Därför kommer Putin att förlora

1. ”De skapar en öken och kallar det fred”. Orden är den romerske historikern Tacitus, och beskriver tillståndet på 80-talet e.Kr. i det vi nu kallar Skottland, efter den romerska invasionsarméns segrar. Är det detta som väntar Ukraina? Underkuvande genom förstörelse? Jag har sett sådant själv. På våren 1996 befann jag mig tillsammans med fotografen Paul Hansen i det belägrade Kabul, och delar av staden bestod av kilometer på kilometer av ruiner. Där fanns hus utan fasader, men också hus där det enda som återstod var just fasadernas tomma skal. Där fanns byggnader vars yttersidor fläkts utåt, och kommit att likna bisarra blommor, på andra hade fasaden kollapsat inåt, varvid det uppstått underliga pyramidliknande former. Många mindre hus var så söndersprängda att allt som återstod var ett klotter av tegelstenar. Här och var stod sneda, sönderskjutna pansarfordon. Och det var tyst, tomt och livlöst – som i en öken. Av människorna som en gång bodde där fanns inte ett spår, förutom då den sursöta lukt som sipprade upp likt vatten ur vissa kollapsade hus.

Jag var tagen, associerade automatiskt till bilder från sönderbombade städer 1945. Jag tänkte, detta är spökbilder ur det förflutna (minns att det här ägde rum på det överoptimistiska 90-talet). Jag begrep inte, att detta var en syn ur framtiden.

För världen har skådat många sådana där totalt förödda platser sedan dess: Groznyj, Aleppo, Homs, Deir ez Zor, Hama, Idlib, Raqqa. Och nu, när ryska bomber, granater och raketer haglar ner över Ukraina, ser det ut som ett antal städer där kan läggas till listan: Mariupol, Kharkiv, Mykolayiv, Sumy – Kyiv? Kommer det också att bli så? Kanske. Putin står här inför ett dilemma, ett dilemma bland flera, alla högst bekymmersamma och på olika vis sprungna ur hans egna illusioner.

2. Det är inte ovanligt att till synes oövervinnerliga stormakter snubblar och misslyckas i sina uppsåt. Inte minst i modern tid. Frankrikes oförmåga att hantera sin imperienostalgi förde dem ned i katastrofen vid Dien Bien Phu 1954; liknande villor lockade de styrande i London att 1956 begå det pinsamma misslyckande som nu kallas Suezkrisen; Kennedys presidentskap är för evigt förknippat med floppen i Grisbukten 1961; Chrustjovs vilda chansning att 1962 placera ut kärnvapenrobotar på Kuba ändade med att han själv avsattes; för USA tog det lång tid att hämta sig från sitt pyramidala misslyckande i Vietnam; många spårar början till Sovjetunionens fall till Brezjnevs ödesdigra beslut att invadera Afghanistan 1979; några av de s.k. humanitära krigen på 90-talet uppnådde inte alls de avsedda målen; den invasion av Irak som George W Bush och hans neocons genomdrev 2003 mot förnuft och bättre vetande gick snart överstyr; och västmakternas plågsamt utdragna krig i Afghanistan (där även lilla Sverige var med på ett litet, litet hörn) slutade som vi alla vet i augusti förra året i ett fullständigt fiasko.

Men även ställd inför denna katalog av storpolitiska fadäser, djärvs jag ändå påstå följande: Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina i februari 2022 är sannolikt det största strategiska misstag som begåtts av någon stormaktsledare sedan Adolf Hitler förklarade krig mot USA krig i december 1941.

3. Än idag har historikerna svårt att förklara varför Hitler tog detta fatala steg. (Führern själv var överlycklig, firade på kvällen mot vana och principer med champagne.) Visserligen hade japanerna just attackerat Pearl Harbour men beslutet, som i ett slag adderade världens tveklöst största ekonomiska makt till en redan lång radda fiender, togs i otvunget mål. Tvärtom hade Tyskland allt att vinna på att vänta. Det skulle till exempel ha fördröjt de amerikanska insatserna i Europa och Nordafrika, och ävenså bromsat USA:s synnerligen viktiga militära hjälp till Sovjetunionen i ett läge då landet var som hårdast ansatt. Även högt uppsatta nazister hade svårt att förstå. Den förklaring som verkar rimligast är att Hitler gick vilse i sina egna ideologiska myter. USA var inget hot; USA var fegt, svagt, bekvämt och degenererat; USA var styrt av judarna; USA:s ekonomiska makt ett sken, dess fabriker dög till föga annat än att producera rakblad och kylskåp. Inget visade sig stämma. Tyskland var nu dömt till nederlag.

4. Jag vill betona, att även om Putins beslut att invadera är ungefär lika dåraktigt som Hitlers krigsförklaring 1941, förminskar detta ingalunda allvaret i den aggression som Ukraina är utsatt för. (Eller i det hot som nu föresvävar oss alla.) Snarare tvärtom.

