Caravaggio – känslostormarnas mästare

Konstnärliga skolor som blivit stilbildande kan inte sällan framstå som lätt ointressanta. Detta då det som de en gång slogs mot besegrats och försvunnit, samtidigt som deras egna idéer blivit självklarheter. Och man står där, trygg i den egna tidsbubblan, och kan bara inte fatta rabaldret som en gång rasat. ”Det är väl inget märkvärdigt med det här?”

Men visst är det möjligt att ännu se 400-årig konst som behållit sin förmåga att skaka om. En av de konstnärer vars verk jag själv inte kan möta utan att känna mig andfådd, upprymd och aningen upprörd är italienaren Caravaggio, en av barockens portalgestalter, död 1610.

För den som vill bekanta sig med hans och hans efterträdares konst pågår nu en stor utställning på National Gallery i London, i Sainsburyflygeln – ni vet, den där arkitektoniska tillbyggnaden som Prins Charles fördömde som ”en monstruös böld på en mycket omtyckt och elegant väns ansikte”. Utställningen ligger i det fönsterlösa källarplanet, i ett halvdunkel som känns kongenialt med sitt objekt.

art-at-berlin-caravaggio-cupid-as-victor-google-art-project-1018039371Och som arrangörerna poängterar redan med namnet på utställningen – ”Beyond Caravaggio” – bjuds man i första hand inte på mästaren själv. Av utställningens 49 tavlor är sex, ja möjligen bara fem, målade av honom. Mer är det ej. Resten är exekverade av personer som går under samlingsnamnet caravaggisti, samtida som drabbades av hans förtrollning och på något vis följde i hans fotspår: elever, kollegor, traditionsförvaltare, utvecklare, imitatörer, epigoner. Det är en minst sagt blandad kompott.

(c) Perth & Kinross Council; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Somt ligger i höjd med mästaren själv, som Lo Spadarinos tavla ”Kristus visar upp sina sår”, målad någon gång mellan 1625-1635, och där skuggspelet och den sensuella skildringen av kroppen förenats med det starka och ovanliga greppet att låta Kristus vända sig direkt till betraktaren, med ett ansiktsuttryck som är mer plågat än uppfodrande, som bleve han överrumplad av vårt tvivel.

Somt är intressant i sin egen rätt, som Artemisia Gentileschis ”Susanna i badet” från 1622, där en biblisk historia som vanligtvis brukas som ursäkt för att prestera aningen pirrande mjukporr istället blivit till en rätt obehaglig skildring av sexuell utsatthet – det syns och känns att det är en kvinna som fört penseln, dessutom en kvinna som vi vet själv lidit erfarenheten av våldtäkt.

artemisia-gentileschi-1622-theburghleyhousestamford-665x871Somt känns som det hör dit bara på rent tekniska grunder, som de två tavlorna av Georges de La Tour. Jag uppskattar honom mycket, men jag har svårt att se honom som en äkta caravaggisti: hans ljusekvilibristik används inte i syfte att förhöja känslan av drama, utan snarare till motsatsen, till att göra en scen intim, trygg rentav.

För om det är något som karaktäriserar en riktig Caravaggio så är det dramatiken. Hans bilder fulla av mörker, oro och starka känslor, och i sin inte sällan påträngande kroppslighet efterlämnar de en vag känsla av hot. Något kommer att ske, strax, och detta något är inte bra. Det sistnämnda var en av hans starka sidor: förmågan att i tavlorna skapa en skarp och tydlig berättelse, som bär bortom bilden själv. Kompositionen är ofta stram och inte sällan närmast klaustrofobiskt komprimerad. Och dessa mörka berättelser bärs fram av bildernas mästerliga ljusspel, för Caravaggio fulländade den teknik som brukar kallas chiaroscuro – enklast översatt ljus och mörker – och som bygger på starka kontraster mellan de två. Bakgrunden är i regel förlorad i ett dunkel som förstärker känslan av ovisshet och hot.

Hur ska vi förstå allt detta mörker, alla dessa starka känslor?

Det går att se det som en del i en ständig rörelse av reaktion och motreaktion, där ett etablerat manér ifrågasätts av en ny generation, som bildar egen skola, men bara för att småningom själva bli utdömda av en ny kull med unga och arga, som i sin tur bildar skola etc. Och förvisso kan man inte förstå det revolutionerande hos Caravaggio utan att se vad det var han revolterade emot. Hans föregångare i Rom var fasta i kulten av den klassiska skönheten, där alla bär änglaansikten, där även en till döden torterad kropp kan vara vacker och harmoniskt fulländad, och där alla starka känslor är dämpade till sval sentimentalitet.

