Om en av mina lärare – (Förord till en bok av Jozef Lewandowski)

Vi sitter i det lilla seminarierummet i den högra delen av Historicums bibliotek, och utanför de spröjsade fönstren är det kväll och mörkt och vinter och kallt och vinden går genom universitetsparkens svarta askträd. Bara lampan över det runda bordet är tänt, och formar en varm bubbla av ljus runtom oss, allt medan resten av det bokstinna biblioteket ligger i en stum clairobscur bakom våra ryggar. Så minns jag det. Något minne av mina kurskamrater och vilka de var har jag tyvärr inte bevarat. Dock minns jag vår kursledare desto tydligare: Jozef Lewandowski.

Kursledare förresten: det var han som var kursen. Vi läste mycket och diskuterade mycket – jag har ännu kvar flera av de där böckerna i mitt bibliotek: Kluchevsky, Pipes, Alexander Zinovjev – men framför allt lyssnade vi mycket. På Jozef. För han var en god pedagog, som visste att sällan är studenten så motiverad och öppen som när han eller hon ställer en fråga, och som med stort tålamod och grundlighet besvarade dem alla, ävenså de dumma eller naiva. Han brukade göra en sådan där rörelse som jag av någon outgrundlig anledning brukade tolka som särskilt östjudisk, med uppskjutna axlar, huvudet lätt på sned och händerna i en framskjuten, aningen bedjande gest, göra en liten paus, och sedan vända sig direkt till den frågande: ”Kära du…”. Och sedan kom svaret, långsamt och lite meandrande, allteftersom han smakade sig fram på orden och tankarna.

Jag tog stort intryck av Jozef.

För det första för det han sade. Jozef var avsutten marxist, som behärskade detta tankesystem på sina fem fingrar och som därför kunde leverera en mycket effektiv kritik av det inifrån. Detta var nämligen under 80-talets första år, och historiematerialismen hade ännu en starkt grepp om historieämnet, inte minst i Uppsala, inte minst på de lägre nivåerna. (Olika modevågor slår snabbt igenom i den lärda världen, men klingar sällan av med samma hastighet, då de karriärer de en gång skapat kräver deras bevarande; de ideologiska stormarna fortsätter därför gärna att rasa en tid, om än bara i de akademiska teoriernas vattenglas.) Det faktum att Jozef var en kommunist som tappat tron och tvingats lämna sitt realsocialistiska Polen för det realkapitalistiska Sverige, gjorde honom också automatiskt suspekt i vissa vänstermänniskors ögon. Jozefs resonemang var dock viktiga för mig, som nyligt – och icke utan viss lättnad – tvingats avbryta mitt politiska klättrande i SSU på grund av trotskistiska förlöpningar och som ännu bar ett litet silverfärgat märke med Marx och Engels i profil på slaget till min gröna lodenrock. Märket försvann för alltid vid den här tiden.

För det andra för det han var. Huvudskälet till att Jozef var en sådan given mittpunkt på de där kurserna var, trots allt, inte bara hans kunskaper eller ens hans pedagogiska förmågor. Det stod istället att finna i hans egen person. En stor del av våra vandringar i östeuropeisk och rysk historia handlade om det nära förflutna, och här kunde Jozef ta spjärn mot egna erfarenheter, och stötta upp de nödvändiga abstraktionerna med sådant han sett själv eller hört själv. Det gav också hans undervisning en märg och färg som – av naturliga skäl – ofta saknades i den andra undervisningen. Han omgavs också av en viss nimbus av antydda erfarenheter, som inte kunde annat än imponera på en ung man sprungen ur en slags dubbel historielöshet: uppvuxen i en nordlig provins utan vare sig runstenar, herrgårdar eller slagfält, i en stad där få hus var äldre än Lill-Babs och inget var snyggare än henne, och ävenså uppvuxen under rekordårens sextiotal, en tid då allt bara blev större, snabbare och fortare, veckopengen steg hela tiden och det förflutna blott var en ond dröm, som vi gudskelov vaknat upp ur, och som vi likt alla andra mardrömmar gjorde bäst i att glömma under vår rusande, brusande, berusande färd in i Fram-Tid-en.

