Peter Englund

En rysk kavallerist antecknar

Nikolaj Gumiljov föddes i april 1886 i en adlig familj. Fadern var en myndig och dyster marinläkare, stationerad vid den stora flottbasen Kronstadt utanför S:t Petersburg, modern var en 20 år yngre kvinna av furstlig ätt. Som barn var Gumiljov sjuklig och ljudöverkänslig. Han tvingades att konkurrera med både sin far och sin yngre bror om sin mors kärlek och uppmärksamhet. Något skolljus var han ej, men han skrev sina första dikter vid åtta års ålder. Året före han gick ut från skolan gav han ut sin första diktsamling – trycket betalt av föräldrarna. Efter detta reste han 1906 till Paris, där han studerade filologi och fransk litteratur vid Sorbonne, lärde känna en rad andra unga litteratörer – franska och ryska, faktiska eller blivande – och startade en kortlivad litterär tidskrift kallad ”Sirius”.

Det här decenniet var en spännande och berusande tid, gynnsam för nytänkande, drömmar och besynnerliga konstnärliga experiment. Manifesten gick i stim. Gumiljov återvände till Ryssland, och vid sidan av sin gärning som poet började han verka som kritiker med starka åsikter. Vid tjugofem års ålder hade han blivit en av de viktigaste rösterna i landets unga litterära avant-garde. Han startade ännu en tidskrift och utvecklade något som så småningom skulle komma att bli en egen skola: akmeismen[1]. Två andra medlemmar i den omtvistade gruppen var poeterna Anna Achmatova och Osip Mandelstam – personer vars geni snart skulle överglänsa Gumiljovs eget. Precis som de samtida futuristerna stod akmeisterna för en reaktion mot romantik och symbolism, och en rörelse mot klarhet och rationalitet. Men där futuristerna var radikaler och rabulister betonade akmeisterna tradition och återhållsamhet. (Gumiljov befnös futurister som den jämnårige Majakovskij som hyenor vandrande i fotspåren på symbolismens lejon.) Elegans, entusiasm och välvillig energi kännetecknade Gumiljovs uppträdande. Dessutom läspade han. Han odlade med eftertryck ett rykte som Don Juan, och utkämpade 1909 en duell över en kvinna han tidigare uppvaktat. (Ingen av kontrahenterna skadades.[2])

År 1910 gifte han sig med Anna Achmatova. Hon var inte hans förstahandsval. Äktenskapet mellan dessa två högt begåvade, stolta och instabila människor blev förutsägbart stormigt. Grälen och förolämpningarna avlöste varandra och sedan hon till sist lyckats bevisa sitt värde som lyriker i hans extremt kritiska ögon, tog han istället var chans att bedra henne. År 1912 fick de en son, Lev, men ingen av dem var överdrivet intresserade av vare sig gossen eller föräldraskapet, och pojken kom snart att lämnas i mormoderns vård, allt medan hans mor och far ägnade sig åt att förverkliga sina olika drömmar.

Vilka var legio. Särskilt för Gumiljov, i sin självsäkerhet ständigt på jakt efter nya kvinnor att erövra och nya världar att utforska. Han deltog i två upptäcktsresor till Abbessinien, där han bland annat lärde känna den blivande kejsaren Haile Selassie, undersökte en berömd grotta samt blev attackerad av krokodiler. Hur mycket bestående kunskap som kom ur dessa glada och improviserade små expeditioner är tveksamt. Han fick en gång en fråga om sitt intryck av Saharaöknen, men svarade då att han egentligen inte sett den, då han under sin färd på kamelryggen varit upptagen med att läsa en bok av den franske renässanspoeten Ronsard.

Så blev det augusti 1914, och Gumiljov var – föga förvånande – en av dem som hälsade krigsutbrottet med jubel och förväntan. Det var som vi alla vet mer regel än undantag bland Europas unga poeter och intelligentia, som hälsade dessa illusioner som vore de uppenbarelser.[3] Men medan de flesta ryska lyriker skrev verser, lika eldande som lättglömda, till fosterlandets och det renande krigets lov, var det märkligt få som var villiga att omsätta dessa idéer i praktisk handling och själva stiga ned i purgatoriet.[4] En av dem var Gumiljov. Han lärde sig att rida, och anmälde sig som frivillig vid ett kavalleriförband – det självklara valet för en romantiker av hans snitt. Efter en tämligen summarisk utbildning skickades han till fronten i Polen framåt slutet av hösten 1914. Den 19 november var han med om sin första strid. Vilket han skildrar i denna bok.

