Vinterkriget

Den 30 november 1939 – i dag för 50 år sedan – står en undersergeant i det täta snöfallet på det Karelska näset och ser en ändlös rad av fullastade foror med barn, husgeråd och boskap dra förbi. Ovanför i den grå luften brummar de sovjetiska bombarmadorna fram och i öster syns återskenet från gårdar som brinner vid gränsen. Tidigt på morgonen hade den Röda Arm‚n utan föregående krigsförklaring gått till anfall mot Finland. På kvällen skriver han uppgivet i sin dagbok: ”Så det blev ändå krig. Ingen hade nog riktigt trott det skulle gå så.”

Nej, det var nog få som verkligen räknade med att det skulle gå på det viset, varken på det finska eller sovjetiska sidan. Vinterkriget hade börjat. Det kom ur sovjetiska krav på militära baser och land i Finland. Stalin trodde att det bara skulle räcka med att höja rösten en smula så skulle finnarna rulla runt och spela död hund – precis som de tre baltiska staterna nyss gjort när de ställts inför samma krav. Och många i den finska statsledningen trodde att de sovjetiska maktmogulernas buller bara var tomma hot och sade nackstyvt nej.

Under det hela fanns ett av de allra mest perfida diplomatiska aktstycken vår moderna historien känner, nämligen Molotov-Ribbentrop-pakten och dess hemliga tilläggsprotokoll – vars existens nu erkänns i Sovjet. Detta stalinistisk-nazistiska grovhångel gjorde Baltikum och Finland till sovjetisk ”intressesfär” och röjde vägen för kriget.

De sovjetiska kraven på Finland motiverades med säkerhetsskäl – man ville kunna skydda främst Leningrad från anfall – men det syns bara ha varit förevändningar för en brutal expansionism. Så fort anfallet inletts blev det istället strax tal om att ”befria” Finland. (Den gamla sovjetiska propagandabilden av kriget har, som Harry Järv visar i en mycket intressant artikel i det senaste numret av Fenix, börjat rämna även i öst. I samma nummer finns en god uppsats av en sovjetisk historiker vid namn Semirjaga som bär syn för sägen.)

Den citerade undersergeanten som stod i snöfallet heter Martin Lönnqvist, en lantarbetarson från Esbo, och hans dagbok från denna mörka tid har i dagarna getts ut under titeln ”Så gick det till – en frontmans dagbok 1939-1944”. Lönnqvist deltog både i Vinterkriget och Fortsättningskriget som fotsoldat och blev sårad flera gånger. Hela tiden förde han anteckningar. Vad en läsare möter i dem är en slags pointillistisk bild av kriget, fjärran från den stora historiens pilar, faktorer och andra generalstabsdillerier, där alla försök att lägga till rätta har skalats bort. Torrt sakliga notiser om bestyr med mat och latrinbesök blandas upp med strama små skisser av tysta patrullfärder och handgranatsanfall. Det vi möter är den enkle soldatens fula och förvirrade vardag, ”denna overkligt annorlunda värld”, som Lönnqvist skriver, där termometern fryser fast vid -51 och de ryska sårade för sin hopplösa, skrikande kamp ute i ett vitt och frostigt ingenmansland.

Det som främst gör detta dokument till en så gripande läsupplevelse är nog dess obetvingliga underton av sorg. Det visar upp en människa som – även när han vet att han slåss för en rättfärdig sak och även när han gör det mycket väl: Lönnqvist dekorerades ett flertal gånger – aldrig hör upp med att känna leda och förkrosselse inför kriget.

I den nyutkomna romanen ”Vinterkriget” skildrar även Antti Tuuri kriget underifrån. Den skulle möjligen kunna beskrivas som en proletärroman som dragit på sig uniformen och blivit till skyttegravsepik. Berättarjaget är en man som tillsammans med sin bror hamnar på ett av de allra mest utsatta avsnitten på det Karelska näset, Taipale. Där får de stiga rakt ned i ett perfekt helvete, av det dystra snitt som bara det moderna industrialiserade kriget är kapabelt till att bringa fram.

