”Vanvett”, ”Galenskap”, ”Förnuftsvidrigt”, ”Irrationellt”, ”En dåres verk”. Harmen över Putins brutala överfall på Ukraina finner överallt uttryck i ord som dessa, ord som springer ur den stillsamma, civiliserade människans grundläggande oförmåga att sätta sig in i barbarens tankevärld. Och det är den oförmågan som får oss, att i ett slags förnuftets vanmakt inför det som sker, slänga upp händerna ovanför huvudet och förtvivlat ropa – galenskap! Och jag tror att det är denna i grund sympatiska oförmåga som är en viktig del av förklaringen till varför demokratier så plågsamt ofta låter sig överraskas eller bedras eller utmanövreras av diktaturer.
Samtidigt krävs det en inte alltför halsbrytande akt av fantasi för att se logiken i Putins handlande. Eller snarare logikerna, för det går att förnimma flera olika som i hans fall förenats på ett både unikt och fatalt vis.
Vi har den imperialistiska nostalgin, som han ej är ensam om på rysk botten, och som skänker en stark, närmast överhistorisk identitet i ett land som genomgått så många radikala och djupt olyckliga omvälvningar; vi har desperationen sprungen ur insikten att för vart år som går blir Ukraina rikare och starkare, än mer demokratiskt och än mer en del av Europa; vi har paranoian och aggressiviteten hos en man präglad av en karriär i KGB och ett decennielångt samarbete med den organiserade brottsligheten, och som efter allt sitt konspirerande för att undergräva och splittra väst omöjligt kan tänka sig annat än att väst söker göra samma saker mot honom; vi har självbilden hos den Starke Man som räddade sitt land ur ekonomiskt och politiskt kaos, som verkligen varit populär, och som vill fortsätta att erbjuda stolthet åt de förödmjukade och hjältedåd åt de räddhågade (inte minst då han själv är en av dessa kränkta och rädda); vi har skräcken hos en kleptokrat som vet att den sekund makten glider honom ur händerna så är inte bara alla hans palats, lyxyachter och allt annat stöldgods räddningslöst förlorat, utan ävenså han själv (också han har insett att envåldshärskare nästan aldrig pensioneras, och om de mot förmodan gör det så sker det i regel under mindre trevliga former); och vi har cynismen hos ännu en diktator som ser ekonomin gå kräftgång, systemet stocka sig och missnöjet stiga (och som inser att folkmajoriteten är beredda att underkasta sig bara så länge som deras välstånd och bekvämlighet är säkrad) och som nu spelar på att Ett Yttre Hot ska distrahera och ursäkta och ge förevändning för att vrida repressionen ännu några varv i botten.
Så nej, Putins överfall på Ukraina är inte uttryck för ett obegripligt vanvett. Där finns en logik. Men ändå kommer vi inte från galenskapen, men en galenskap av ett annat slag.
I runt två decennier har demokratin befunnit sig under tryck runtom i världen. Processen inleddes smygande redan runt millennieskiftat, men som accelererade på allvar en bit in på 2010-talet. På 90-talet levde uppåt 30% av jordens innevånare i länder som höll på att demokratiseras, nu är den siffran runt 4%. Idag lever blott 14% av världens befolkning i demokratier, 68% i olika typer av autokratier eller diktaturer. Högertroll avskyr verkligen alla påminnelser om 30-talet, men det kan inte hjälpas: vi har varit här förr. Än en gång är demokratin satt under belägring. Och iochmed överfallet på Ukraina har diktaturen tagit ett nytt, radikalt steg i Europa. Inte längre nöjd med att undergräva demokratin inifrån har en diktatur nu för första gången sedan 30-talet satt sig före att utplåna ett fredligt grannland genom att invadera det. Klart att detta är en ödesstund.
Precis som på 30-talet finns det nu bland oss demokrater en känsla av dysterhet, förvirring och oro när vi ställs inför diktaturens till synes monolitiska onåbarhet och brist på skrupler, inför all den där hårda makten på larvfötter som envåldshärskare älskar att spela upp i parader och på slagfält. Men vi ska inte låta oss nedslås. För under 1900-talet har vi kunnat se dem falla, en efter en, dessa en gång så skenbart oövervinnerliga bjässar, militärt besegrade eller, än oftare, imploderade under tyngden av sina egna inre motsägelser, förstockade, förfallna, förruttnade.
