Invid ravinen

1.

När de marscherade ut henne ur lägret för att skjutas bar hon fortfarande Stalins mössa på sitt huvud.

Så vad tänker offret sekunderna innan bödeln höjer sitt vapen? Hon hade redan bekantat sig med tanken på döden, men ändå hade det svartnat för hennes ögon när papperet lades fram och hon kunde läsa orden ”lagens strängaste straff”. Det var en sen dag i december och två revolverutrustade män förde henne genom snön i riktning mot en ravin. Hon visste att det var avrättningsplatsen; där hade bland annat tre biologer som hon delat cell med i Novosibirsk blivit skjutna. Det var kallt och blåsten låg på. Hon huttrade, för pälsen hon bar var sliten och hennes filtstövlar var blöta. Det enda hon inte frös om var huvudet, för den öronlappsmössa i kalvskinn hon hade på sig var varm. Och den hade alltså tillhört Josef Stalin; någon gång – hon ville minnas att det var efter en konferens för marxistiska jordbruksexperter i slutet av 1929 – hade han varit hemma hos dem och då i tamburen råkat förväxla sin mössa med hennes pappas. Och nu bar hon den, på väg till sin av Stalin beordrade avrättning.

Solen höll på att försvinna bakom horisonten och ju närmre hon kom de där glesa björkarna som markerade var ravinen låg, desto längre bort kom hon från att längre bry sig. Under vandringens första minuter hade hon gripits av ”skräck för icke-varat”, som hon uttrycker det själv. Men sedan började hon tänka på vad hon hade kvar att förlora. Maken, hennes livs stora kärlek, var redan död, också han avrättad. Den lille sonen hade tagits ifrån henne. När hon nådde fram till ravinen och stannade upp vid dess kant kändes det som om hon ”blivit kvitt allt jordiskt”. De två männen stod bakom henne. Hon slöt ögonen.

Och plötsligt kändes det som om jag hade lösgjort mig från livet. Slutet var kommet – slutet på min verklighetsuppfattning. Jag förlamades. Hjärnan blev paralyserad. Det kändes som om jag störtade ned i avgrunden som en känslolös stenbumling efter ett bergskred.

Genom den här bedövning sipprade dock ett oväsen. I förstone tänkte hon att det var en siren, men ljudet klarnade, förvreds, tog form, blev en röst, blev ord. ”Tillbaka, tillbaka.” Hon vände sig om, långsamt, för ”fötterna var blytunga och kändes som en främlings”, öppnade med ansträngning de av rimfrost igensvetsade ögonlocken. Och där, bortanför de två revolverbärande männen, skymtade hon en karl i ljus päls som pulsade fram genom snön, allt medan han ropade: ”Tillbaka, tillbaka!” Mannen i den ljusa pälsen var andfådd och torkade svetten ur sitt röda ansikte med rockärmen. Avrättningen var inställd.

Sakta vandrade hon tillbaka till lägret. Hennes namn var Anna Larina Bucharina och året var 1938.

2.

Flera olika år skulle kunna betecknas som ”det värsta” i Sovjetunionens korta historia. Den svält som Stalin framkallade med början 1932 och som kostade minst 4 miljoner människors liv – en siffra som nu blivit fastställd bortom allt tvivel – var en ohygglig katastrof; de styrande använde då medvetet hungern som ett politiskt vapen för att bryta böndernas motstånd mot kollektiviseringen, och den drabbade framför allt de icke-ryska områdena Ukraina, norra Kaukasus och Kazakstan. Detta år och de påföljande kunde dock en stor del av Sovjetunionens befolkning leva som om detta inte riktigt angick dem, burna av det hopp som 1920-talets enorma sociala optimism fött, som om ”den nya människan” levde och ”det nya livet” faktiskt snart skulle bli till. Åren 1937–38 fick den här illusionen sin ände.

