Att hoppas om klimatet

1. En morgon tidigare i höst vaknade jag upp i den grå gryningen, torr i munnen och med lätt huvudvärk, efter ännu en natt av förvirrade mardrömmar, mardrömmar som jag mindes bara vagt och styckevis, men vars stämning dröjde kvar. Jag kände att det fick räcka nu. Inga fler dystopier innan läggdags.

2. När jag växte upp var dystopier ett rätt udda inslag. Det var en tid då få epitet var finare än ”futuristiskt”, och löftena om det som väntade oss i Framtiden upphetsande; åtminstone om du var barn eller tonåring; och jag tänker inte bara på flygande bilar, röntgenglasögon och resor till Mars. Troligtvis var det just kontrasten som då gjorde dystopierna lockande. Deras mörker fördunklade inte min lyckokänsla, utan förhöjde glädjen över mitt eget nu. Jag minns dem alla: På stranden, Apornas planet, THX 1138 (George Lucas första långfilm), A Clockwork Orange, Soylent Green, Flykten från framtiden (den från 1976), Rollerball (har bara sett versionen från 1975, ej 2002 års remake) och så vidare. Nu är dystopier av olika slag mer en stapelvara, både på film och i TV. Inte minst det nya serieformatet tillåter bygget av tätmaskiga, komplicerade och därför än mer övertygande mörka framtidsvisioner, som Westworld, Black Mirror, The Handmaid’s Tale.

En central del av de här berättelsernas lockelse ligger i att de erbjuder spänning förenad med ett tydligt moraliskt-pedagogiskt budskap: så här kan det bli, om inte du/vi/alla skärper/ändrar/förvandlar dig/oss/sig. Sedan att många – inklusive inte så få av skaparna – nog mest ser detta som en chans till nya kittlande typer av ultravåld och egentligen bara är förstrött intresserade av den där uppfostrande idén, det är nog bara att förvänta sig.

3. Dystopin kan ses som en utväxt på en apokalyptik som varit en del av vår världsbild sedan årtusenden. Den yttersta dagen har inte heller bara haft en religiös och teologisk uttydning. Västerlandet har alltid gått under. Givetvis som allra mest under sekler av kris, men den där tankefiguren har funnits levande under en stor del av Europas historia, i form av ett hot från pandemier eller invasioner eller från ett allmänt civilisatoriskt sammanbrott. Vår kontinent har upplevt dem alla. Som individ kan du påverkas även av saker som du glömt. Jag tror detsamma gäller samhällen.

Historiker brukar säga att européerna utvecklade en belägringsmentalitet. Den där oförmågan att skaka av sig idén om den egna undergången har nog varit en tillgång, historiskt sett. Den har understrukit att förändring inte bara är en möjlighet, utan i vissa fall en nödvändighet. Alla utsagor om verkligheten påverkar den. Och vi kan bara avvärja katastrofer vi kan föreställa oss.

Men räcker det? Uppenbarligen inte. Det är ej svårt att finna stora skov i historien som har förutspåtts, katastrofer som setts komma – gamla imperiers undergång, stora revolutioners uppkomst, de båda världskrigen – men där denna katastrof ändå ej stått att hejda, på grund av önsketänkande, tröghet i systemen eller ideologisk förblindelse, på grund av att olika grupper eller intressen eller allianser låser fast varandra och spärrar för nödvändig förändring. Men kanske där finns nog ytterligare en faktor: rädslans förlamning. Och då är vi tillbaka till min dåliga nattsömn och de där dystopiska fiktionerna.

4. Det var inte så mycket filmerna och serierna som gjorde det, även om de bidrog. (”Children of men” är nog den som dröjde sig kvar längst.) Nätternas svarta irrbilder var i mycket mitt eget verk. I dubbel betydelse. Från och till hade jag arbetat på en idé till en TV-serie, en dystopi. Tanken var att beskriva vad som sker om klimatkrisen övergår i klimatsammanbrott, som kommer att inträffa om vi ej får ned utsläppen av växthusgaser, utan de bara dånar på som nu. Jag tror att vi alla känner till siffrorna. Då väntar en global temperaturhöjning på cirka +3,7 grader runt år 2100; en höjning som kan vara uppåt +4 och +5 grader om vi inte ens klarar av att leva upp till redan gjorda åtaganden. Min grundtanke var att visa hur livet då skulle te sig, i vardagstermer.

5. Triggervarning. Alla som tycker att det är jobbigt med beskrivningar av den klimatapokalyps som då kommer att drabba och troligtvis utplåna vår civilisation kan lugnt hoppa över nästa avdelning, och gå direkt till 7.