”Kavalleristen anteckningar” är egentligen inte ett vidare märkvärdigt verk. I det grepp den brukar, de scener den skildrar och de stämningar den återger påminner den mycket om liknande böcker som gavs ut i olika länder under krigets två första år, allt innan leda, desillusion och brödbrist hunnit sätta in på allvar. (Låt dock vara att Gumiljov skriver bättre än de flesta.) Naturlyriska passager blandas med skildringar av fältlivets kärva glädje; strid bär drag av tävling eller jakt, och kriget självt framtonar mest som ett enda stort pojkboksäventyr, måhända med något fler dödsfall. Det är uppenbart att Gumiljov – precis som många andra som skrev ögonvittnesskildringar vid denna tid – lever ut tidigare krigs myter. Vore det inte för de ständigt närvarande kulsprutorna skulle många avsnitt kunna vara lyfta ur en skildring av, säg, 1812 och inte 1914. En ej obetydlig del av det Första världskrigets tragedi finner också sitt ursprung i tron att det som väntade i princip bara var en extrapolering av historien, varför man försökte utkämpa det förflutnas strider med framtidens vapen – med blodbad som följd. ”Kavalleristen anteckningar” är på så vis ett mycket tidstypiskt dokument, en tydlig röst för sin epok.

Litet av det som gavs ut medan kriget ännu pågick har heller samma kraft som det som gick av trycket efteråt. Somt handlar om den tidsmässiga distans till objektet som inte sällan krävs för att stor litteratur ska kunna uppstå. Somt om det enkla faktum att censuren var hård i alla krigförande länder, och alltför sanningsenliga skildringar ofelbart stoppades. ”Kavalleristen anteckningar” är noga förhandsgranskad, och ett stort antal passager ströks. Det finns anledning att tro att många av författarens mest akuta iakttagelser hamnade i censorns papperskorg.

I texten framtonar Gumiljov som en både villig och modig soldat. Även om han i hela sitt liv var fallen för självdramatisering stämmer detta väl med verkligheten. Gumiljov var med om flera av de stora bataljerna på östfronten under åren 1915 och 1916, dekorerades tre gånger för tapperhet, befordrades först till underofficer och skickades senare till krigshögskolan. I skyttegravarna skrev han dikter om kriget som påminner om de skapade av Péguy eller D’Annuzio. Han sårades aldrig.

På våren 1917, efter det att marsrevolutionen gjort kål ut på tsardömet och något som bar drag av ett demokratiskt styre kommit i dess ställe, sökte Gumiljov tjänst utomlands, i första hand vid den ryska kår som befann sig vid Salonikafronten.[5] Via Sverige och Norge reste han till Storbritannien, där han stannade nästan en månad, och lärde bland annat känna Yeates och G.K. Chesterton, för att slutligen nå Paris i juli 1917. Han sattes där som adjutant till en representant för den nya ryska provisoriska regeringen, men trogen sin natur lade han mycket tid på att umgås med kända konstnärer och författare, skriva poesi och bli förälskad. Vid sidan av detta deltog han i undertryckandet av ett av de myterier som blossat upp i den gravt demoraliserade ryska kår som vid denna tid befann sig i Frankrike.

Gumiljov var på inga vis den nya ordningens man. När han i Paris detta år träffade en person som beundrade hans poesi men som samtidigt hade klara revolutionära sympatier, tvekade Gumiljov inte att noga markera sin hemvist: ”Jag är en traditionalist, monarkist, imperialist och pan-slavist. Min natur är den sanna ryska, formad som den är av den ortodoxa kristenheten”.

För en person med detta storryska sentiment var exilen inte så mycket ett alternativ som en mardröm – vilket han skildrat i sin kända dikt ”Stockholm” – så det förvånar ej att han snart började längta hem, trots att bolsjevikerna nu tagit makten med sin kupp, trots att där nu härskade kaos, osäkerhet och hunger och trots goda råd att avstå. I maj 1918 var han tillbaka i Petrograd, där han möttes av Anna Achmatova, som meddelade att hon ville skiljas. Vilket så skedde, i augusti samma år. Båda gifte genast om sig. Gumiljov nya hustru var den unga Anna Engelhardt, ”en lång flicka med smäcker hals och ögon som en rädd gasell”, dotter till en berömd historiker och litteraturvetare. I april 1919 föddes barnets första och enda barn, dottern Jelena.

