En mojito i Shanghai

1. Under natten har tyfonen ute på den sydkinesiska sjön dragit vidare, och när jag kommer ut från den svala lobbyn är luften nästan vätskelikt tät av hetta, trots att det ännu är rätt tidigt på dagen. I min axelväska har jag en stor flaska vatten samt två stadsguider – en ny och en 80 år gammal. Planen är att turista i två olika städer samtidigt: den som existerade på 30-talet och den nuvarande.

Det är i slutet av den rekordvarma sommaren 2018 och jag befinner mig i Shanghai, på inbjudan från stadens bokmässa. Oftast brukar jag tacka nej till sådant, men förfrågan ramlade in just när jag satt och skrev om det gamla Shanghai – nyfikenheten tog överhanden. Det är svårt att inte drabbas av skräck när man landat i en megastad så stor som denna, så oöverskådlig och förvirrande gigantisk att den ej borde fungera, men som bevisligen gör det ändå. Det var dock stadens kronotopiska kvaliteter som fick mig att flera gånger säga: ”Hit måste jag återvända!”

2. En kronotop är en plats som tillåter rörelser genom rummet och tiden samtidigt, och jag har sällan besökt en plats med så starkt kronotopisk karaktär som Shanghai. Längst in finns en liten kinesisk stad med traditionell träarkitektur, tempel, butiker. Runt den breder en europeisk storstad ut sig, resterna av kolonialtidens internationella koncession, vilken i sin tur famnas av det nya, hypermoderna Shanghai, världens största stad.

Jag vandrar runt i hettan. Många kvarter i den före detta franska stadsdelen minner mig om Saigon: platanskuggade gator och låga byggnader i kolonialstil. Bristen på arkitektonisk enhetlighet är slående. Och tilltalande. Traditionella kinesiska gatugränder, lòngtáng, trånga, smala med portaler och hängande elkablar, samsas med majestätiska skyskrapor och så kallade shíkùménhus, med sin udda blandning av kinesiskt och västerländskt; moderna köpcentra följs av patriciervillor med kolonnerade paradentréer, nu flerfamiljshus för vanligt folk, med flagande puts och tvätt som hänger på tork från fönstren.

Jag följer det som 1935 var en av Shanghais finare gator, Bubbling Well Road, nu Nanjing Road. Där låg en gång skönhetssalongen ”Institute de Beaute” (boken ger även telefonnumret: 32720), där ”The Vienna Ball Room” (telefon 31577), där möbelaffären Sun Chong & Co, etc. Alla dessa etablissemang är givetvis borta, men gatans karaktär har ändrats förvånansvärt litet: en vältrafikerad och dyr del av staden med många butiker. Ungefär samma gäller stadens lyxhotell. Där en gång kineser passade upp nyrika européer, passar nu kineser upp nyrika kineser.

Efter ett tag förkunnar min karta från 1935 att jag kommit till Bubbling Well Cemetery, den stora europeiska kyrkogården. Men jag går in en vacker park med barnfamiljer, unga par som blygt håller hand, pensionärer som utövar Tai-Chi under träden. Drygt 5.500 människor begravdes här under kolonialtiden. Ovan jord är alla gravstenar borta – enda spåret jag ser är ett avsakraliserat vitt privatmausoleum där en grupp män i undertröjor spelar schack. En röd katt sover i skuggan från en revolutionshjältinna i marmor.

Stå vid floden och betrakta Pŭdōngs alla skyskrapor, i sina former och gravitationstrots en framgångsrik åkallan av den moderna teknologins gudar; vänd dig om och du befinner dig i det tidiga 1900-talets London eller Paris, med stråk av monumental neoklassicism. (Rivningsraseriet har i första hand gått ut över gamla kinesiska kvarter.) Förflytta dig ännu en bit och du når det sena 1920-talet. Ingen stad i världen har så många Art Deco-byggnader som Shanghai, inte ens Miami. Och många av dem är stora komplex: Grosvenor Gardens, Cathay Mansions, The Park Hotel, The Majestic Theatre, Delastre Apartments. Jag stannar ofta upp i solgasset, häpen. Och melankolisk.