Vi förstår då varför Caravaggio väckte sådan anstöt; för här dök någon upp som ej ryggade tillbaka för det fula och råa, utan snarare verkade söka det. I Caravaggios målningar är det gott om rynkiga, förvridna ansikten, eller sensuell, provocerande nakenhet, bortom alla antika ideal. Han insisterade nämligen på att måla efter levande modell, och strunta i de klassiska idealen och deras geometriska symmetri.

Så nära verkligheten som möjligt – det var Caravaggios ideal. Resultatet blev en naturalism som fortfarande inte förlorat sin förmåga att chockera och som då utdömdes som vulgär, men som också imponerade, inte sällan motvilligt. Utifrån ett sådant perspektiv blir hans mörker något av ett egenvärde, ett grepp för att bryta sig lös och skapa en ny, avvikande stil.

Men mörkret och de starka känslorna sprang också ur Caravaggio själv. Tidigt föräldralös och i kamp med sin homosexualitet växte han upp till att bli ännu ett sådant där manligt geni som tog sin talang till intäkt för att bete sig som ett svin. Vi står inför en motsägelsefull person: en etablissemangets rebell, en älskad outsider, en arrogant och självcentrerad person som i sin konst visar upp en enastående empatisk förmåga. Bråkig, besvärlig och upprorisk, fallen för skandaler, slagsmål och gräl, hamnade han gång på gång i klammeri med rättvisan, med kulmen 1606, då han knivhögg och dödade en ung man i en banal tvist över poäng i ett bollspel.

Efter detta var Caravaggio tvungen att fly Rom, den stad som gjort hans lycka. Under resten av sitt liv befann han sig på rymmen, under jorden eller i landsflykt, allt medan han väntade på att någon av hans höga välgörare skulle utverka en benådning. Under de sista åren blev hans beteende alltmer plågat och udda. Han gick alltid omkring beväpnad och kunde förstöra en av sina målningar om bara ett enda ord av kritik yttrades. Till slut tilläts Caravaggio återvända till Rom, men bara för att dö i malaria under resan, 38 år gammal. Han har ingen känd grav.

Men vi kommer inte undan att de starka känslorna i denna konst också är epokens. Caravaggio var verksam i en tid då det relativt välmående 1500-talet börjat förlora sig i 1600-talets kaos. Detta sekel skulle bli det blodigaste, plågsammaste och mest omskakande som kontinenten sett vid sidan av 1900-talet. Och som om inte krig och inbördeskrig, revolter, revolutioner och religiös förföljelse var nog, drabbades Europa även av svåra ekonomiska kriser och klimatförsämring – den så kallade Lilla istiden.

Caravaggios konst speglar i sitt mörker och höga känsloläge det radikala stämningsskifte som var på gång. (Och i en mening var han också delaktig i det. Orsaken till att så många höga dignitärer i den katolska kyrkan skänkte honom både beställningar och beskydd, är utan tvekan att motreformationen behövde den råa kraften i Caravaggios konst. För detta syfte var klassicismen alltför sval och behagligt avrundad. Alla utsagor om verkligheten påverkar den.)

Den oro, osäkerhet och känsla av ovisshet som grep omkring sig i Europa – och som gjorde sitt till för att fördjupa kriserna och fiendskapen – är lätt att avläsa just i konsten. Där är Caravaggio bara en i mängden.

Vi kan se effekterna hos en rad konstnärer, från El Greco till Rubens, men skillnaden är att den volym som många av de här barockmålarna använde för att imponera och understryka sällan fungerar på en modern betraktare, som i stället överväldigas av allt detta visuella oväsen, allt cinnoberrött och lapislazuliblått. Caravaggio förmår inte sällan att frammana samma mängd känslor på en mycket mindre yta, och intimiteten i hans tavlor gör det lätt för oss att dras in.

På samma sätt går även krisens slut att avläsa i konsten. När Europa efter seklets mitt långsamt börjar återvinna sin jämvikt och sitt lugn så försvinner också mycket av dramat och de starka känslorna bort ur bildkonsten. Och istället för en Caravaggio eller en Rubens får vi en sådan som Claude Lorraine, även han skolad i Rom, men frambringare av landskap som utmärks av stillhet och solnedgångsbelyst harmoni, där känslan är att vi står inför ett Efteråt, för något har hänt, men oaktat vad så är det onda förbi nu och det är dags att i sakta mak valla fåren hemåt, förbi ruinernas långa skuggor.

Och man påminns om Descartes verk om passionerna från 1649, där de starka känslorna erkänns som en ofrånkomlig del i att vara människa, men för att förnuftet ska kunna verka måste passionerna hållas under kontroll. Och där någonstans i bakgrunden börjar Västerlandet sin resa mot Upplysningen. Därför är det kanske inte ett gott tecken att Caravaggio har så lätt att beröra oss i dag. Känslostormar har alltid varit onda förebud i mänsklighetens historia.

  • Peter Englund
    Publicerad i DN den 20/11 2016