Det var då det inträffade, det som brukar benämnas den stora terrorn eller oftare jezjovsjtjinan , det sistnämnda efter den dåvarande chefen för säkerhetstjänsten NKVD, Nikolaj Ivanovitj Jezjov. Händelsen har länge varit känd i väst, men det är först sedan Sovjetunionen fallit och både arkiv och massgravar öppnats som skeendets alla groteska och skrämmande vändningar har kunnat bekräftas, och detta i stor detalj. Så här över 50 år senare skådar vi en händelse som redan de samtida hade svårt att förstå, och som ännu erbjuder problem för den som söker förklara den.

Historiker brukar ibland tala om den stora terrorns tre skeden: först en förberedande fas under NKVD-chefen Jagoda 1935–36, den stora utrensningen 1937 under Jezjov, och till sist en avslutande uppstädning under Beria 1938–39. Hela skeendet tog form av en lavin, som långsamt och nästan omärkligt satte igång redan 1934, i och med mordet på partisekreteraren i Leningrad, Sergej Kirov. Ännu har det inte gått att fastställa vem som egentligen låg bakom attentatet. Mördaren, Leonid Vasilevitj Nikolajev, var en frusterad, degraderad och psykiskt instabil partimedlem, som i sin förmörkelse kan ha agerat på egen hand och som slog till då han av en slump stötte ihop med Kirov i en korridor på tredje våningen i Smolnyj, den lokala sovjetens byggnad. * Bolsjevikernas världsbild var präglad av paranoida föreställningar om yttre hot och slemma sammansvärjningar, något som inte försvagats av deras erfarenheter från inbördeskriget, då de icke utan viss rätt upplevt det som om hela världen var ute efter dem. Attentatet mot Kirov fick partiets alla glada konspirationsteoretiker att lukta en lunta – men frågan var bara vems? Problemet är dock att skall vi förstå de fasansfulla åren 1937–38 räcker det inte med att följa spåret tillbaka till 1934. Då måste vi återvända till 1917 och de händelser som blev upphovet till Sovjetunionen.

Runtom i Europa födde det första världskriget en enorm besvikelse. Den gamla ordningen förlorade mycket av sin auktoritet, de gamla orden sin klang. Vi står här inför en av 1900-talets stora ironier. Det var de gamla eliterna som stått för en betydande del av förarbetet inför kriget, som militariserat sinnen och stater, som dragit med sig folken i en patriotisk yra och fått dem att offra allt för att nå en omöjlig seger. Det var de gamla eliterna som 1914 startat världshistoriens första ”totala krig” – uttrycket myntades av den tyske generalen Erich von Ludendorff – varvid befolkningarna för första gången mobiliserats i sin helhet – antingen vid hemmafronten eller i form av kanonmat –, ländernas normala politiska liv upphävts, ekonomierna nationaliserats, planhushållning upprättats samtidigt som tänkandet likriktats med hjälp av massiv statlig propaganda. Men de gamla eliterna gjorde det utan att begripa att alla de åtgärder som de själva såg som ett tillfälligt ont, ett medel, kunde andra komma att behandla som något gott, ett mål, och föra dem till sin absurda men fullkomligt logiska spets, de gjorde det utan att förstå att de med kriget startat en kedja av händelser som till slut skulle krossa dem själva.

