Lars Gustafsson död

Jag har följt Lars Gustafssons författarskap ända sedan jag som ung student i Uppsala köpte ”Artesiska brunnar, cartesianska brunnar”. (Titeln till essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap” kommer från den boken.) De enda svenska poeter som kunnat tävla med honom i betydelse för mig är Tranströmer och Ekelöf, samtidigt som jag nog läst Gustafsson mer intensivt: någon av hans två diktantologier (”Ur bild i bild” och ”Där alfabetet har tvåhundra bokstäver”) har nästan alltid funnits där i min lilla skrivbordsbokhylla.

Och nu är han borta.

Följande är det enkla introduktionstal jag höll som Ständig sekreterare då Lars Gustafsson år 2014 fick Svenska Akademiens Nordiska pris.

”Vi har samlats här ikväll för att dela ut Akademiens Nordiska pris, det nästa största av alla våra litterära utmärkelser – överträffat bara av Nobelpriset . Det instiftades till vårt 200-årsjubileum 1986, och är sprunget ur Karin och Karl Ragnar Gierows donation, och det tillfaller i år poeten, författaren, essäisten och filosofen Lars Gustafsson.

Det hela kommer att vara upplagt på följande vis: efter min lilla introduktion kommer akademiledamöterna Kristina Lugn och Per Wästberg att tala om och till vår pristagare. Därefter kommer herr Wästberg – som är Akademiens direktör denna termin – att överlämna själva priset, som förutom äran och ett diplom även består av 350 000 kronor. Därefter och avslutningsvis, lämnas ordet till herr Gustafsson själv.

Och iochmed dessa framsagda ord är mitt officiella uppdrag fullbordat. Men här måste jag tillåtas en högst personlig exkurs.

För exakt 20 år sedan befann jag mig i en av mitt livs värsta lågvattenperioder. En djup depression hade gripit mig. Jag tvivlade över mitt göra. Jag var en hårsmån från att dödas i Bosnien. Mitt äktenskap var i kris. Banden vid existensen blev allt färre. En av dem var tanken på mina gossar. En annan var faktiskt en dikt, av Lars Gustafsson, som jag nålat upp på väggen i mitt tjänsterum på Historicum i Uppsala, och som på något outgrundligt vis försåg mig med det lugn jag då så illa behövde.

Låt mig läsa den.

Vinterhandskarna som hamnade nederst i lådan.
Det gamla gäddraget av mässing under flod av skruvar.
Och en hammare, med murbruk på skaftet,
som måste ha varit med familjen sedan -39
och nu plötsligt är som uppslukad av jorden.
Alla dessa ting som en gång var oss nära
måste nu själva minnas i vilken låda de ligger.
De kan inte längre lita på mig. Och är på egen hand.
Jag minns hur de såg ut, hur de kändes i handen,
minns till och med hammaren någon sommardag
i det avlägsna fyrtiotalet när jag var
alltför liten för att riktigt lyfta den,
och hur min far varsamt tog den från mig.
Världen, labyrint för borttappade
och glömda föremål, från de gamla svärden
i de aldrig öppnade bronsåldersgravarna
till läsglasögonen som kom bort i förrgår,
minns dem alla. Ingen anledning till oro.
Och du som går omkring så ivrigt och söker?
Är du inte själv ett sådant objekt for sökande?
Och något säger dig, en kväll när något återfanns,
repat och rostigt men ändå sig likt
i lådan under floden av bultar och lås
att hela detta letande efter ting
bara var en spegel av din egen heta önskan:
att någon skulle leta efter dig med samma iver.

Goda författare skriver som om livet hängde på det. Och ibland kan det också göra det. För deras läsare. Tack Lars.”