Det förtvivlade läge som ukrainarna befinner sig i har för övrigt ekon i den där texten av Tacitus jag nämnde. Den mäktiga romerska armén hade som sagt invaderat, och pressat högländernas stammar tills de befann sig bokstavligen talat med ryggen mot havet. Inför det avgörande slaget (år 83 eller möjligen år 84), berättar Tacitus, håller Calgacus, en av kelterhövdingarna tal. Han manar sina krigare till motstånd, varnar för romarna, ”vars förtryck man förgäves söker undfly genom lydnad och underkastelse […] Om motståndaren är rik vill de plundra denne; om motståndaren är fattig vill de kontrollera denne […] De rövar, dödar, stjäl och ljuger och kallar det imperium; de skapar en öken och kallar det fred”. All den här vältaligheten – som kan vara Tacitus egen – var dock förgäves. Romarna vann, stammarna skingrades, hela Britannien stod i begrepp att bli romerskt. Men något hände, oklart vad. Tacitus skyller på dåliga beslut av kejsar Domitianus i Rom.

5. Nåväl. Vid det här laget står det klart för de flesta av oss att historien om Putins invasion av Ukraina också är historien om en kedja av underskattning, misstag och felbedömingar.

Han underskattade gravt den ukrainska viljan till motstånd samt västländernas förmåga till snabb och gemensam aktion. Trodde han kanske på sina egna trollarméers tjat om väst som fegt, svagt, bekvämt, degenererat etc? Eller att alla nyttiga Putinkramande idioter i väst skulle ge honom understöd i proportion till alla de pengar han köpt dem med? Genom sitt övervåld har han hur som helst stärkt en nation han trodde sig skingra, och svetsat samman en allians han trodde sig splittra.

Han misstog sig rörande vilka sanktioner som hotade och vilka effekter dessa skulle få. I grunden finns här en intressant paradox: långsamt har olusten växt i Europa över det ökande ekonomiska beroendet av Ryssland, vilket är en viktig del av förklaringen till varför väst under åratal tassat så försiktigt runt Putin, vars självsäkerhet, därför, icke utan rätt, vuxit i motsvarande grad. Men nu, när skiten verkligen åkt in i fläkten, har det där beroendet på ett logiskt men lite oförutsett vis förvandlats från att vara en sårbarhet till bli västs kanske främsta vapen. Tveklöst väntade sig Putin symboliska åtgärder, som att lägga vantarna på olika oligarkers lyxyachter. Men han räknade uppenbarligen inte med utelåsningen av den ryska centralbanken, som i ett enda smått genialt drag berövade Ryssland runt två tredjedelar av sin mödosamt ihopsamlade valutareserv på cirka 600 miljarder dollar, och som var tänkt att göra landet oåtkomligt för sanktioner. (Säga vad man vill om Stalin, men han skulle knappast ha placerat sin ekonomiska reserv i banker i Hitler-Tyskland.) Nu är frågan: vad kommer att ge vika först? Det ukrainska motståndet eller den ryska ekonomin?

Han felbedömde den egna militära förmågan. Uppenbarligen trodde Putin  att det skulle räcka med att rulla in med specialtrupper, dekapitera statsledningen, se motståndet smälta bort och sedan tillsätta en marionettregim. (Precis som Brezjnev gjort, om än med större framgång, i Kabul i december 1979.) Sedan stötte den ryska reguljära krigsmakten på oväntat hårt motstånd, gjorde oväntat stora förluster och presterade oväntat svagt. Förklaringarna är mångahanda, och till dels alltför tekniska för att vara av intresse här. Jag vill bara dröja vid två. Ryssland är ett av de mest korrupta och ojämlika länder som finns (en grupp på cirka 500 familjer äger mer än resten av befolkningen tillsammans). Landet styrs av ett gäng kleptokrater med Putin i spetsen, och är det då inte lätt att tänka dig att åtminstone en del av de enorma summor som hällts över den ryska krigsmakten under de senaste tio åren på något underbart vis bubblat upp i olika exotiska skatteparadis eller transmogrifierats till privatpalats i ”Londongrad”? Värt att nämna är också att dånet från den egna desinformationen även syns ha bedövat den egna krigsmakten: vissa förband var uppenbart inte redo när Putin (efter idoga bedyranden om motsatsen) tryckte på sin knapp, och att problem med underhållet därför snabbt blivit större än förväntat i en modern armé.

Av alla ovan nämnda självförvållade problem som Putin har att hantera är det militära mest akut. Kiyv MÅSTE intas. Eller så förlorar han kriget. Frågan är hur?

6. Det som väntar i Kyiv är knappast en sådan där klassisk strid från dörr till dörr, som de flesta sett på film, och som jag fick lära mig om i armén, där man spränger sig genom väggar, skjuter genom golv, klättrar över taken, helst rensar husen uppifrån etc. Det är den svåraste och mest brutala form av strid som finns. I vanliga fall kräver ett framgångsrikt anfall en överlägsenhet på 3 mot 1. I tät bebyggelse krävs en överlägsenhet av 5 mot 1. Och de vidriga omständigheterna förutsätter högt motiverade stridande. Något den genomsnittliga ryska soldaten av allt att döma inte är. Vilket förklarar varför Putin börjat sätta in band av legoknektar: folk från oligarken Prigozjins privatarmé (den s.k. Wagnergruppen), tjetjener, och, nu senast, i all hast rekryterade syrier.