6. Till mitt dystopi-synopsis. De förändringar som påverkar vardagslivet ska vara okommenterade, skildrade som självklarheter, matter-of-factly. Luften är i regel tung, het, inte sällan belastad av föroreningar eller ozon till en farlig grad; ingen går ut i det fria utan att först kontrollera atmosfären utanför; ibland krävs specialmasker eller till och med syrgas, men det är det bara folk med specialfunktioner eller de riktigt välbärgade som har tillgång till.  Livet levs i mycket inomhus. Vatten är något dyrt, en av hushållens största utgifter; då och då uppstår oförklarliga stopp, så du har givetvis ett reservförråd hemma; all vattenförbrukning utanför hemmet betalas på plats och med blippkort; vatten köps, stjäls och smugglas, vattenbrist orsakar upplopp. Maten är av enklaste slag, kostsam och ransonerad; kött är en lyx för de allra rikaste, och du måste vara välbärgad för att ibland ha råd att äta sådant som oliver eller druvor; maten är också inhemsk, för matimporten har mer eller mindre upphört, liksom den mesta långväga handeln. Somrarna är mycket långa, vintrarna inte alls och ”vackert väder” är när himlen är helt gråmulen men utan de plötsligt förekommande skyfallen, tromberna eller annat extremväder. Den vanligaste dödsorsaken är självmord. Och så vidare.

Tanken är att tittaren skall få följa ett antal personer, vars öden korsklipp, samtidigt som de rör sig allt närmre varandra. Protagonist 1: En person som arbetar med den viktigaste råvaruutvinningen, som består i att bärga skrot ur någon av de översvämmade storstäderna vid kusten, ett svårt, farligt och helt oreglerat arbete – men en dag får han ett märkligt erbjudande. Protagonist 2: En legoknekt som arbetar vid limes, den tungt befästa yttre gränsen som inhängnar de ännu beboeliga delarna av Europa; hen är ursprungligen en klimatflykting, men är en av dem som släppts in i utbyte mot att de underkastar sig ett slags semi-slaveri, i detta fall att verka som soldat för att hålla andra flyktingar ute, med våld om så krävs, och det krävs, för det finns hundratals miljoner av dem, ihopträngda i groteska läger utanför murarna, och ibland gör de försök att slå sig in – men vart har hans egen familj tagit vägen? Protagonist 3: En person som arbetar som utredare vid den postuma domstolen, där räkningen görs upp med efterlevande till personer som anses vara ansvariga för klimatkatastrofen – men varför är vissa arkiv stängda? Och så vidare.

7. Men jag gav upp den där idén. Till dels för att jag märkte att resultatet blev rätt kasst. (Mycket halvsmälta Mad Max-klichéer, fast utan skurkar i chaps och hockeymask.) Kanske är dystopier alltför enkla att sätta samman, dramaturgin är lite för given, den intellektuella och moraliska disciplin de kräver lite slapp? Den främsta orsaken till varför jag gav upp projektet var dock att jag ställde mig frågan om världen verkligen behövde ännu en dystopi? Mitt eget svar blev – nej. Vi behöver inte längre fantisera om klimatförändringarna – de är märkbara här och nu. Men också för att en av förklaringarna till varför så många – inklusive jag själv – har så lätt att hoppa över texter om klimatkrisen är att uppmålandet av undergången nog paralyserar lika mycket som det elektrifierar.

Från flygkrascher och liknande känner vi till termen ”negativ panik”, hur en del människor helt enkelt förlamas av skräck vid en livshotande olycka. Det går dessutom att se att en del apokalyptik intressant nog börjat spela i händerna på vissa förnekare, som i sin outtröttliga jakt efter argument för att (som vanligt) inte göra något, nu själva säger att förändringar är poänglösa då allt redan är för sent.

Men det är alls inte för sent.                    

8. Det som tidigare i höstas både räddade min nattsömn och hjälpte till att torpedera mitt projekt var en bok, ”The Future We Choose”. Författarna är Christiana Figueres och Tom Rivett-Carnac. Figueres är diplomat från Costa Rica, och en av dem som arbetade hårt bakom kulisserna när Parisavtalet blev till, Rivett-Carnac är brittisk miljöaktivist. De två skyggar inte för det apokalyptiska, men deras budskap är att katastrofen är fullt möjligt att undvika, bara vi handlar, nu.

