Kort om Kristina Lugn

Jag tror inte att Kristina Lugn var så mycket mer komplicerad än oss andra; hon var bara så mycket ärligare om det. Jag satt gärna invid henne på torsdagsmiddagarna på Gyldene Freden, bara för att i stearinljusens klärobskyr höra henne berätta om episoder i sitt liv, historier som nästan ofelbart slutade med ett skratt, ett skratt som kunde ha en mörk underton, men som alltid var smittande och vackert. Och jag brukade säga: ”Kristina, du måste skriva dina memoarer!” Då gick det inte sällan en skugga över hennes ansikte, hon tittade ned i bordsduken och sade nåt i stil med ”Jag kan inte skriva längre”. Hon led av skrivkramp och hon skrev. Under mina år som Ständig sekreterare var hon en av de ledamöter som författade allra mest för Akademiens räkning. Ibland kunde det sitta långt inne – jag minns en Högtidssammankomst då hon anlände i långklänning, med det gråa håret snyggt coifferat och med en bärbar dator varifrån sladdar släpade, för att lägga sista handen vid ett tal. Men klar blev hon alltid, och föreställningen blev alltid hennes. De texter hon skrev under sina år som ledamot, och som samlats i denna bok, är nog så nära hon kom att skriva den där memoaren. Men så var också allt hon författade i någon mening självbiografiskt, och omisskänneligen så. Det är bara rösten som fattas. Läsaren behöver dock inte anstränga sig alltför mycket för att höra den ljuda ur dessa sidor.

  • Förord till ”Från förtvivlan till förtvivlans mod”, en samling med texter Kristina Lugn skrev under sin tid i Svenska Akademien.