Det som skedde i Kambodja mellan åren 1975 till 1979 är ett bevis på att bara den verkliga världen kan föda de verkligt stora fantasierna. Och på att dessa fantasier, när de väl givits utopins form, kan förmå människor att begå snart sagt vilka förbrytelser som helst. Och låt oss inte tro att graden av skönhet i detta tänkta lyckorike skulle vara en spärr mot övergrepp. Det är precis tvärtom. Ju mer man föreställer sig stå på spel, desto mer hämningslös kan man tillåta sig vara i kampen för detta höga, stora och vackra.
Från 1975, då de kommunistiska Röda Khmererna grep makten, fram till 1979, då de störtades av en vietnamesisk invasion, miste runt 1.6 miljoner kambodjaner sina liv. En dryg tredjedel av dessa avrättades, resten dog av hunger och utmattning. Alla dessa offer skördades alltså när den gamla Lon Nol-regimen redan var störtad och de inbördes striderna sedan länge var över. Det var rent, rakt och rått massmord på försvarslösa civila: män och kvinnor, vuxna, barn och åldringar. Om man ställer antalet offer i proportion till befolkningen, är detta sannolikt 1900-talets värsta folkmord, vilket inte vill säga litet.
Än idag finns det vänsterfolk, till exempel Stefan Lindgren, som inte skäms för att urskulda, bortförklara och släta över vad som hände när det här ”experimentet” drev Kambodjas folk ned i avgrunden. Andra har försökt göra det lätt för sig på annat vis. Man har skyllt det skedda på en okunnig och blodtörstig lantbefolkning. Eller på USA:s förödande bombningar, som kan ha tagit uppåt 150.000 civila kambodjaners liv, och som utan tvekan drev massor av människor både bild- och bokstavligen talat i armarna på de röda khmererna. Bombningarna är dock på sin höjd bara en delförklaring av hur det var möjligt för en liten och isolerad fraktion i det kambodjanska kommunistpartiet att vinna sådant stöd: i ljusskenet från en bombmatta kunde tillochmed deras vildögda och oförsonliga radikalism framstå som rimlig.
Inte heller den förstnämnda förklaringen håller streck. Teorin om de röda khmerernas maktövertagande som en slags ”bonderevolution” byggdes upp i början av 80-talet, och spreds i vårt land främst av olika ideologiskt förblindade apologeter och sykofanter, vilka från allra första början givit denna mördarregim sitt stöd, som Jan Myrdal. (Allt i upphöjt trots mot både förnuft och kunskaper. För precis som var fallet med alla andra nutida folkmord, nåddes vi mycket tidigt av rapporter om det oerhörda som höll på att ske.) Helt visst hade de röda khmererna folkligt stöd, åtminstone i samband med sitt maktövertagande 1975. För om vi något lärt av 1900-talets historia så är det att vägen till undergången alltid anträtts med hurrarop och blåsmusik: inga verkligt stora förbrytelser kan äga rum utan verkligt folkligt stöd – och detta stöd kan ta form antingen av en bortvänd blick eller en kastad sten.
Vi vet nu att utrensningarna och massmorden inte var några folkliga spontaniteter. De var tvärtom noga övervägda och väl orkestrerade av Angkar, ”Organisationen”, med Pol Pot i spetsen. Och Pol Pot och de andra som arrangerade katastrofen var inga okunniga bönder, stigna ur mörker och fattigdom, utan medelklassintellektuella, många med bakgrund i universitetsstudier i väst. Och de levde och verkade i enlighet med sin utopiska ideologi, som nog måste betecknas som ett av de mest gräsliga tankesystem som någonsin sett dagens ljus. För ut ur djungeln 1975 stapplade nämligen ett ideologiskt Frankensteinskt monster, bestående av illa ihoptråcklade delar som annars sällan eller aldrig brukar samsas i en och samma kropp, nämligen socialism, nationalism OCH rasism. Under 1900-talets stora massmord har fienden antingen definierats klassmässigt eller etniskt. Båda angreppsätten är förfärliga, om än på olika vis. Som jag själv påpekat på annan plats, kunde en renrasig, lydig och anpasslig tysk leva tämligen trygg i 30-talets nazistiska system, allt medan dennes judiska grannar var dömda till undergång. Under samma tid i Sovjetunionen var ingen dömd till undergång, men ingen var heller riktigt trygg: vem som helst, även de mest trogna, kunde försvinna i säkerhetsorganens natt och dimma. Det som gjorde de röda khmerernas regim så sällsynt vidrig var att under deras tid var ingen säker, samtidigt som andra förvisso var dömda till undergång. Vissa etniska minoriteter genomgick en Förintelse, som är helt jämförbar med den som Europas judar råkade ut för; så bland annat dödades 37% av den vietnamesiska minoriteten, 38% av alla kineser, 40% av alla muslimer och 48% av alla katoliker.