Redan nu, när Putin står på höjden av sin makt i en både inre och yttre mening, går det att ana de systemfel som diktaturer är behäftade med, och som både förfärar och skänker hopp. Några av renässansens mer glömda italienska humanister, som Bracciolini, Patrizi och Alberti förstod detta väl. (Bättre än och ibland i polemik med den alltför firade Macchiavelli, vars ökända verk om fursten i all sin cynism genom seklerna informerat maktmänniskor av de mest skiftande slag.) En av deras insikter är att samma egenskaper som gör det möjligt för en härskare att uppnå sin ställning, paradoxalt nog kan göra denna ställning svår att behålla, att de ofta faller offer för de illusioner och den moraliska korruption som från början var basen för deras makt. Långsamt tappar fursten sin verklighetskontakt, förlorar sig i självförgudningens dimmor, för av skräck eller karriärlystnad ger de underlydande honom inga andra råd än de han vill höra, inga andra fakta än de han vill se. Och någonstans där förlorar envåldshärskaren förmågan att bruka sitt förnuft. Vilket också är ett slags galenskap.
Det är svårt att veta vad som var det mest bisarra som släpptes ut från Kreml den här veckan. Putins möte med sitt eget säkerhetsråd, hans närmast förtrogna, når åtminstone nio på en skala av tio på min egen weirdshit-o-meter. Alla har säkert sett bilderna – som jag tror kommer att visas igen och igen i alla de filmer som kommer att göras om det här kriget om 10, 20 eller 50 år. Vi ser en enorm rundad sal inramad med höga kolonner, guld och stuckaturer, blänkande parkett, redan från början ett stycke övertydlig maktarkitektur, byggd för att imponera, och i ena änden av rummet tronar Putin bakom ett pyttelitet skrivbord (pyttelitet jämfört med den där skridskobanan på ben han använde när han satt och ljög Macron och Scholtz fulla med skit) och lååångt bort i den andra änden sitter elva män och en kvinna på karmlösa pinnstolar, tysta, med händerna i knät, uppradade som skolbarn i väntan på att en och en kallas fram och besvara sin stränge lärares frågor. Vilket de gör, och de ger sin härskare exakt de svar denne vill höra. Och halkar de iväg bara litet från manus blir de strax tillrättavisade. Ja, så ser det ut när förnuftet är på glid i en diktatur.
Själv verkade Putin stundtals lite uttråkad, efter två år utsläppt ur sin hermetiskt tillslutna covidbubbla, bara för att inträda den bubbla av ja-sägare som han byggt åt sig själv. Och han trummade otåligt med fingrarna, som om han väntade på att det äntligen skulle ta slut, detta absurda lilla teaterstycke som han, världspolitikens store auteur, skrivit, regisserat och koreograferat på egen hand, och där han givetvis satt sig själv i huvudrollen. Det är först nu som mötets fulla innebörd står klar för oss, och varför de där personerna i hans inre krets – av Aleksej Navaljny på Twitter kallade ”ett gäng senila tjuvar” – hade så rädda ögon och nervösa gester. Beslutet om krig var redan fattat. Nu gav bossen dem för all evighet medansvar för det stundande brottet.
Jag känner att jag måste rätta mig själv. Nej, Vladimir Putin är ingen galning i klinisk mening, men han tronar högst upp i ett system som är galet i all sin lögnaktighet, cynism och moraliska korruption, och som med tiden befordrar en viss typ av galenskap hos dem som befolkar det. Men det utesluter givetvis inte att både han och de där tolv rådgivarna mycket väl vet vad som står på spel. Misslyckas planerna kommer det ryska folket rädda oss alla; då kommer de göra sig av med denna alltmer impopulära regim – det finns nämligen ingenting som bringar auktoritära stater på fall som tappade krigsäventyr. Går planerna i lås däremot, då har Putin köpt sig litet tid. Och då är det istället vi, som bor i de andra demokratiska grannstaterna som lever farligt, mycket farligt. Och för detta måste vi nu rusta oss, på alla vis.
– Peter Englund (Publicerad i DN den 26 februari 2022)
Peter Englund 