Men de här banditerna i uniform kommer inte räcka. Inte heller den ryska armén kommer att förslå, även om man mot förmodan skulle våga sätta in den en masse. I alla fall inte mot Kyiv. Den ukrainska huvudstaden har mer än dubbelt så många innevånare som Stockholm, och täcker en yta som faktiskt är större än New Yorks. Och dess försvarare är högt motiverade. Återstår den klassiska ryska militära lösningen: eldkraft. Motståndaren ska bombarderas till underkastelse.

7. Ryssarna sprängde utan att blinka sönder Groznyj och Aleppo. Ett liknande öde verkar vänta städer som Charkiv och Sumy. Frågan är dock om de har mage att utsätta Kyiv för samma behandling? Vi talar om den stad som ryska etno-nationalister beskriver som det imperiets vagga, som rysk-ortodoxa biskopar omtalar som ”vårt Jerusalem”. Samma logik som gör staden åtråvärd att erövra gör den svår att förinta. Måhända kan staden istället inringas och svältas ut. Men hur skulle det te sig i ett land i vilket minnet av Leningrads belägring fortfarande smärtar? Kemiska stridsmedel då? Inte alls omöjligt. Allt beror på hur hänsynslös den ryske diktatorn är. Och på hur desperat han blir.

8. Det som gör Putins invasion till ett sådant strategiskt misstag, är inte bara summan av ovan nämnda felbedömningar. Putin satsade på ett blixtkrig, inte som det snabbaste sättet att vinna kriget, som det enda sättet att vinna kriget. Han kommer att förlora alla typer av mer utdragen konflikt med väst, kallt eller hett eller halvvarmt. Och det gäller, menar jag, ÄVEN om han skulle lyckas att ockupera Ukraina.

Putins imperialistiska överbyggnad är helt enkelt alltför stor för hans ekonomiska bas – för att låna en bild från Marx. För precis som, säg, 1941 avgörs utgången av konfrontationen i slutänden av ekonomisk styrka, materiella faktorer. Och där är väst på alla vis överlägset. Enormt överlägset, rentav. Lite statistik: 2021 uppgick USA:s militärbudget till 754 miljarder dollar, lägg till detta EU-ländernas samlade militärbudgetar på cirka 200 miljarder och Storbritanniens på 76 miljarder, så blir det en totalsumma på 1.030 miljarder dollar; den ryska militärbudgeten för samma år uppgick till … 62 miljarder dollar. År 2020 hade USA och EU och Storbritannien en sammanlagd BNP på 38.952 miljarder; rysk BNP samma tid var 1.483 miljarder.

Kan vi i väst bara hålla nerverna i styr, och fortsätta värja oss själva, våra gränser, folkrätten och demokratin med styrka, fasthet och lugn, så finns det inte en chans för Putin att vinna i längden.

9. Det som slutligen kvalificerar Putins beslut att invadera Ukraina till det största strategiska misstaget sedan Hitlers krigsförklaring 1941 är de svåra, ja tragiska följder detta kommer att få för Ryssland självt. (Och jag tänker då inte på effekterna av ett eventuellt ovinnbart krig med väst.) På 90-talet och en bit in på 00-talet fanns det en inte orimlig dröm att Ryssland, det stora och vackra Ryssland, skulle kunna bli ett normalt land, en naturlig del av Europa, till alla inblandades ömsesidiga vinst, glädje och respekt. Men någonting hände på väg till utopin. Kanske var det så enkelt att landet hamnade i händerna på tjuvar, gangsters och gamla KGB-agenter. Eller att en modernisering av Ryssland förutsatte reformer som skulle rubba det inre ekonomiska status quo som oligarkerna och kleptokraterna byggde sina förmögenheter på, varför de istället gick in för att bryta det yttre, politiska stus quo, som generationer av sovjetledare (med alla sina brister) ändå respekterat. Jag vet inte.

Men jag vet att alla broar till en ekonomisk, politisk och kulturell modernisering av Ryssland nu är brända. Med det här på alla vis orimliga broderkriget mot Ukraina som ursäkt har de sista gliporna av öppenheten murats igen. På två veckor har Putin lyckats rasera 30 år av egna ekonomiska framsteg. Istället skådar vi en diktatur mer skuggrädd än Chrustjovs, mer förstockad än Brezjnevs, mer konfrontativ än Andropovs, mer stagnerad än Tjernenkos. Ryssland är isolerat, utstött, föraktat, förblindat, kan förvisso hålla sig flytande på sina stora reserver av fossila råvaror, men i takt med att klimatomställningen tar fart kommer dessa förlora i betydelse för att till slut bli värdelösa. Vad kan Ryssland göra då? Och vad kommer Ryssland att vara då? Vad ryssarna måste besinna är inte bara vad de genom detta krig utsätter andra för, utan ävenså vad det i slutänden kommer att göra med dem själva. ”De skapar en öken och kallar det fred” skrev Tacitus. Er ledare må kalla det en seger, men det han erbjuder er är en ödemark.

(Publicerad i DN den 13 mars 2022)