Jozef gav mig den första direktkontakten med ett nära nu som till denna punkt bara hade varit böcker, svartvita dokumentärer på TV samt de reliker jag mest av en slump kommit att begapa som barn; som de rostiga fartygsvraken utanför Narvik som jag såg från baksätet i vår Volvo Amazon när vi var där på bilsemester en sommar, eller den oljeluktande automatpistol av tjeckiskt fabrikat, med ditstansad riksörn och allt, som en äldre släkting köpt illegalt några år efter 1945, en oemotståndlighet som jag en gång försökt ladda – varvid jag lyckligtvis ertappats, allt under stort hallå.

Jozef kunde dock berätta direkt om detta nära nu. Historierna om honom var också många. Som polsk jude hade han varit dömt till undergång i Förintelsen, men undgått den svepande lien genom att med sin familj fly mot öst. Frivillig i Röda Armén hade han sedan varit med om att storma Berlin, och efter fredsslutet hade han gjort karriär i polska krigsmakten. Ehuru kommunist sedan ungdomen fick en djup och växande skepsis mot systemet honom att engagera sig djupt i den polska reformrörelsen 1956, och när de ryska pansarkolonnerna rullade mot Warszawa i oktober samma år, var han en av de som organiserade det väpnade motstånd – och insikten att polackerna skulle slåss, vilt, hade då fått ryssarna att backa. Under det decennium som följde arbetade han för reformer, men under stigande frustration och stegrat motstånd. Och 1968, efter det att Pragvåren krossats, och isen lagt sig även i Polen, hade han tvingats i exil.

Jozef hade levt allt det där vi andra bara hade läst om.

*

Jozef Lewandowski föddes den 5 augusti 1923 i Konin, en liten fattig landsortsstad i västra Polen, inte långt från tyska gränsen. Familjen var judisk. Pappan Abram var målare och tapetserare, hans mor Tauba sydde täcken för att dryga ut de magra inkomsterna. Mamman kom att betyda mycket för hans utveckling. Tauba kom från en familj med kulturella pretentioner, från en släkt som i äldre led kunnat skryta med författare och historiker. Hon hade själv velat utbilda sig, men hon hade aldrig kunnat rå på den tredubbla bördan av att vara kvinna, fattig och judinna. Som inte sällan sker, lät hon flytta över sina egna vilda ambitioner på sonen Jozef. Kraven som hon ställde på honom upplevde han själv som mått omöjliga. Hon rättade kritiskt allt han skrev. Hans skoluppsatser dög aldrig riktigt. När Jozef nu ser tillbaka på sig själv som tonåring, är det delvis med samma kritiska blick. Denna första version av sig själv kallar han för en ”primitiv varelse”. För den som levde fångad i det kalla och bittra utanförskap som följde automatiskt på uppväxten som fattig jude utgjorde kommunismen en varm och välkomnande lockelse. Och utestängd som han var från utbildning och karriär såg han framtiden mer som ett hot än som ett löfte.

Men så blev det den 1 september 1939.

Den stora historien grep in i hans och hundratals miljoner andra människors liv, och förändrade dem, för alltid. Jozef skäms ännu för sin första reaktion på det tyska överfallet. Han var nämligen först – glad. För med den enkla logik som säger att min fiendes fiende är min vän, såg han gärna att de styrande i Warszawa, aristokratin, de storpolska nationalisterna, att de alla fick sig en läxa. Dessutom levde han som rätt många judar ännu i minnet av den tyska ockupationen under Första världskriget, som trots sina olika problem ändå präglats av ett ej obetydligt mått av lag och ordning, och som varit ett framsteg jämfört med den ryska tidens osäkerhet, pogromer och illa dolda antisemitism. (Och i samband med återupprättandet av Polen som en självständig stat hade det på nytt blåsts liv i det gamla judehatet.)

