Det är lätt att vara dystopist nuförtiden. Vi lever i en tid av krig, terrorism, folkvandringar, klimatförsämring, arbetslöshet och ekonomisk kris, vi blickar ut över världen och ser demokratiska system stadda på reträtt eller satta under press från starka män och populister. Som vore detta 30-talet version 2.0 – med den skillnaden att denna gång har mörkerkrafterna långt mer kraftfulla vapen och, inte minst, det mest perfekta system för propaganda, lögner och manipulation som världen någonsin skådat: sociala medier.
Men kanske är det alltför lätt att bli apokalyptiker. Det finns personer – som exempelvis Johan Norberg – vars affärsidé det är att insistera på att dysterkvistarna har fel. Världen blir bättre och globaliseringen fungerar: i ett historiskt perspektiv går det framåt. T.ex. minskar fattigdomen i världen snabbare än någonsin förr, och i linje med detta avtar ojämlikheten. De har en poäng. Det finns god statistik som visar på detta.
Men att det här är inte hela bilden. Det framgår tydligt av den serbisk-amerikanske ekonomen Branko Milanovićs senaste studie ”Global ojämlikhet”. Milanović, som tidigare arbetat för Världsbanken och nu är professor i New York, har länge forskat om just ojämlikhet och fattigdom, och arbetar också, som sig bör, utifrån statistiskt material. Frågan huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt är aldrig enkel hos honom, men han kan visa att den globala ojämlikheten visst ökar, till dels på ett alarmerande vis, men att till skillnad från det som varit tingens ordning åtminstone sedan 1700-talet drivs denna världsomfattande ojämlikhet inte längre av skillnader mellan länderna utan istället främst av skillnaderna INOM dem.
Det som gör att siffrorna på ett plan går att tolka som en rörelse mot minskad global ojämlikhet är att det framför allt i Asien gått att se framväxten av en ny, stark medelklass. Inte minst har utvecklingen i Kina varit makalös, ekonomiskt sett. Där finns regioner som redan har högre BNP än vissa EU-länder. Detta är en del av ett världshistoriskt skifte, som egentligen pågått en tid, och som innebär att världens centrum håller på att flyttas bort från Västeuropa och de stora Atlantekonomierna, till Stilla Havsregionen. (Samtidigt rör det sig ytterligt långsamt på andra delar av klotet, framför allt Afrika – där finns länder som har lägre BNP nu än de hade vid självständigheten för 50 år sedan.)
Ojämlikheten mellan världens länder har alltså minskat. Så långt är det rätt. Samtidigt har som sagt ojämlikheten inom dem ökat. Inte minst dagens Kina präglas av kolossala ekonomiska klyftor, med ett stort gap mellan städernas medelklass och landsbygdens breda massa. Emellertid har den här ojämlikheten, som vuxit stadigt i Kina under kanske 40 års tid, börjat plana ut. Detta stämmer väl med den teori som formulerades av den rysk-amerikanske ekonomen Simon Kuznets på 50-talet, och som i korthet går ut på att när länder industrialiseras och ekonomin växer till kommer den ekonomiska ojämlikheten först att öka för att sedan minska – det senare på grund av ökad utbildning, politisk tryck etc. Problemet är dock att i USA och i en rad andra industrialiserade länder har den ekonomiska ojämlikheten IGEN ökat, på ett sätt som går på tvärs med Kuznets vackra hypotes. Detta efter att ha minskat stadigt, från det Andra världskriget fram till ungefär 1980. (Thomas Piketty gjorde samma observation i sin ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”.) Förlorarna är framför allt västvärldens medelklass – den grupp som samtidigt gjort sådana ekonomiska framsteg i Asien.
Ingen förändring är enbart av godo, eller ondo. Globaliseringen är ett sammansatt fenomen. De största vinnarna under de senaste årtiondena är dock helt klart de redan förmögna. Mellan 1988 och 2008 har 44 procent av den absoluta ökningen ”tillfallit den rikaste 5 procenten i världen och nästan en femtedel av den totala ökningen har gått till den översta procenten”. De snuskigt rika har blivit allt fler, och allt snuskigt rikare. Världens tre förmögnaste familjer har mer pengar än världens 64 fattigaste nationer tillsammans. För bara fem år sedan hade 338 individer lika stora ekonomiska tillgångar som hela den fattigaste halvan av jordens befolkning totalt; nu har den förstnämnda gruppen krympt till 62 personer. Med andra ord: en grupp människor som skulle kunna rymmas i en vanlig turistbuss har mer pengar än världens tre och en halv miljard fattigaste. Detta är obscent.
