När jag är död

Denna text skrev jag till en bok som heter ”Innan jag glömmer bort mig själv”. Den gavs ut 2014 till förmån för forskning om Alzheimers sjukdom. Premissen var att man skulle skriva en dödsruna över sig själv.

Peter Englund, historiker och författare

Född och uppvuxen i ett arbetarklasshem i Norrbotten, var han hela sitt liv stolt över sin bakgrund även om han undvek att kokettera med den. Tvärtom var det en stor glädje för honom att ha tillgång till flera olika världar samtidigt. På samma gång lämnade den här tillvaron som gränsgångare honom förvirrad, och tid efter annan en smula rotlös. Han slutade aldrig att kalla Norrbotten för ”hem”.

Det fanns inget förutsägbart över hans livsbana. Som ung övervägde han att stanna i den dåvarande svenska armén efter värnplikten, men då hans nya flickvän fick arbete i Uppsala följde han med henne, förälskad. Studierna vid universitetet var till en början tämligen planlösa, men resulterade så småningom i ett erbjudande att doktorera i historia. Han antog det utan längre betänketid och av allt att döma mycket glad, dock minst lika mycket för den frihet som lockade som för den faktiska uppgiften.

Han återkom ofta till detta, hur han i sina olika livsval alltid valde friheten, vilket nog bara stämmer till dels. (För om det här var så viktigt, hur kunde han då tacka ja till att senare bli ledamot av Svenska Akademien och, än viktigare, vara dess ständige sekreterare under ett antal år? Hans sekreterarskap förknippas nu mest med Nobelpriset till Tomas Tranströmer.)

Samtidigt är det kanske den här föreningen av rotlöshet och frihetslängtan som kan förklara ett återkommande drag i hans liv: uppbrotten. Han lämnade på 70-talet en lovande karriär som ungdomspolitiker i det som då gick under beteckningen socialdemokratin för en tillvaro som ideologisk agnostiker; han lämnade på 80-talet universitetet för arbete i en topphemlig gren av den militära underrättelsetjänsten; han lämnade på 90-talet ett tryggt så kallat frilanskontrakt på en av tidens många papperstidningar för en mycket lösligare anknytning till ett konkurrerande blad (båda är nu sedan länge nedlagda); han lämnade på 00-talet den professur han hade på en konstnärlig högskola i Stockholm för att återgå till sitt skrivande; när den välkända striden uppstod i Svenska Akademien över priset till Paulo Coelho lämnade han sin stol där, men återvände efter ett par år till arbetet.

Samtidigt hade han uppenbarligen svårt att lämna något bakom sig på det personliga planet. Han umgicks livet ut med sina gamla vänner från Norrbotten – även om de med tiden fann honom alltmer svåruthärdligt excentrisk – och hade den bästa relation till sina gamla kärlekar. Han levde mycket i det förflutna, alltför mycket så tyckte de flesta. Sina minnen vårdade han med stor sentimentalitet, och mot slutet till en närmast absurd grad: mängden med bevarade papper och ting växte och var under hans sista år en oöverskådlig massa som inte ens han själv kunde orientera i. Den dröm han länge närde om att skriva ett självbiografiskt verk förblev ouppfylld.

Den här klyvnaden gick att se även i hans person. I grund och botten en skygg människa var han samtidigt mån om att vara till lags, inte såra, och det sistnämnda fungerade givetvis som en mask och ett skydd. Han var utan tvekan fysiskt modig – livet ut var han stolt över att ha sett fem krig och en revolution som ögonvittne – men samtidigt tämligen feg rent moraliskt. Hans konflikträdsla var berömd.

Han skrev ett tiotal böcker, och de är alla glömda eller olästa vid det här laget, utan möjligen den om det första världskriget, som för övrigt var kanske det enda av hans olika verk som även fann nåd i hans egna ögon. Hans självkritik var nämligen stor, och den blev med åren alltmer förlamande. Ändå var det i skrivandet som hann fann mycket av sin glädje. I grund och botten en ensam människa var han egentligen mest nöjd när han var allena. Detta sagt med reservationen att han var synnerligen barnkär. Hans egna var en stor och omedelbar källa till lycka för honom: han var far större delen av sitt vuxna liv.

Hans död för egen hand överrumplade många, men i det brev han efterlämnade sägs det hela vara drivet inte bara av den skräck som hans obotliga sjukdom födde, utan fastmer av en vilja att behålla kontroll över det egna livet och ödet. In i det sista var hans frihetsdrift obändigt stark.