera parader, massmöten och flaggviftande, men Garners poäng är att mycket av det här numera äger rum virtuellt, på sociala medier. Där flockas horderna av unga troende 24-7, rapar upp regimens alla propagandalögner, kräver uppslutning, lydnad och offer och vräker ur sig de mest förfärliga saker om ukrainare. Garner kan visa hur radikaliserande kriget varit, hur det förvandlat till synes normala tonåriga ryssar till aggressiva, hypernationalistiska krigare in spe. Och att stödet för Putin och för kriget är större, djupare och mer entusiastiskt än vi i väst kunnat föreställa oss.
Samtidigt har invasionen inte alls gått som förutspått – cirka en halv miljon ryssar har stupat, skadats eller är saknade – och tillståndet inne i Ryssland har bara försämrats. Hur ska vi förstå detta? Att regimens inre propaganda och indoktrinering fungerat är otvetydigt. Men det räcker inte som svar.
En ledtråd finner vi hos Hannah Arendt. På ett ställe i sin ”Totalitarismens ursprung” (”The origins of totalitarism”, 1951) skriver hon om en av den moderna massans ”främsta kännetecken”, nämligen att ”De tror inte på något synligt, på det verkliga i sin egen erfarenhet; de litar inte på sina ögon och öron utan bara på sin fantasi, som kan fängslas av vad som helst som är samtidigt universellt och konsekvent i sig självt. Det som övertygar massorna är inte fakta, inte ens påhittade fakta, utan bara konsekvensen i det system som dessa fakta förmodas utgöra en del av.”
Här går kanske de olika linjerna ihop? Å ena sidan Yunarmijas ljusbruna bataljoner, som tror på allt vad Putin säger, inte bara trots att det är otroligt utan ibland just därför. Å den andra sidan den radikala, ja nästan messianistiska omstöpning av Ryssland som regimen säger sig syfta till, och som enligt betraktare som Robyn Dixon redan är på gång. Målet är inte bara en militariserad ekonomi och stat, utan även skapandet av en helt ny nationell identitet, en radikal omformning som, säger en anonym medlem i Moskvaeliten med kopplingar till Kreml, är ”lika omvälvande som oktoberrevolutionen”. Och där framtiden enligt Putin själv, kommer att tillhöra en ny elit, en elit prövad och formad av kriget: veteranerna. Se där en annan fascistisk trop.
Fascistiska ser krig som något eftersträvansvärt i sig själv, en renande rit, en förvandlande kraft
Det har sagts förut, att Putins kanske viktigaste egenskap är hans vanlighet, en vanlighet som gjorde det möjligt för honom att uppfatta vad många ryssar kände efter Sovjetunionens fall, och sedan i förädlad form gestalta den speciella blandning av nationell stolthet och nationellt trauma som gripit dem. Med åren blev denna ideologiska blandning alltmer explosiv, i takt med att olika ortodox-nationalistiska begrepp och extrema kryptofascistiska idéer (som länge närts bara av utkantsgrupper) började tas upp i Kreml. Sedan kom kriget, och hela den här radikaliseringsprocessen kom att accelerera, ideologiskt och praktiskt.
Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat, menar jag. Men poängen ligger inte i beteckningens pejorativa värde, utan i stället att utifrån vad vi vet om dessa stater historiskt försöka få en aning om vad som kan vara att vänta.
Fascistiska stater är fallna för anfallskrig, inte bara för att imperialism och territoriell förmering (eller återupprättelse) är en central del av deras program, utan även för att kriget ses som något eftersträvansvärt i sig själv, en renande rit, en förvandlande kraft. Fascistiska stater är kapabla till en kolossal momentan materiell styrkeutveckling; där finns ingen opposition eller andra återhållande krafter, utan allt kan underordnas det mål som Ledaren satt upp. Fascistiska stater har en kapacitet till en likaledes kolossal idé- och känslomässig styrkeutveckling, tack vare en ideologi som utlovar stolthet åt de förödmjukade, trygghet åt de osäkra, styrka åt de svaga, hjältedåd åt de räddhågsna.
Fascistiska stater är förvisso fallna för anfallskrig, men de är också lika fallna för att förlora dem
Att Ryssland börjat ta formen av en fascistisk stat är allvarligt. Inte minst för dem som för tillfället är måltavlor för denna stats krigslust: ukrainarna. Men även för oss i väst, som nu är utnämnda till huvudfiende. Ja, de ovan nämnda förmågorna ÄR skrämmande. Och då inte minst för demokratiska grannar som, just för att de är demokratier, rent konstitutionellt saknar dessa styrkor. Var och en av de nämnda kraftfulla förmågorna har dock, intressant nog, baksidor. Och de hjälper en att ana varför fascistiska stater aldrig verkar bestå.
Fascistiska stater är förvisso fallna för anfallskrig, men de är också, som Umberto Eco påpekat, lika fallna för att förlora dem, då deras självförhärligande och militaristiska världsbild gör dem oförmögna att objektivt bedöma motståndarnas kraft. De förväxlar demokratiernas långsamhet med svaghet, och underskattar konsekvent dessa staters förmåga till egen kraftutveckling.
Fascistiska stater är förvisso kapabla till en kolossal materiell styrkeutveckling, men denna styrkeutveckling brukar tämligen snabbt överlasta ekonomi och samhälle, bli urgröpande eller parasitär. (Dessutom leder principen med En Oinskränkt Ledare ofelbart till kompetenskaos bak kulisserna, där regimtrogna individer, fraktioner och grupper invecklar sig i ständiga småkrig med varandra om resurser, positioner och belöningar; resultatet blir slöseri, förlamning och korruption. Till yttermera visso belönar sådana här system ofelbart lojalitet före förmåga, varför de också tenderar att fungera suboptimalt, särskilt över tid.) Fascistiska stater har förvisso en kapacitet till en enorm ideologisk energiutveckling, men denna tenderar med tiden att urholkas eller bli kontraproduktiv, då föraktet för fakta leder till en flykt från verkligheten in i en värld av allt större fiktioner.
Jag menar att det därför finns all anledning till tillförsikt, paradoxalt nog just därför att Putins Ryssland gjort denna allt tydligare vändning mot fascism. Det är ett farligt system med betydande styrkor men även med betydande svagheter. Men för att dessa svagheter ska bli fatala måste de demokratiska systemen som svar utveckla den kolossala kraft som vi är kapabla till, den kraft fascistiska regimer alltid underskattat, den kraft som krävs för att få stopp på den regressiva, aggressiva, militaristiska makt som nu sakta spränger sig fram genom Ukrainas städer och byar. Lätt kommer det ej att bli. Men historien lär oss att det går.
Peter Englund
Texten publicerad i DN 2.VI.24
Peter Englund 