Om Bernhard von Beskow

BvBBernhard von Beskow, född 1796 och död 1868, kom i sin gärning att identifieras med Svenska Akademien, och hans 34 år långa sekreterarskap kom också att bilda något av en epok i De Adertons historia. I ett läge då Akademiens ekonomi och prestige vacklade, bringade han ordning i den förra och återupprättade den senare. I grund och botten var han en ämbetsmannanatur, men hans konstnärliga intressen var breda och hans litterära förmågor ej obetydliga.

Han föddes i en välbärgad grosshandlarfamilj i Stockholm, och den ursprungliga tanken var att han skulle inträda i faderns firma, men både hans egen håg och familjens stora ekonomiska resurser gjorde det möjligt för honom att istället bedriva vittfamnande studier. Han var en ostyrig, brådmogen gosse och kom redan som tioåring till Uppsala. Där blev han sedan i sju år, läste historia, teologi, algebra, fysik med mera, exercerades i ridning, fäktning och dans samt övades i pianospel av Erik Gustaf Geijer. (Beskow hade också en erkänt vacker tenor.)

År 1814 blev han tjänsteman i Handels- och finansexpeditionen och steg tämligen raskt i graderna. (Förmögen som han var, behövde han aldrig lyfta någon lön.) Hans ambitioner var dock vidare än så, vilket visade sig i hans årligen återkommande resor till kontinenten. Kosan styrdes då ofelbart till olika kulturellt högladdade platser eller personer. Han uppvaktade Goethe i Weimar, E.T.A. Hoffmann i Berlin, Victor Hugo i Paris, Schlegel och Grillparzer i Wien. Han lärde känna Metternich. Beskow imponerade med sin bildning och sina salongsfähiga manér och tjusade med sitt glada, älskvärda sätt. Genom åren kom han att besöka Rom femton gånger.

I yngre år skrev Beskow poesi, tämligen försumbara saker som var långt mer sentimentala än originella. Han tillägnade sin första diktsamling G. F. Wirsén, en person som var hans chef på Handels- och finansexpeditionen och den han kom att efterträda i Svenska Akademien. I de livliga bataljerna mellan olika poetiska skolor som utkämpades under denna tid försökte Beskow betecknande nog att hålla sig väl med båda lägren samtidigt, inte alltid med avsett resultat. Desto framgångsrikare blev dock hans ambition att hålla salong av närmast kontinentalt snitt i sitt vackra hem på Skeppsbron 18. Sammankomsterna där blev snart omtalade och mycket populära. Praktiskt taget samtliga personer av vikt i den svenskspråkiga kulturvärlden visade sig där vid något tillfälle. En 11 år gammal Jenny Lind gjorde sin debut i Beskows salonger.

Utifrån det ovan nämnda förvånar det inte att Beskow hade lätt att finna både vänner och gynnare. Han vann insteg vid hovet, utsågs 1825 till kronprins Oscars handsekreterare och senare till dennes hovmarskalk. År 1828 invaldes han i Svenska Akademien, där han sex år senare utsågs till ständig sekreterare.

Beskow visade sig som sagt vara synnerligen framgångsrik på sekreterarposten. Där fick han nämligen bruk för sina finaste talanger: smaken, fliten, arbetsglädjen, organisationsförmågan, älskvärdheten, lättheten att uttrycka sig, finessen och inte minst fallenheten för medling och diplomatiska manövrer. (Just de sistnämnda är ej oviktiga egenskaper för varje person som skall leda en så egensinnig och viljestark församling som just De Aderton.) Det kan exempelvis nämnas att Beskow var mannen bakom Atterboms och Leopolds försoning. Han ansträngde sig också mycket för att få Runeberg invald, men förgäves. (Vilket talar både för Beskows omdömesförmåga och för hans oväld: Runeberg hade nämligen tidigare utsatt hans stora patriotiska poem ”Sveriges anor” för en fullständigt förintande kritik.) Arbetet på ordboken, som vid hans tillträde som sekreterare helt domnat av, återuppväckte han.