I få stater är detta så tydligt som i Ryssland. Världskriget orsakade där ett ekonomisk kollaps, politiskt sammanbrott och socialt kaos som mynnade i februarirevolutionen 1917, som i praktiken ledde till ett slags maktvacuum, som fylldes då bolsjevikerna i oktober grep styret med hjälp av en militärkupp. Det avgörande året var dock inte 1917 utan 1918. Kaos och kriser hotade då att svepa bort bolsjevikerna, men trots att oddsen sannerligen var emot dem lyckades de ändå slå tillbaka sina fiender. Ett intressant mönster blev nu synligt, ett mönster som skulle upprepas igen och igen under en stor del av sovjetstatens historia. Lenin och hans män var drivna politiska taktiker men samtidigt mer än lovligt naiva i ekonomiska och sociala frågor; deras styre bar därför i regel improvisationens prägel. En av partiet oväntad händelse – och mycket var oväntat för människor med en så grovt tillyxad bild av verkligheten som bolsjevikerna – tvingade ofta fram drastiska åtgärder, åtgärder som av ideologiska skäl i regel kom att radikaliseras på ett ogenomtänkt vis, som på kort sikt gav fördelar men som på lång sikt var förödande. Som till exempel förstatligandet av bankerna. Det började med att anställda i ryska Statsbanken vägrade lämna ut medel till kuppmännen, varför bolsjevikerna skickade över bajonettviftande trupper till banken och nationaliserade den. Fem dagar senare, i ett anfall av övermodig ideologisk korrekthet men utan att situationen bjöd det, slog de till och nationaliserade alla banker och förklarade bryskt att man inte avsåg att betala sina utlandslån. Detta bara ökade antalet fiender och förvärrade den ekonomiska krisen, varför nya drastiska åtgärder snart var av nöden.

Och så förde omständigheter och ideologi utvecklingen vidare i en spiral från kris till kris, allt medan tvångsapparaten begick sin tillväxt, lika ryslig som logisk. Och bolsjevikerna gjorde något som saknade motstycke i världshistorien: de satte sig före att låta staten utöva en total kontroll över samhället. Detta hade aldrig skett förr. Före 1900-talet saknades både de resurser – inte minst tekniska: en av orsakerna till att bolsjevikerna trots allt fick grepp om det ryska jätteriket var att de skickligt utnyttjade olika nya typer av media och kommunikationsmetoder, särskilt telefonen – och den ideologiska arrogans som krävs för ett sådant oerhört företag.

Det är dock slående hur bräcklig och svajande den här skräckinjagande monoliten egentligen var, hur mycket den misslyckades med. Först ändade den brutala krigskommunismen år 1921 i en akut ekonomisk kris: bönderna rörde oroligt på sig, och överallt, i alla sektorer, hade produktionen fallit ihop. Den krisen löstes genom NEP, den nya ekonomiska politiken, med dess reträtt till marknadsprinciper. I längden kunde de styrande inte tolerera den utmaning mot deras maktmonopol som NEP stod för, så bit för bit drog de åt snaran igen. Resultatet blev en ny allvarlig ekonomisk kris framåt slutet av 20-talet. Lösningen blev kollektiviseringen, 30-talets femårsplaner samt den forcerade industrialiseringen, allt utfört till priset av ett kolossalt mänskligt lidande – på fler sätt än ett experimentets höjdpunkt. Förvandlingen av landet skedde med medel som enligt den amerikanske historikern Martin Malia ”var unika i sin blandning av det vansinniga och det kriminella med – det måste medges – det grandiosa och det episka”.

Införandet av den första femårsplanen var ett uttryck för, å ena sidan, en tidstypisk teknokratutopi, med allt vad den rymde av stålblå drömmar om vetenskaplighet, rätlinjig rationalitet och byggandet av ”en ny människa”, å andra sidan, en önskan att snabbt ta sig ut ur det hörn de själva målat in sig i: revolutionen hade inte, som dogmen föreskrev och som de själva förväntat sig, ”frigjort produktivkrafterna”. Tvärtom. Bolsjevikernas skolboksmarxistiska misshushållning hade istället lett till att landets ekonomiska problem var större än de varit 1917. Vad man egentligen skulle göra, det hade Stalin och hans män rätt dimmiga begrepp om. De skulle bygga socialismen. Och socialism det var, ja, en planerad industrisektor och en kollektiviserad agrar ekonomi. Åtgärderna man vidtog var dock för det mesta framhastade och högst improviserade och gav ofta oväntade och ibland oönskade resultat.