Den stora styrkan hos totalitära regimer som Pol Pots är en ideologi byggd på ren och rå makt; dess stora svaghet är att ideologin i sig är felaktig. Det som hittills vält alla vänsterextrema diktaturer – men vi får verkligen se vad som håller på att ske med och i Kina – är framför allt att de aldrig lyckats att få det ekonomiska att fungera. Detta var också Pol Pots stora problem. Hela deras ekonomiska politik byggde nämligen på ett missförstånd, kommet ur ytliga studier av historien. De trodde sig nämligen veta att det medeltida Khmerriket lyckats att få till stånd en intensiv åretruntbevattning, och detta ville de återupprätta. Så därför sändes folket ut i hundratusental för att gräva idiotiska dammar och omöjliga kanalsystem, utan att någon ansvarig begrep att en sådan bevattning var fullständigt omöjlig i Kambodjas klimat. Och det skulle ske för hand, ity den maoistiska retoriken om att förlita sig på ”egen kraft”, tolkades bokstavligen. Maskiner ville de därför inte veta av, den kraften var ju, ja, utländsk. Så de traktorer som kineserna sände dem som bistånd lämnades åt elementen. Pengar och privategendom avskaffades över natten, och istället kom en planekonomi så dogmatisk och stelbent att tillochmed Josef Stalin skulle ha haft invändningar.
Resultatet av alla dessa ideologiska griller lät heller inte vänta på sig. Det där utlovade lyckoriket vägrade – enligt känt mönster – att infinna sig. Tvärtom gick det raskt bakåt. Undernäring och svält bredde ut sig. De röda khmererna kunde givetvis inte erkänna att deras ideologiska karta hade fläckar, utan skyllde – igen enligt känt mönster – detta på motståndshandlingar, sabotage och diverse mörksens krafter, som man snart började jaga med sällsynt likgiltighet för både fakta och mänskliga värden; för det var givetvis inga hemliga kampanjer styrda från utlandet som låg bakom problemen, utan bara deras egen ekonomiska politik. (Det finns dock stater som hellre går under än att de offrar sina ideologiska käpphästar, och de röda khmerernas Kampuchea är ett exempel på en sådan stat.)
De som anklagades för olika varianter av dessa fiktiva brott, avrättades i regel på platsen, utan vidare ceremonier. Vissa av de arresterade sändes dock till S-21, vilket var förkortning för ”Säkerhetskontor 21”, en av denna hemlighetsfulla regims allra mest hemlighetsfulla organ. S-21 hade filialer på flera ställen i Kambodja, bland annat i Ta Khmao och i Prey Sar. Det största och så småningom mest ökända av dessa låg dock i stadsdelen Toul Svay Prey i södra Pnom Pehn, och gick under namnet Toul Sleng. (Namnet har en otäck dubbelmening: det kan utläsas antingen som ”Den giftiga kullen”, eller som ”Högen som innehåller de med skuld”.) Avsikten med att skicka vissa personer till dessa platser, var inte att utreda deras skuld: den var fastställd i samma stund som de arresterats – Angkar’s ofelbarhet var en av de röda khmerernas allra mest fasta ideologiska dogmer. Inte heller handlade det om att avgöra vilket straff som väntade: alla som skickades till S-21 skulle dödas, utan undantag. Istället var syftet att pressa fångarna att förse röda khmererna med de belägg för sabotage och konspirationer som de i sin ideologiska paranoia så väl behövde, och som de även kunde använda för att motivera de olika rensingsaktioner som de redan bestämt sig för att genomföra.[1]
Det sätt varpå dessa ”bekännelser” blev till var helt standardiserat. Först fick fången ge ifrån sig en rak och enkel livsbeskrivning. Sedan pressades han eller hon att flika in olika typer av ”brott” – som att ha bajsat i ett risfält – samt påhittade kontakter med olika utländska underrättelseorgan. (Fångarna fick ofta själv välja vilket. Huvudalternativen var CIA eller KGB eller Vietnams underrättelsetjänst.) Samtidigt som berättelsen med förhörsmännens hjälp gjordes mer och mer detaljerad, tvangs fången att ge namn på personer som också varit inblandade i dessa fiktiva förbrytelser. Målet var, som en av förhörsledarna berättat efteråt, ”att bryta ned deras hela minne, och förvandla det som blev över till ett fall av förräderi”. Möjligheten att stå emot allt detta var minimal. Tortyr var ett stående inslag – misshandel, elchocker, olika typer av kvävningar – och dessutom var fångarna snart ytterligt svaga på grund av brist på mat, dryck och sömn. Den stämning av skräck och vilda desperation som rådde på Toul Sleng går att ana av det faktum, att en av vakternas huvudsysslor var att förhindra att de intagna begick självmord. Behandlingen var över huvud enastående brutal och känslokall. Sexuella övergrepp på de kvinnliga fångarna förekom hela tiden. Till bilden hör att de som arbetade i Toul Sleng i regel var mycket unga, i genomsnitt 17-19 år.[2] Till varje avdelning hörde dessutom små grupper av barn, pojkar och flickor, som var där för att skolas in i rollen av väktare, och som inte sällan snart visade sig kapabla till en nära nog gränslös grymhet.