Vad som hände vid Taipale är något av en sinnebild för hela detta otäcka krig. Klent utrustade finska soldater höll där stången mot överlägsna ryska styrkor i en helt grotesk kraftmätning mellan människa och materia; hukande i söndersmulade skyttegravar, helt bedövade av trötthet och kyla, ansattes de av tanks, bombflyg och det ryska artilleriets malande orkan av stål, dag efter dag, vecka efter vecka.

Detta krigets svarta Ginnungagap skildrar Tuuri med ett återhållet ursinne och på en suggestivt korthuggen prosa. Som när han beskriver den ryska stormelden: ”Det kändes som om himlen föll ner över oss, alla dess planeter och fixstjärnor och allt grus som flyger på himlen. På annat sätt kan jag inte riktigt beskriva det: marken förvandlades, gungade och verkade sedan störta mot den fallande himlen, och vi befann oss där emellan, på ett stormande hav, och den stormen var hård.” Han gör det som skedde begripligt – i den mån det över huvud går att göra helt begripligt -, utan att vare sig förenkla eller heroisera; mytens vinterkrig blir inkarnerat i helt vanliga män. Jag kan inte annat än att rekommendera denna omtumlande, omskakande bok.

Tuuris bok bygger på krigsdagböcker och intervjuer med olika ögonvittnen och lånar mycket av sin dova kraft från detta autentiska material. Den skall i första hand inte jämföras med Linnas ”Okänd soldat” – därtill är nog personteckningen något för tunn. Boken är mer att se som ett storartat litterärt collage, lite granna i stil med Paavo Rintalas mästerverk ”Soldaternas röster” från 1967, men med ett fiktivt berättarjag som binder samman det hela. (Till skillnad från Rintala söker Tuuri även att ge läsaren en övergripande – och helt korrekt – bild av händelsernas gång. Det är vackert så. Steget över till ren historia är från denna punkt rätt kort.)

Själva kriget kom som bekant att vara i 105 dagar. Den sovjetiska krigsmaskinen med alla dess fina tanks, bombplan och artilleripjäser körde fast. Den genuina tjockskallighet som bara kommer av en känsla av total militär överlägsenhet fick de sovjetiska generalerna att sända fram sitt folk som tätt packad slaktboskap mot de finska kulsprutorna. (Deras klokskap blev inte heller värst eggad av åsynen av lillefar Stalins raka pekfinger och en i bakgrunden hägrande GULAG-arkipelag.) Till slut blev dock finnarna tvungna att vika p.g.a. ren och skär utnötning och mars-freden kom med dess digra finska landavträdelser. För Stalin var dock vinterkriget en politisk besvikelse, ett militärt misslyckande och ett moraliskt nederlag.

Så här efteråt framträder vinterkriget som en moralitet – det påminner i detta inte så litet om Vietnamkriget. Det visar nämligen att även ett litet folk kan värja sig mot en stormakts övergrepp. Och det räddar vår tro på människan, som hemsöks av alla de högteknologiska perversiteter som vapenindustrins krökta hjärnor kan finna på, men som härdar ut, och som till och med ibland segrar.

– Böckerna är:

  • Martin Lönnqvist: ”Så gick det till – en frontmans dagbok 1939-1944.” Holger Schildts.
  • Antti Tuuri: ”Vinterkriget”, övers. Bengt Pohjanen, Norstedts, 234 s.Fotnot: Baksidestexten till Tuuris bok rymmer flera prilligheter. Bland annat påstås där att ”Vinterkriget knappast blivit litterärt behandlat”, vilket är nys. Vad sägs till exempel om Viljo Sarajas ”Det friköpta landet”, Gunnar Johanssons ”Vi ville inte dö”, Erkki Palolampis ”Kollaafronten håller”, Peter Nissers ”Blod och snö” samt Peder Sjögrens ”Kärlekens bröd”?

    (Expressen, november 1989)