Trots att han aldrig dolde vare sig sin religiositet eller sina monarkistiska böjelser redde sig Gumiljov en ny existens i bolsjevikernas och inbördeskrigets Petrograd. Paret bodde i det som tidigare varit ett stort badrum, med väggmålningar som föreställde svanar och lotusblommar, i en så kallad kommunal lägenhet som före avstyckningen tillhört en av stadens förmögna köpmän. Han publicerade flera diktsamlingar och ett teaterstycke, deltog i offentliga lyrikuppläsningar samt undervisade unga proletära poeter i diktens konst. Gumiljov fann en något osannolik kompanjon i den bolsjevikiske lojalisten och socialrealisten Maksim Gorkij, och deltog i dennes vackra och lätt megalomana projekt som gick ut på att översätta världshistoriens alla klassiker och göra dem tillgängliga för arbetarna. Detta gav mat på bordet – i form av statliga specialransoner – i en desperat och förvirrad situation då många poeter, lärda och andra ur den gamla intelligentsian bokstavligen svalt ihjäl.

Sommaren 1921 hade bolsjevikerna i praktiken vunnit inbördeskriget, men samtidigt befann sig ekonomin i fritt fall: varu- och matbristen var akut och i delar av landet härjade en av de styrande själva framkallad hungersnöd, som skulle leda till runt fem miljoner människors död, samt många dokumenterade fall av kannibalism. Till detta kom vårvinterns uppror på den plats Gumiljov fötts, flottbasen Kronstadt utanför Petrograd, då soldater som en gång tillhört bolsjevikernas kärntrupper vänt sig mot dem, från vänster, och bland annat krävt fria val och yttrandefrihet och slut på det bolsjevikiska maktmonopolet. Visserligen hade revolten krossats med stor brutalitet, och mellan 1000 och 2000 upprorsmän avrättats i massarkebuseringar, men bolsjevikerna var ändå extremt nervösa.

Uppmuntrade av Lenin själv började bolsjevikernas säkerhetspolis, Tjekan, att mer eller mindre fabricera en stor och farlig konspiration, som kom att centreras runt en viss professor Tagantsev. Till den knöts på ett slumpmässigt vis ett antal olika personer, många från Petrograds intelligentia, som ej hade med saken att göra men som man på något vis funnit opålitliga, misshagliga eller misstänkta. En av dem var Gumiljov.

På grund av sitt rykte behandlades han väl i fängelset, och när han inte läste Homeros eller med hög röst deklamerade dikter spelade han schack med sina fångvaktare. Flera desperata försök gjordes att få den kände poeten på fri fot, men förgäves, för Tjekan ville statuera ett exempel. Han sköts natten till den 26 augusti 1921 tillsammans med 56 andra personer i den ökända Kovalevskijskogen utanför Petrograd. Det cirkulerade flera versioner av hur det skulle ha gått till. I en av dem berättades att Gumiljov var samlad in i det sista, och föll med kepsen neddragen över ögonen och en cigarett dinglande från sina läppar.[6] I januari året efter gick hans pjäs Gondla upp på en liten teater i Petrograd. I en tydlig demonstration började publiken efter ridåfallet ropa efter författaren. Bolsjevikerna svarade med att lägga ned både stycket och teatern.

Domen över Gumiljov kom att förfölja både Anna Achmatova och inte minst hans son Lev, som två gånger sattes i Gulag, på uppdiktade anklagelser. Gumiljovs andra hustru Anna och hans dotter Jelena dog båda under belägringen av Leningrad. Han själv blev officiellt återupprättad år 1992.

 

Förord skrivet till ”Kavalleristens anteckningar” av Nikolaj Gumiljov, översatt av Alan Asaid och utgiven av Modernista 2017.

[1] Efter det grekiska ordet άκμή, spets, högsta punkt, kulmen.

[2] Det säger en del om hans natur, att sedan hans motståndare skjutit först men fått klick på sin revolver, avlossade Gumiljov ett verkningslöst skott i luften – och med detta var duellen över.

[3] Hans hustru Anna Achmatova var en av ett litet antal som stod emot känslostormarna, utan istället drabbades av mörka förebud om vad som stod att vänta – hon kom också att i mycket tystna som poet under krigsåren.

[4] Få om man jämför med, säg, Tyskland, Österrike-Ungern eller Storbritannien.

[5] Salonikafronten – nuvarande Thessaloniki – var en bisarr liten krigsskådeplats i nordöstra Grekland, där en brokig blandning av allierade truppförband inskeppats 1915 för att hjälpa Serbien, bara för att upptäcka att detta var på tok för sent, varpå de, plågade av lika delar underhållsproblem, malaria och grekisk inrikespolitik, fann sig fastgrävda i ännu ett dödläge, där man inte sällan lade ned lika mycket energi på att bekämpa ledan som sina motståndare, som för övrigt huvudsakligen bestod av bulgariska styrkor.

[6] Denna är hämtad från Victor Serge, som befann sig i Petrograd och var en del i hans bekantskapskrets.