Jag vet inte vad som flög i mig, men den första livsform som jag skapade var faktiskt det där svartglänsande rymdmonstret – skapat av H.R. Giger – som äter upp folk i filmen ”Alien”. En fulländad organism som är kapabel att ta sig varsomhelst, överleva hursomhelst och dräpa vemsomhelst.
Bara efter en tio minuter begrep jag att Gigers monster är en omöjlighet. Det visade sig att när jag väl släppte lös han/hon/det så föll hela ekosystemet ihop inför mina ögon: monstren mumsade förstrött i sig allt, varefter de rullade ihop sig och dog bort av svält. Faunan var alltså putz weg och på grund av det inte längre fanns fjärilar och fåglar och ekorrar och sånt blev floran snart synnerligen monoton. Efter bara en halvtimme växte det bara mangroveträd överallt. Och ingen Sigourney Weaver så långt ögat kunde nå.
Så slutade mitt första försök att spela dataspelet ”Sim Life”. Jag är uppvuxen i en spelkultur där väldigt mycket handlade om att slå sig upp till toppen, att vinna genom att krossa; visserligen fick man i skolan möta en del patetiska ursäkter till spel gjorda av ängsligt tidsvindsfladdrande skolfröknar där man skulle vara konstruktiv och foträt och lära sig samarbeta, osv, mm, etc, men de mötte ungefär lika mycket gensvar som ”Vilse i pannkakan” med Staffan Westerlund.
Min skepsis till dylika spel har hållit i sig. Härom året kom dataspelet ”Sim Earth”, och det var Fint, Lovvärt, Berömligt, etc, iochmed att det gav spelaren en chans att styra över en hel planets utveckling från den första amöban till det sista kärnkraftverket. Tyvärr var dock också tämligen trist. Nu, efter att ha spelat ”Sim Life”, har jag dock bytt fot. Det går att göra spel som är underhållande, utmanande OCH lärorika. Tänka sig.
Det fel jag gjorde i mitt första parti ”Sim Life” var givetvis att tro att en enskild livsform kan ”vinna” i någon rimlig mening av ordet. Vad det går ut på är istället att bygga upp balanserade ekologiska system. Gång på gång på gång har jag i böcker och tidskrifter läst hur oerhört bräckliga ekosystem är, men aldrig har jag fått det så oerhört handgripligt demonstrerat. Så man sitter där och experimeterar med en arts genspridning, med procenttalet arvsanlag från fadern, ökar livslängden, minskar storleken, gör så att elefanten kan klättra i träd eller att växten bär frukt istället för flygande frön. Och så placerar man varsamt ut sitt lindebarn i det digitala stycket natur. Programmet följer de gängse evolutionära principerna med mutation, survival of the fittest, osv, och man kan med fördel sätta igång sin skapelse på kvällen, och sedan låta datorn stå och ticka för sig själv över natten. Sju timmar och ett antal simulerade årmiljoner senare kliver man upp och går med nedkippade morgontofflor för att beskåda resultatet. En gång lade jag mig med ett mycket artrikt och nästan fulländat ekosystem, som byggde på ekorrar. När jag vaknade på morgonen var nästan allt borta. Människan hade uppstått. Se det var en chock.
Detta är en recension som har en 22 år på nacken, skriven 1993, och publicerad i det nu nedlagda magasinet ”Moderna Tider”.
Peter Englund 