Men Tyskland 1939 var inte samma Tyskland som 1914, och Jozef togs snabbt ut ur sina nya illusioner. Familjen rymde mot öster och Sovjetunionen. Den avgörande impulsen för detta kom, oväntat nog, inte från andra polacker, utan från två tyskar, som båda var anti-nazister och vänner till familjen. Den ene var en kapten vid namn Laub, den andre var en socialdemokrat vid namn Schultz, som flyttat till Konin från Hamburg. De två sade dock samma sak: nazisterna kommer att mörda er, ni måste fly. Kaptenen ordnade tågbiljetterna. Via Warszawa tog de sig till den sovjetiska ockupationszonen, över den då inte alltför välbevakade gränsen, vidare in i Sovjetunionen. Efter kontroller och diverse intervjuer sändes familjen till staden Asbest, strax öster om Uralbergen. Och medan Bela och Abram gavs arbete, sattes Jozef i tekniskt gymnasium.

Den första tiden i Asbest beskriver Jozef själv som ”chockartad”, men en mycket positiv sådan. Asbest var då en gruvstad med en 70.000 innevånare, uppbyggd runt de fabriker där det brandsäkra mineralen med samma namn filtrerades fram. Att själva staden var ful och grå – en samling av stora, grova trähus bara – och att de materiella förhållandena var synnerligen kärva, med mer eller mindre ständig matbrist, det spelade liten roll för den unge mannen. I Sovjetunionen fick han plötsligt de möjligheter som förvägrats honom i Polen på grund av hans armod och etniska ursprung: här bemöttes han istället med intresse och respekt, här kunde han läsa vidare, här vinkade en karriär. Jozef var först inriktad på att bli bergtekniker, med sprängning som specialitet. (Här publicerades också hans allra första skrift: en enkel samling formler för beräkning av vilka mängder med sprängämne som behövdes för olika uppgifter.) Gymnasiet han gick i var dock av en förvånansvärt hög kvalitet, där många av lärarna höll klar universitetsklass. (Senare förstod Jozef att detta var följd av en ej ovanlig överlevnadsstrategi i Stalins Sovjetunion: för att undgå den blinda terrorn flyttade många i intelligentsian diskret till olika fjärran småorter, och fortsatte ofta att flytta med jämna mellanrum, allt för att hålla sig ett steg före sin egen NKVD-dossier, som alltid följde efter i flytten, men som för det mesta nådde den lokala hemliga polisen först efter sedvanlig byråkratisk tövan.)

Här såg Jozef nu en ny framtid. Han tänkte stanna i Sovjetunionen, och han tänkte läsa vidare. Studierna hade låtit honom upptäcka sin gåva, och den fanns i matematiken. Han hade också högsta betyg i alla ämnen, och klarade utan problem inträdesprovet till universitetet i det näraliggande Sverdlovsk. Vid hans säng stod fem ljusröda volymer med högre matematik.

Men så blev det den 22 juni 1941.

När Hitlers arméer nu rullade in i Sovjetunionen hade Jozef inga illusioner kvar om vad detta innebar. Nu var det en självklarhet för honom att slåss. Han avbröt genast sina studier och anmälde sig som frivillig i den exilarmé som höll på att sättas upp med hjälp av frigivna polska krigsfångar. Mönstringen blev dock en bitter besvikelse. Stående i underkläderna examinerades han i en barack av en läkare – och ratades. Som han tolkar det själv för att han var jude. Armén som sattes upp skulle i praktiken vara rasren: bara kristna polacker antogs. Istället blev han inkallad till arbetstjänst.