Resultatet? Tja, kollektiviseringen blev ett fasansfullt och kostsamt fiasko. Industrialiseringen var också fylld av plågor, problem och bakslag, inte minst till följd av den stolliga teknikdeterminism som bolsjevikerna ärvt från Marx och som fick dem att tro att bara man skaffade sig moderna maskiner skulle man också få modern effektivitet, dito resultat samt lika geschwint socialism. Man tenderade också att bli fullständigt fixerade vid sådant som masugnar och jättekraftverk: stål och megawatt blev mål i sig. Men tvärtemot alla förväntningar föll produktionen och levnadsstandarden brant. Kollapsen var nära 1933. Sedan stagade systemet upp sig. Och där stod en tung industri, bildligt talat stampad ur marken och, precis som vissa antika storverk, bokstavligen talat byggd på lik. Men för många i storstäderna, för partifolket, för den Stalintrogna arbetararistokratin och för alla dem som genom den exempellösa industriexpansionen fick chans att begå karriär, var denna blixtindustrialisering något att vara stolt över.

Detta stordåd var frambragt med hjälp av en väldig piska och en tämligen förkrympt morot. Oktoberkuppens former präglade från första början bolsjevikernas maktinnehav: de var en liten självutnämnd elit som gripit makten med våld och de fortsatte att ta till våld närhelst de kände sig hotade eller tyckte sig möta motstånd – något som dessa kampinriktade och paranoida revolutionärer definierade rätt så generöst. Piskan lämnade aldrig deras nävar. Under hela den här utvecklingen, från kollektiviseringen och framåt, ökades förtrycket ända ned på vardagsnivå: inrikespass infördes, bara personer med fast arbete gavs tillgång till bostad och varuransoner, frånvaro från jobbet kriminaliserades, och så vidare. Moroten var i första hand ideologisk. Männen i Kreml hade byggt upp ett propagandamaskineri av det slag som de krigförande byggt upp under världskriget, men som ställde föregångarna i skuggan både vad gällde volym och effektivitet; genom denna megafon flödade en aldrig sinande ström av flotta och eggande floskler om den strålande framtiden. Och många trodde dem. Regimen hade ett betydande stöd, inte minst bland arbetarna och andra delar av stadsbefolkningen – erfarenheterna från Nazi-Tyskland och från Sovjetunionen efter 1917 visar att ett totalitärt system faktiskt behöver en icke obetydlig bas bland gemene man för att kunna bli till.

När regimen så med stor ansträngning byggt sig en ekonomisk bas som bättre passade partiets politiska överbyggnad gick den lilla terrorn framåt år 1937 över i den stora terrorn. Då var det som om systemet börjat att utveckla antikroppar mot sig självt.

3.

Anna Larina Bucharina kom från en familj ryska yrkesrevolutionärer och var som de flesta av dem typisk bildad medelklass, en vacker, mörkhårig ung dam van vid stilla pianoklink i salongen och reciterande av Sofokles till kvällsvarden. Familjen var själva medlemmar av bolsjevikernas jetset: den berömde marskalken Tuchatjevskij kinesade från och till i deras lägenhet, det hände att man tillbringade semestern i söder hos en viss Lavrentij Berija och när revolutionen firades 1924 var Anna med uppe på Leninmausoleets tribun. (Hon blev då i förbigående uppläxad av en mulen Trotskij för att hon bar en sjal med ljusblå blommor runt halsen: ”Var har du din pionjärhalsduk? Du vet tydligen inte varför pionjärhalsduken är röd! Rött är symbolen för det blod den revolterande arbetarklassen har utgjutit!”)

Redan som flicka hade hon blivit förälskad i den charmige Nikolaj Bucharin, en av dessa pappersviftande och papyrossrökande agitatorer med läderjacka och pipskägg som passerat in och ut ur hennes barndomshem. Trots en stor åldersskillnad hade de senare gift sig, varefter de fått några lyckliga år tillsammans. Bucharin var en av revolutionens viktigaste ideologer, ”partiets älskling” enligt Lenin, chefredaktör för Pravda, ledamot av politbyrån, ordförande i Komintern; han hade varit en av arkitekterna bakom NEP, men i samband med kriserna i slutet av 20-talet hade han efter en strid med Stalin förlorat de flesta av sina betydelsefulla poster.