Hur kunde det bli så här? Milanović pekar på tre drivkrafter. Först den teknologiska utvecklingen. Och sedan globaliseringen. (Men, som han är noga med att betona, går dessa två faktorer egentligen inte att skilja från varandra. Vi kan inte omfamna den förstnämnda utan att också, indirekt, bejaka den andra.) Mycket handlar om att effektivisera, automatisera, driva ned kostnaden för arbetskraften eller helt enkelt rationalisera eller robotisera bort den. Vilket gör att inkomsterna på kapital ökar medan löneinkomsterna släpar. Även här lägger sig Milanović så vitt jag kan se nära Piketty.
Dock skiljer han sig i bilden av vad det är som kan få den här ojämlikheten att minska. Hos Piketty är det en närmast slumpmässig yttre kraft: världskrigen. Det är bara en kraft i den digniteten som varit mäktig att pressa ned det som hos honom framtonar som en drift till ojämlikhet inbyggd i det kapitalistiska systemet. Milanović framställer dock det hela som mer sammansatt. Han ser det första världskriget (och den efterföljande vågen av revolutioner och oro) inte som en kraft utifrån, utan som en följd av den extrema ojämlikhet som präglade Europa före 1914. För Milanović är storkrig en av de ”elakartade” faktorer som – tillsammans med andra stora olyckor som exempelvis epidemier och naturkatastrofer – kan tvinga fram jämlikhet. Vilket visas om vi även går till den äldre historien.
Men Milanović är noga med att betona att det även finns ”godartade” faktorer som kan driva historien i denna riktning: utbildning, progressiv beskattning, regleringar av olika slag etc. (Ävenså starka fackföreningar.) Med andra ord: politik.
För politiken är den tredje faktorn bakom den växande ojämlikheten.
Det som har skett med världen sedan 80-talet är inte bara resultat av någon ohejdbar ekonomisk naturlag. (Det måste man antingen vara galen eller nationalekonom för att tro.) Den här utvecklingen har också drivits på ideologiskt, ända sedan Reagans och Thatchers era, och har tagit steg efter steg framåt, med var ny avreglering, var ny privatisering och var ny skattesänkning för de rika. (Och alla idiotkrascher till trots, t.ex. den år 2008.) Den här revolutionen till förmån för globalisering och en allt vettlösare tro på marknadens välsignelser har dock, ironiskt nog, främst drabbat den grupp som ideologerna kanske lyckades bäst med att övertyga: västvärldens medelklass. Och deras vilsenhet i denna nya, sköna värld går att avläsa i fenomen som Brexit och Trump och annan populism som erbjuder tröst i form av billig nationalism och perverterat syndabockstänkande. (Märk väl att Milanović även är kritisk mot all identitetspolitik, som han dels betraktar som splittrande, dels oförmögen att gå till kärnan av problemen, som ytterst är den ekonomiska ojämlikheten.)
Milanović är ingen dystopist. Förvisso kan mycket gå fel. Nationer kan implodera eller brytas upp. Nya storkrig kan utbryta. (Det handlar då om urladdningar på en helt annan skala än något vi sett senaste 50 åren. Dessa mindre konflikter har för övrigt inte haft någon större nivellerande effekt. Som Milanović uttrycker det, aningen tillspetsat, om USA:s senaste krig: de utkämpas av de fattiga, betalas av medelklassen och gagnar de rika.) Dessutom är det så att ju mer ekonomiskt ojämlika samhällen är desto instabilare blir de. Om jag var en av de där 62 personerna på de obscent rikas turistbuss skulle jag inte sova gott. Det första världskriget resulterade i att månghundraåriga, till synes eviga dynastier sveptes bort över en natt. Historien kan än en gång ta en sådan vändning.
Men det måste inte bli så. Det kapitalistiska systemet har visat sig märkligt anpassningsbart genom historien, åtminstone när det utsatts för tillräckligt tryck. Författaren vill också modifera Kusnetz teori. Han föreställer sig att ett samhälle kan genomgå flera sådana där cykler, där ojämlikheten först ökar då ny och omvälvande teknik ställer den gamla ordningen på huvudet, men att denna ojämlikhet så småningom planar ut och vänds i sin motsats – igen på grund av ökad utbildning, politiska reformer etc. Och att vi i väst nu närmar oss höjdpunkten på en sådan andra våg.
Inget är givet på förhand i Milanovićs bild av framtiden. Politiken spelar roll. Vi har ett val. Historien är mänskoverk.
Branko Milanović: ”Global ojämlikhet – Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv”. (Översättning: Henrik Gundenäs.) Daidalos.
Peter Englund 