Under de följande åren flyttade han runt från plats till plats. Då han hade utbildning från tekniskt gymnasium fick han trots sina unga år göra tjänst först som byggmästare och så småningom som byggledare. Han var med om att gräva kanaler, uppföra elverk och konstruera dammar. År 1941 hade föräldrarna och systern skickats till ett kollektivjordbruk i Uzbekistan, och när breven slutade att komma fick Jozef permission att resa dit för att undersöka. Det visade sig att både Tauba och Abram dött, av svält. (Systern Bela hade tagits om hand av polacker på platsen, och skulle så småningom, via Iran, ta sig till Palestina.)

Vändpunkten för honom själv infann sig i form av en stöld. I början av september 1944 stals nämligen hans papper. I det genomkontrollerade, genombyråkratiserade krigstida Sovjetunionen var detta en mindre katastrof. Han blev inte bara av med sina identitetshandlingar, registreringspapper och personbevis, utan förlorade även sina ransoneringskuponger. Och utan de första skulle han ej kunna förnya de sista: samma svältdöd som tagit hans föräldrar hotade nu även honom. Han gick en halvmil till fots till närmsta militära myndigheter i den lilla staden Degaovat i Uzbekistan, i ett försök att skaffa nya.

En underlöjtnant gav honom ett formulär att fylla i. Så kom Jozef till den berömda ”5:e rubriken” där man hade att ange sin nationalitet. Skulle han skriva ”judisk” eller ”polsk”? Vad var han? Vem var han? I sina egna ögon var han givetvis både och. Hittills hade beteckningen ”jude” fungerat som ett hinder alternativt skydd mot militärtjänst i den polska exilarmén. Underlöjtnanten hade också provocerat honom en smula, dragit upp byxbenet och visat upp sina egna ärr, och undrat varför Jozef inte var vid fronten. Jozef bestämde sig, skrev ”polsk”. Underlöjtnanten frågade om han förstod att det betydde att han skulle bli inkallad med omedelbar verkan. Jozef svarade ”ja”. Underlöjtnanten tog fram en flaska vodka och två glas, och de skålade. Sedan gick han den där halvmilen tillbaka till dammbygget han då arbetade på, med inkallelseorden samt nya identitetspapper och ransoneringskuponger på fickan. Hans chef blev bestört, och lovade att han kunde ordna frisedel. Jozef tackade artigt nej. Han hade bestämt sig. I något som mycket liknar en avskedshandling gav han bort alla sina jordiska ägodelar till arbetskamraterna. Inte ens en bok behöll han. Så när militärtåget rullade in på stationen och Jozef klev ombord, hade han bara kläderna på kroppen, inklusive två bomullsskjortor utan krage, och gummistövlar på fötterna.

Efter tio dagars långsam resa på detta tåg, nådde han staden Saratov vid Volga. Där mötte han en stilig och välklädd artillerikapten, som vänligt men diskret undrade om han kom från ett arbetsläger – Jozef var som nämnts uselt klädd och dessutom sjuk och avmagrad. Jozef svarade förvånad nej. Artillerikaptenen insisterade, och stack till honom brödkuponger. Idag tror sig Jozef veta vem den där vänlige kaptenen var: Aleksandr Solsjenitsyn.

I Lublin i Polen väntade honom hans förband: 51:a stormartilleriregementet, en pansarenhet utrustad med stormkanoner av typ SU-76 och SU-100 – siffran hänvisar till pjäsens kaliber. Jozef började som menig, men steg snabbt både i grad och ansvar. Han sattes som befälhavare för regementschefens vagn. Denne man var en överste som i likhet med många andra i hans position var en halvbildad person strax över trettio. Jozef fann det enkelt att få kontakt med officerare i den här generationen, och de betraktade honom som en av dem: de hade en del intellektuella intressen, de talade samma språk, de sjöng samma sånger, och över huvud så fann han det mycket lättare att befinna sig under dem än under gamla polska officerare, som gärna höll på de militära formerna och bevakade avståndet till de vanliga soldaterna. Jozef minns sig själv som en tämligen informell militär, som aldrig skällde fram sina order, utan istället artigt bad sina soldater om hjälp. Hans överste var trött och nedsliten efter många år av krig, och han började snart använda Jozef, först som ett slags allt-i-allo, sedan som kanslichef, sedan som biträdande stabschef, och till sist som ett slags informell regementsbefälhavare, som hade hand om många av de praktiska sysslorna.