3. Många av de vackraste byggnaderna i Shanghai uppfördes samtidigt som krig, svält och ett stegrat sönderfall härjade det omgivande Kina. Japanerna attackerade de kinesiska ytterområdena först 1932 och sedan igen 1937, då med hundratusentals döda och en enorm förödelse som följd. Undergången kröp närmre. Men de vita i sina privilegierade enklaver fortsatte att leva som om detta ej angick dem. De frekventerade som förut sina lyxrestauranger, danshallar, jazzklubbar, varuhus, bordeller och casinon, övade puttar på golfbanan medan brandröken drev in från Zhabei. I december 1941 tog det slut: japanerna ockuperade den så kallade internationella koncessionen. (För övrigt ej oävet skildrat i Spielbergs film ”Solens rike”, delvis inspelad på plats.) Men vad gjorde de när katastrofen kröp allt närmre? Bagatelliserade de farorna? Tänkte de: ”Jag kan ändå ingenting göra som enskild människa”? Hoppades de på ett mirakel? Eller valde de att bara strunta i allt?

4. Hur många gånger har jag flugit? Kanske uppåt 150. Hur många gånger flög min far? Runt 15 gissar jag. Min farfar flög aldrig. Aritmetiken är inget mysterium. Det tog ett tag innan flyget blev billigt nog, och snabbt nog. Dagens hektiska flygturism är bara några decennier gammal, till dels en följd avregleringarna på 90-talet. Vi flyger allt oftare, och allt längre bort. Till Thailand. (Eller Shanghai.) Turismens uråldriga element av tävlan kvarstår. När det en gång svårtillgängliga Mallorca blev Mallis sökte sig statusturister och välbärgade till mer fjärran lokaler. (Nu åker miljardärerna på svindyra och poänglösa små hopp upp mot den yttre rymden.) Ävenså klassfrågan. I Frankrike står 2% av befolkningen för hälften av alla flygresor, i Storbritannien handlar det om 10%. År 2018 låg 1% av jordens befolkning bakom hälften av flygets alla utsläpp av växthusgaser. I framtiden riskerar över 140 miljoner människor att bli klimatflyktingar – och det är lågt räknat av Världsbanken. Till dels för att sådana som jag gillar att åka på weekendresor till Paris. (Eller Shanghai.) Detta är klimatkrisens brutala asymmetri: de fattigaste bär minst ansvar för dess uppkomst men löper störst risk att drabbas av dess följder. Och detta gäller både globalt och nationellt. Det är inte ”mänskligheten” som måste sluta flyga.

5. Många av de resor jag gjort har bara varit resor i en rent teknisk mening. Jag har stoppats in i en aluminiumtub, katapulterats iväg utan att se en skymt av de länder jag svävat över. Bekantskapen med platsen jag sedan släppts ned i har ofta varit ytlig, tillfällig och självcentrerad. Fredrika Bremers resa ut i Europa och runt Medelhavet 1856-61 bär i sina komplikationer och sin äventyrlighet drag av tidigare seklers aristokratisk Grand Tour, trots tåg och ångbåtar, medan Selma Lagerlöfs färd till Mellanöstern 1899-1900 är ett gott exempel på den tidens turism för välbärgade, inklusive utflykt längs Nilen på en charterbåt från Thomas Cook. Båda dessa damer genomförde dock resor som jag aldrig någonsin varit i närheten av att uppleva, både i längd och grundlighet. Mönstret kan synas ålderdomligt men dröjer länge kvar. Paul Tenngart berättar i sin nya biografi om den unga Birgitta Stenberg som beger sig ut på långa odyseer genom Europa, lär sig franska i Paris, fulländar sin italienska i Italien, tar båten över till Mallorca, eller Tunis. Resorna var få, men långa. Och möjligheten att verkligen lära något av dem stod i proportion till detta. Tänk, resande förutsätter inte jetplan.

