Peter Englund

När rädslan mister sin funktion

Terrorism är inget nytt fenomen i den moderna historien. Under de 20 år som föregick det Första världskrigets utbrott – en tid som nu i det allmänna medvetandet framtonar som stilla och fridfull – var den så kallade civiliserade världen drabbad av en våg av politiskt motiverade våldsdåd. Gärningsmännen var i regel våldsförsvurna anarkister av olika schatteringar, och till deras offer hörde sex statsöverhuvuden, bland annat en amerikansk president, en österrikisk-ungersk kejsarinna och två spanska statsministrar. Till detta kom rader med andra ”småmord” och bombattentat. Dåden var synnerligen välbevakade i pressen, och spred fasa, men sedan kom 1914, och skräckbilder av ett helt annat slag kom att överlagra de gamla. Det tidiga 1900-talets terrorister uppnådde inte sina mål, krossades och förpassades till historiens skräphög.

Som fenomen är terrorism länkad till perioder av relativ stabilitet: dess effekt bygger på skapandet av spektakulära kontraster. (I, säg, ett land där tusentals människor dör varje natt av bomber fällda av främmande flygplan skulle ett dåd som skördade ännu en handfull liv knappt noteras.) Därför är det nog ingen slump att en annan stor våg av terror drabbade några decennier som också de, på tryggt avstånd, uppmålats som idylliska: 70- och 80-talen. Särskilt 70-talet var bitvis förfärligt: då dog uppåt 300, ibland över 400 människor per år i Västeuropa i terrorhandlingar. Det gick sällan en vecka utan nya bombdåd, kidnappningar eller mord. Men 70- och 80-talets terrorister uppnådde inte sina mål, krossades och förpassades till historiens skräphög.

Sedan de försvann har nedgången vad gäller antalet offer i terrorhandlingar har varit drastisk i Västeuropa. De senaste decennierna har i genomsnitt 50 människor dödats vart år, enligt The Global Terrorism Database. Så statistiskt sett är risken att drabbas av terrordåd inte större nu än då. Snarare tvärtom.

På ett vis haltar dock jämförelsen. Under 70- och 80-tal förekom det som sagt långt fler terrordåd än idag, men samtidigt var antalet döda per attentat betydligt lägre. Den tidens terrorgrupper – som RAF i Tyskland, ETA i Spanien, IRA i Nordirland och Röda Brigaderna i Italien – var i regel drivna av olika vänsterextrema idéer, och mördade många oskyldiga, men hade som huvudmål människor som identifierades med den ordning de ville bekämpa, det må vara poliser, samarbetsmän, arbetsgivarchefer, höga ämbetsmän eller politiska ledare. Nu för tiden är terrordåden långt, långt färre, samtidigt som de i sin urskillningslösa grymhet tenderar att skörda långt fler offer per tillfälle. För nu är måltavlan alla som man i sin blinda fanatism alls lyckas komma åt.

De grova men trubbiga medel som brukats i de senaste dåden – motorfordon, knivar, bomber av högst varierande effektivitet – är förfärliga, samtidigt som de i sin desperata brutalitet är en indikation på att de jihadistiska nätverken i Västeuropa blivit allt svagare. (Dessa är också, i motsats till olika förelöpare, bokstavligen talat självförstörande.) Nu är det av mycket att döma den sista reserven som agerar: ensamvargarna och kluddarna, bottenskrapet. Inslaget av förlorare, knäppgökar, småkriminella och – ej oviktigt tror jag – kvinnohatare är slående.

Det är givetvis sant det som så många redan har sagt: att det är hart nog omöjligt att skydda sig till 100% från sådana här amatörterrorister med internetuppkoppling som agerar inspirerade men på egen hand. Men just omöjligheten att skydda sig gör att rädslan de hoppas inspirera mister sin funktion, och blir irrationell. Det är ingen poäng att vara rädd längre. Kanske är det också det vi kunnat se i de högst sansade och därför hoppingivande reaktioner som följde på dådet i Stockholm. Eller för den del även i London och Paris. Att inte låta sig skrämmas, inte bli hysterisk, att fortsätta leva exakt som vanligt – det finns knappast något bättre sätt att nullifiera effekterna av TERROR-ismen. Dessutom finns det hos människor en i sammanhanget avgörande egenskap, vid sidan av den osjälviskhet och vackra beredvillighet att hjälpa som så många demonstrerade i fredags, och det är vår kolossala anpassningsförmåga. Den är inte alltid en välsignelse, därför att den delvis bygger på förträngning. Att människor stretar vidare, trots förfärliga omständigheter, är något vi kunnat se i 1900-talets samtliga mänskoskapade katastrofer. Till exempel kan nämnas att de ovan nämnda flygbombningarna av diverse europeiska storstäder aldrig fick de följder militärteoretikerna förutsatte och politikerna fruktade, även efter 100.000-tals dödsoffer. Livet gick vidare. Trots allt.

Jihadistister kommer ännu en tid fortsätta att orsaka död och lidande. Så polis, åklagare och andra rättsvårdande myndigheter kommer att behöva det stöd, de hjälpmedel och de resurser som krävs för att komma till rätta med den här speciella typen av brottslighet. Men får de bara detta, och håller vi alla bara huvudet kallt och inte låter oss dras med i de energier som terroristerna hoppas släppa lösa, så kommer det att gå med jihadisterna som med alla deras föregångare: de kommer inte att uppnå sina mål, de kommer att krossas och sedan förpassas till historiens skräphög.

Terrorhandlingar handlar till 99% om våra reaktioner på dem. Vi bestämmer själva vilka följder de ska få. Vi har klarat av långt värre. Och vi kommer att klara av även detta.

Dagens Nyheter den 13 april 2017