På hösten 1944 gick östfronten genom Polen, men steg för steg pressades den tyska armén bakåt. Jozef minns mest en oändlig parad av små byar och små städer, mer eller mindre förödda. För han befann sig i något han själv beskriver som ett slags narkos, en blandning av sjukdomssvaghet, ständig trötthet och lätt berusning. (Befälhavaren för den Första Vitryska Fronten, där också Jozefs förband ingick, den legendariske fältmarskalken Zjukov, brukade också säga att en idealisk officer skulle vara ”tvättad, nyrakad och lite berusad”.) Före varje strid fick alla 100 gram vodka. Och Jozef fann att alkoholen inte bara hjälpte mot rädslan, utan att den också satte ned ens moraliska hämningar. Och det handlade inte om de moraliska hämningarna mot att döda en annan människa i strid: det är enligt Jozef varken svårt eller ens märkligt. Det handlade om hämningarna mot att ta hämnd, och ge sig på försvarslösa. Andra i hans förband saknade de spärrarna, mördade och våldtog. Själv kunde han inte förmå sig till sådant. Redan det faktum att det var tyskar som 1939 varnat familjen och hjälpt dem att fly, hade inokulerat honom mot alla föreställningar om något slags tysk kollektivskuld. (Och var en sådan idé egentligen inte bara en spegelvändning av nazisternas tanke om den judiska ondskan, som inte kunde upphävas med mindre än att alla judar försvann från jordens yta?) En gång såg han en transport med tyska krigsfångar från Stalingrad: elända, hungrande, sjuka, döende, på väg mot ett ovisst öde, och han kunde inte annat än att se sig själv i dessa eländiga.

Ibland kände han att han kanske borde ta hämnd, för ju längre framryckningen gick västerut, desto mer stod nazismens brott klara för honom. Spåren var uppenbara, och de döda fick ansikten. I januari 1945 rullade förbandet in på tysk mark. Framryckningen gick först mot nordväst och Östersjökusten, och sedan i sydostlig riktning, mot den tyska huvudstaden. Det Jozef främst minns av Berlin är ”ruiner, ruiner, ruiner, ibland lik”. Efter stadens fall drogs 51:a stormartilleriregementet snabbt bakåt, och omgrupperade per tåg mot öst.

Så blev det den 8 maj 1945.

Det var redan natt när de nåddes av meddelandet att kriget nu var över. Det som då återstod av regementet stod uppställt på en åker, 21 pansarfordon och 20 lastbilar. Medan de andra firade gick Jozef vakthavande befäl. Det var en underbart varm och klar natt och han lade sig i gräset under stjärnhimlen och tänkte. Och tänkte. Vad var han? Vem var han? Han var paradoxalt nedstämd, förvirrad och brydd, kände sig mycket ensam, visste inte vad som väntade, vad han skulle göra. Att återgå till studierna kändes omöjligt. Men vad skulle han då ta sig till? Han förstod fuller väl att en ny epok inletts. Och att det enda han kunde föreställa sig om framtiden var… att han ej kunde föreställa sig den.