När förhörsledaren fått in nog mycket information – det finns exempel på bekännelser som löper på hundratals sidor – avrättades fången. Eller ”förstördes”, som det hette på de röda khmerernas speciella språkbruk, som om det handlade om ett själlöst ting, vilket de här mänskorna i någon mening också var i deras ögon. Detta skedde i regel på natten. De sjuka, svaga och utmärglade vraken kördes med lastbil till en annan plats, Choeung Ek, där de klubbades till döds med tunga järnstänger, varpå kropparna slängdes ned i en väntande massgrav.
De bevarade dokumenten ger vid handen att cirka 12- till 14.000 människor fördes till Toul Sleng. En genomsnittlig fånge hölls vid liv i mellan 2 till 4 månader. (Av dessa var cirka 2.000 barn, vars mor eller far arresterats. Även dessa små mördades, saklöst. Alla. Alla. Detta skedde dock i regel inne på fängelseområdet, då man rädd för att en nattlig lastbilstransport skulle kunna leda till alltför mycket gråt och skrik.) Bara en handfull överlevde.
*
Det finns i historien en stor och ekande tystnad. Det är tystnaden hos alla dem som aldrig fick eller kunde eller ville vittna om det oerhörda som drabbat dem. Primo Levi, primus inter pares bland alla som burit litterärt vittnesmål om försöken att utrota judarna under det Andra världskriget, för i en av sina böcker ett skakande men också bestickande resonemang, som går ut på att de överlevande inte är de sanna vittnena, då de per definition bara är en lycklig minoritet. De som sett det värsta, de som gått igenom det yttersta, de som, skriver Levi, ”skådat Gorgons ansikte, de har inte återvänt för att berätta om det eller så har de återvänt stumma”. Om det finns undantag till Primo Levis regel, är Vann Nath ett av dem. Detta är hans historia.
– Peter Englund
Förord till boken ”Ett kambodjanskt fängelseporträtt” av Vann Nath
[1] Det skenande angiveriet var dock ett bekymmer, och detta av enkla, aritmetiska skäl. En fånge kanske angav 60 personer, som arresterades, och om dessa 60 arresterade i sin tur angav lika många skulle det i nästa led föra till 3.600 arresteringar, och i då nästa till över 210.000, etc. (Det bisarra fenomenet är känt sedan 30-talets utrensningar i Sovjetunionen.) ) För att undvika att hela befolkningen så småningom skulle göras till ”fiender” gav Angkar efter en tid order om att det krävdes tre fall av utpekande för att en individ skulle arresteras, men den exponentiella ökningen tvingades så småningom fram att denna siffra höjdes till fem.
[2] Detta avspeglar ett ofta bortglömt faktum, nämligen att 1900-talets stora totalitära katastrofer i en hög grad hade sitt ursprung just i ungdomsrörelser. Nazismen kallade sig ”ungdomens parti”, och med all rätt: 1933 var över 40% av deras medlemmar under 30 – vilket var mer än dubbelt så stor andel som socialdemokraterna – och i kamporganisationerna SA och SS var andelen unga ännu högre. Stalinismen bars också upp av ivriga, entusiastiska och okunniga ungdomar, villiga att hänsynslöst offra andra och sig själva i bygget av den stora arbetarstaten (Typen har bland annat beskrivits i skönlitteraturen, en av de första gångerna är det i form av den kylige förhörsledaren Gletkin i Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen”: en generation utan vare sig traditioner och minnen, ”född utan navelsträng”.) Också maoismen var en ungdomsrörelse, vilket blev särskilt tydligt under den blodiga kulturrevolutionen. Och om det finns något som en genomsnittlig röd khmer, så var han eller hon en tonåring. Förklaringen till allt detta är nog inte vidare komplicerad. Yngre generationer är per definition rotlösa och är därför oftast de första att kastas omkull när arbetslöshet och brist skakar ett samhälle. Detta är dock inte hela förklaringen. Även ungdomens överspända livskänsla, starka behov av gemenskap och brist på livserfarenhet spelar in. Korsa detta med en kris och en allmän känsla av att vara obehövd, så får vi en människa kapabel till det mesta.
Peter Englund 