6. Det europeiska Shanghai är ett exempel på en civilisation som når sin vackraste blomning just i den stund den ska försvinna, men även på den grad av förnekelse som gör en sådan undergången möjlig. De döda finns kvar halvannan meter under gräset på det som en gång var The Bubbling Well Cemetery, glömda av världen, glömska av dess förvandlingar, onåbara för alla senkomna och kanske inte vidare rättvisa förebråelser. När en stad, en stat, ett imperium, en värld går under är det inte ”mänsklighetens fel”. Försök att kavla ut ansvaret och servera det i lika portioner till alla är bländverk.

 Ja, det finns ett personligt ansvar. Jag vet nu att jag aldrig kommer att återvända till Shanghai. Jag kommer att flyga mindre. Jag kan siffrorna. Jag vet nu hur många utsläppta ton koldioxid denna enda resa resulterade i, hur många uppvärmda villor den motsvarar, eller år av köttkonsumtion, eller tusental av kilometer med bil. Jag vet att det finns ingen annan mänsklig verksamhet som leder till så stora utsläpp per timme – med möjligt undantag för anlagda skogsbränder i Amazonas. Den moraliska symmetrin kräver försakelser. Ävenså mitt samvete.

 Men jag är illusionslös. Föreställningen att klimatkrisen ska lösas på individnivå är inte bara ett tankefel stigen ur en skenande nyliberal kult av individen. Det är också allt en lögn framdriven av fossilbolagen, så att de ska kunna fortsätta att pumpa upp sin smörja och föröda planeten. Den avgörande förändringen måste ske på den nivå där det verkliga ansvaret vilar. På det tjugotal bolag – det är inte fler – som producerat 35% av all den mänskoframbringad koldioxid och metangas som nu förorenar atmosfären; på de stater, som Kina, USA, Ryssland, Saudiarabien, Irak och Norge, som utvinner huvuddelen av de fossila bränslen, och som inte planerar att minska sin produktion utan tvärtom öka den; på de makthavare som förnekar, förhindrar och förhalar. (Det är kanske en tröst för tigerhjärtan att historiens dom över dem kommer att vara skoningslös.) Ja, vi kommer att tvingas ändra på hur vi lever, vi måste, oavsett vi vill det eller ej. Men jorden kommer inte räddas av sopsortering, tygpåsar eller av att nöjesresan till London (eller Shanghai) klimatkompenseras. Det kommer att ske när de här bolagen och staterna och politikerna tvingas ta sitt fulla ansvar.

7. Jag och min kinesiske vän sitter i skuggan på terrassen till det vackra Fairmont Hotel, uppfört under sent 20-tal på beställning av Victor Sassoon, en av Shanghais rikaste fastighetsmoguler. Både i det yttre och inre är hotellet ett stilmonument – till och med papperskorgen på herrtoaletten är Art Deco. Ett foto på en vägg visar var Charlie Chaplin bodde. Efter 1949 togs hotellet över av stadsstyrelsen, under kulturrevolutionen 1967 var det högkvarter för radikala rödgardister, 2010 var det åter ett lyxhotell. Utsikten är magnifik. Till höger The Bund, med alla sina europeiska palats, till vänster Pŭdōngs skyskrapor som trasar sönder molnen, mellan dem vattnets gråblänk. På Huangpo drar pråmarna långsamt förbi på sin väg mot Gula floden, som de gjort i sekler, och kronotopen öppnar sig. Nu mot framtiden. Shanghai är det område i Kina (tillsammans med Guangzhou) som är allra mest sårbart för den höjning av havsytan som de smältande polarisarna för med sig. Även om uppvärmningen begränsas till två grader hotar stadens gator att bli kanaler. Ytterligare hetta och alla de forna och nutida lager som tillsammans utgör Shanghai försvinner till 98% under vatten.

 Över oss slår Folkrepubliken Kinas röda fanor i den varma vinden och kyparen bär fram mojitos i immiga glas.

– Peter Englund