Som sagt: föräldrarna var döda, systern befann sig någonstans i Palestina, och det samhälle han vuxit upp med var i praktiken utplånat. Av de 29 barnen i hans klass hade bara 5 eller 6 överlevt. De andra hade antingen gasats i något av de tyska dödslägren eller mördats på annat vis eller dött av svält eller bara försvunnit. Och i det sammanhanget blev alla ruinerna och de raserade husen i hans hemstad en bisak. Som Jozef sagt själv: ”Vad är det för poäng att sörja över tegelstenar, när det inte finns tårar att sörja över människor?” Det enda hem han hade var armén, och han beslöt sig för att förbli där. Där stannade han i 11 år. (Det var också där han påbörjade sin bana som historiker, först med en tjänst i militärarkivet, sedan som lärare på en av arméns högre skolor. Disputerade gjorde han slutligen i oktober 1961.) Och då han inte kände någon större samhörighet med det Polen som en gång sett honom födas, gick han även med i kommunistpartiet. För det vinkade inte bara med en framtid bättre i största allmänhet, det vinkade även med en framtid bortom det som Jozef sett som Den Stora Plågan, inte bara för honom själv personligen utan för hela Östeuropa, nämligen nationalitetsproblemet; en framtid där frågorna om vad var han och vem var han – polack eller jude? – inte behövde besvaras med ett kategoriskt antingen eller utan ett öppet både och.

Så blev det nu inte.

Under dryga två decennier tillhörde Jozef de som arbetade på att reformera systemet inifrån, i ständig envig med de ortodoxa kommunisterna, som menade att det var omöjligt att ändra en enda liten detalj – för då skulle hela härligheten snart remsas upp, stycke för stycke. ”Och vet du vad”, sade Jozef en gång till mig med ett litet skratt, ”stalinisterna hade rätt! Det visade utvecklingen i Östeuropa under Gorbatjov.” Ironin i detta blev inte mindre hjärtlös av att det som slutligen drev Jozef på flykten var en ovanligt otäck antisemitisk kampanj, initierad av de styrande kommunisterna, hans forna partikamrater. Och drömmen om en framtid av både och, bortom nationella och nationalistiska kategorier, hade planat ut i besvikelse, och ett grymt varken eller. Som han uttryckt det själv: ”En jude för polackerna, en polack för judarna”.

Jozefs erfarenheter har givetvis präglat honom som historiker. Det mesta han har skrivit har på något vis handlat om östeuropas nationella problem, om nationer, nationalism och dubbla nationaliteter. ”Och hela tiden skrev jag om mig själv: allt var ett slags dold autobiografi.” (De flesta historiker kan nog på något vis känna igen sig i detta.) Också i det här verket är han skenbart osynlig – åtminstone i form av det mest väl- och överanvända av alla våra personliga pronomen – men samtidigt högst närvarande, inte minst vad gäller erfarenheter och attityder. Dels i form av en speciell sanningslidelse, som lätt kommer över den som tvingas leva i en epok och en ideologi som satt angiveri, lögner och förtigande i system, och som tvingar människorna att för sin överlevnad utveckla ett slags dubbelseende, där var sak har två sidor – en officiell och en privat. Dels i form av ett intresse för människor som i prövningens tid väljer den svåraste av vägar. Att kämpa mot nazismen var en självklarhet för en sådan som Jozef, ja, ett villkor för överlevnad: hur kunde han göra annat, ställd inför en brutal och maktfullkomlig fiende som invaderat hans land och som hade den fysiska utplåningen av honom och alla hans likar som mål? Men dessa svenskar, komna från en ögonskenligen neutral och synnerlig anpasslig nation, personer som utan risk kunnat förbli i den passiva rollen som åskådare, eller som bara kunnat vrida bort blicken, eller som tillochmed kunnat vinna på opportunism och samarbete, vad drev dem att våga allt?

Detta är i alla fall deras historia. Alla vi som ej var med har all anledning att känna tacksamhet för vad de gjorde, och tacksamhet till Jozef Lewandowski för att han med denna bok räddat deras öde undan glömskan.

– Peter Englund
Detta förord skrev jag till Jozefs bok ”Knutpunkt Stockholm: den polska motståndsrörelsens svenska förbindelser från september 1939 till juli 1942”, som kom ut 2006.