En ej obetydlig faktor i sammanhanget var Beskows förmögenhet. Den gjorde det möjligt för honom att lägga det mesta av sin tid på sekreterarskapet, men också att agera mecenat, både inom och utom De Adertons krets. Hans generositet kunde ingen anmärka på. Akademiens högtidssammankomster skänktes ny glans och ny lockelse i det att Beskow såg till att runda av dem med en magnifik fest, som han alltid höll på Skeppsbron 18.

Dock skall man inte föreställa sig Beskow som idel leenden. Han hade även en dragning till polemik, en polemik som han betecknande nog helst bedrev under skydd av pseudonym. Särskilt i början av sin karriär blandade han sig ofta i olika dagspolitiska frågor, inte sällan för att värna antingen hovet eller den egna gärningen mot belackare. Många är de anonyma stridsskrifter han lät sprida, och vid ett tillfälle förde Beskows elakheter faktiskt till åtal, men han gömde sig då bakom en f.d. sufflör som sändes fram till skranket för att ta smällen. I detta anar man att det i hans berömda älskvärdhet gömdes ett betydande mått av ängslan.

Minnesteckningarna över olika historiska gestalter låg Beskow särskilt varmt om hjärtat. Författandet av sådana hör till de sysslor som Akademien fått i uppdrag att sköta av Gustaf III. I Beskows fall gick dock arbetet långt utöver den rena och torra pliktuppfyllelsen. Han drevs nämligen av en lidelsefull vilja att värna minnet av olika förtjänta personer. Detta arbete utförde Beskow inte bara med hjälp av bläck på papper. Han var också den som såg till att resa minnesstenar över olika skaldegravar, och han var under flera årtionden inblandad i nära nog samtliga svenska statyprojekt av rang.

Det säger sig självt att med den attityden låg äreminnet, för att inte säga äreräddningen, alltid farligt nära till hands, och resultatet blev inte sällan just det sistnämnda. Till Beskows försvar måste dock sägas att han verkligen gick till källorna, och att han kunde hantera dem med skicklighet. Detta i förening med hans lärdom, ett ej obetydligt skarpsinne samt en välutvecklad känsla för detaljer gör att hans minnesteckningar skiljer sig på ett förtjänstfullt vis från föregångarnas. Att Beskow var en driven muntlig berättare märks också i många av hans texter, som kan vara fulla av liv och gott humör.

Många av Beskows bästa sidor framträder tydligt i det verk som läsaren nu håller i handen. Vad man bör komma ihåg vid genomläsningen är att händelserna de skildrar – alltså förlusten av Finland och statsvälvningen 1809 -, som nu för oss är historia, då ännu låg tämligen nära i tiden. (Själva texten är med all sannolikhet författad 1852 och blev aldrig fullbordad, vilket man kan se av det plötsliga slutet.) I denna brist på distans finner vi mycket av förklaringen till textens starka sidor. Det skedda ligger ännu värkande i mannaminne, och Beskow kan gång på gång falla tillbaka dels på muntliga uppgifter som han genom åren samlat på sig från olika inblandade, dels på egna barndomsminnen. Närheten innebär att vi också påminns om den flyktiga materia som ofta är verksam i stunden men som kan vara svår att förnimma för en sentida historiker, såsom stämningar, illusioner och rykten.

Resultatet blir bland annat ett antal effektfulla tablåer – som Beskows berömda skildring av gustavianernas sista fest, eller hur det egentligen gick till när kungen arresterades, eller hur stämningen var i Uppsala när man i mars 1809 faktiskt väntade att ryska trupper skulle marschera in – samt rader av färgstarka och närmast epigrammatiskt förtätade personporträtt. Verkets kärna är ett triangeldrama, där de tre huvudaktörerna Gustaf IV Adolf, Adlersparre och Adlercreutz kämpar om utrymmet och övertaget, och där Beskow – trots sina tydliga anti- och sympatier – ändå lyckas göra alla tre intressanta. Och även om författarens dom över kungen blir hård, tvekar han inte att lyfta fram den olycklige monarkens goda sidor. Ironierna är många.

Genom sitt grepp och sina ambitioner formar sig texten till ett stycke historia men skall trots detta i första hand läsas som ett slags kollektivmemoar, där en rad olika personers minnesbilder jämkas samman i ett försök att göra det nära förflutna begripligt.

(Förord till Beskows ”En kedja av förblindelser och misstag”. 2009)