Det som är både tilltalande och övertygande med deras resonemang är att man inte hör rasslet av käpphästar. Det finns inte EN lösning på klimatkrisen, det existerar ingen sådan där silverkula. De är teknikoptimister, men samtidigt inte teknikdyrkare. Den teknologi som krävs för att vända utvecklingen finns redan, blir allt billigare och allt effektivare – så till exempel har priset för solpaneler sjunkit med 90% de senaste tio åren, vilket bidragit till att förnyelsebar energi redan börjat bli lönsammare än fossil dito. De tror på att utnyttja marknadsmekanismer, men illusionslöst. Jag lärde mig ett nytt ord i deras bok, divestera, motsatsen till att investera: se till att ta ut pengarna ur de förbannade fossilbolagen, för de gravt övervärderade och saknar framtid.[1] (Och låt dem istället gå till bolag som tar fram fossilfria alternativ inom just sin bransch. ) De pekar på massiv trädplantering som en avgörande faktor, men som en av flera åtgärder: det finns cirka 900 miljoner hektar med mark – en yta ungefär lika stor som USA – tillgänglig för trädplantering, en yta som varken inkräktar på jordbruks- eller bostadsmark, och de där nya skogarna kommer så småningom att svälja 205 miljarder ton koldioxid, vilket motsvarar 70% av alla utsläpp som gjorts sedan inledningen på den industriella revolutionen. (En sådan ”återförvildning” kommer också göra underverk för den biologiska mångfalden.) De menar att vi måste förändra vår livsstil, men förfaller aldrig till att förlägga lösningen till en individualiserad moralism. Men ja, vi måste ändra mindre kött, köra mindre bil (åtminstone tills förbränningsmotorerna står på de museum de hör hemma), åka mindre flygplan (åtminstone tills det vätgasdrivna maskinerna är här), förbruka mindre utsläppskrävande textilier, med mera. För vissa val som gör oss högst tillfälligtvis gladare som konsumenter gör oss långsiktigtvis högst olyckliga som människor, och varelser.

9. Om jag själv skulle försöka sammanfatta vad de säger, så kräver räddningen att vi undviker allt binärt antingen-eller-tänkande:

  • Lösningen finns ej i marknaden allena, men det finns ingen lösning utan marknaden.
  • Lösningen finns ej enbart i teknologin, men det finns ingen lösning utan teknologin.
  • Lösningen är ej enbart återförvildning, men det finns ingen lösning den förutan.
  • Lösningen finns ej i förändrade individuella beteenden ensamt, men det finns ingen löning utan att vi förändrar vårt sätt att leva.
  • Och det som knyter ihop de olika nivåerna är givetvis politiken.

Som Italo Calvino påpekat: en valvbro hålls inte på plats av den eller den stenen utan av det valv de tillsammans formar. Så ja, det finns hopp. Coronapandemin förstärker det på ett paradoxalt vis. Om politikerna bestämmer sig för att satsa lika mycket pengar på att få ned utsläppen som de nu lagt på att hantera farsoten och dess följder så kommer det att nå målen i Parisavtalet.

Men det är bråttom. Vi har kanske tio år på oss att vända detta.

10. Det finns så många olika berättelser. Jag har roat alla mina barn genom att beskriva min uppväxt på 60-talet, hur det var, hur det kändes. Och de ömsom rullar med ögonen, skrattar och suckar medlidsamt när jag visar bilder, berättar att där varken fanns Internet eller mobiltelefoner, att jag minns när TV:n kom och att bilden var svartvit etc. De fattar. Det jag dock misslyckas med att förmedla är den kanske mest centrala delen av min barndoms känslogeografi, nämligen hoppfullheten, den där tron på en Framtid lika ljus som oändlig.

 Jag förstår poängen med dystopierna. Och det är en viktig poäng. Samtidigt är frågan vad det är som driver oss mest och bäst: hot eller hopp? Hot och rädsla är en mäktig men mörk drivkraft. Förvisso kan den få människor att handla, men inte sällan på ett oförutsägbart, själviskt och brutalt vis. Om alls. Hoppet däremot talar till det bästa i oss. Hoppet helar. Hoppet bygger. Hoppet öppnar och lyfter.

Jag har raderat mitt synopsis.


  • Publicerad i Dagens Nyheter den 26 december 2020

[1] Beräkningar visar att över 80% av fossilbolagens nuvarande reserver måste stanna kvar i marken för att klimatmålen ska kunna uppnås, vilket gör huvuddelen av deras tillgångar värdelösa. Och att dessutom lägga ned pengar på att leta efter nya är bara ekonomiskt vansinne. Skiten måste förbli i marken.