Han befann sig dock fortfarande i maktens närhet. Bucharin och Anna bodde i Kreml och som hans hustru kom hon att personligen lära känna alla de ledande bolsjevikerna. En av dem var Stalin, som ibland när han var full ringde upp mitt i natten för att fyllprata med hennes yrvakne make. Hon hyste kluvna känslor inför ”mannen av stål”. I vardagslivet kunde Stalin upplevas som grov och till och med skrämmande: vad kan man annat tänka om en man som hängt upp en skylt över sin yngste sons säng med texten:”Om du visar dig feg tar jag livet av dig”.” Men även för Anna och hennes make var Stalin ändå, meningsskiljaktigheterna till trots, en karl att lita på. I officiella sammanhang kallade de honom saker som ”de proletära stridskrafternas fältmarskalk”, privat talte de om honom som ”Koba”. Bucharin själv var en revolutionär svärmare, intelligent, uppslagsrik och karismatisk, men samtidigt också vacklande, känslosam på gränsen till hysterisk – han föll lätt i gråt – och politiskt naiv: han ledsnade aldrig på att försöka hejda skenande tåg med hjälp av pappersark.

Alla dessa ledande bolsjeviker var obrottsligt trogna Saken. Formade av rörelsens maximalistiska psykologi och rusiga på sina hemkokta utopier, trodde de, med Anna Larina Bucharinas egna ord, att de nu faktiskt höll på att lyckas, att samhället strax ”skulle bli fritt och jämlikt och rikt med nya produktivkrafter, nya produktionsförhållanden och en ny, socialistisk människa” – och detta utan att vilja se det logiskt omöjliga i att bygga ett rättvist och humant samhälle genom att lägga all politisk, ekonomisk och kulturell makt i händerna på en liten, arrogant och våldsbenägen maktelit.

Det fanns dock något i högsta grad teoribelastat och abstrakt över deras projekt: för dem var samhället blott en duk att måla sina förväntningar och fördomar på. De hade också tämligen klen kunskap om de bönder och arbetare de satt sig att befria. För Anna Larina Bucharina som för många medelklassradikaler var ”folket” uppenbarligen något hon älskade så länge det var en statistisk massa och ideologisk kategori, samtidigt som hon hade ytterligt svårt att fördra dem som individer: därtill svor de för mycket och tvättade sig för litet. För precis som många av första världskrigets generaler var dessa ledande bolsjeviker skilda från den verklighet de hade att styra, noga inneslutna som de var i kroppsvärmen från Det Stora Partiet. (Deras tillvaro var privilegierad. Så berättas det att när flera av de här höga politrukerna på grund av politisk olycka transmogrifierades till vanliga medborgare, så blev de faktiskt förvånade när de upptäckte att sådant som bröd, skjortor och biobiljetter kostade pengar.) Och inget skrämde dem så som hotet om uteslutning, för partiet var deras kyrka, och utanför den fanns varken frälsning eller hopp.

Tvister inom partiet hade förekommit under alla år, det var Anna Larina Bucharina medveten om, men framåt mitten av 30-talet anade hon att något nytt var i görningen. Mordet på Kirov hade gjort luften tjock av rykten, tecken och antydningar. Väl ansedda partiveteraner anklagades för inblandning i attentatet, och snart stod det klart att även Bucharin var hotad. Han reagerade på detta med en blandning av förvirring och ursinne. Visserligen fanns det politiska meningsskiljaktigheter mellan honom och Stalin, men de var ju ändå gamla vänner och dito revolutionskämpar. En stor offentlig process ägde rum 1936 där de högt uppsatta partiveteranerna Zinovjev och Kamenev sensationellt nog dömdes till döden för kontakter med utländska underrättelseorgan och för att ha upprättat en kontrarevolutionär grupp. Väl orkestrerade massmöten hölls på industrier runtom i landet, där folk ylade efter blod och där några av oktoberrevolutionens främsta namn fördömdes och förkastades. Och snart arresterades ett antal personer som gick att länka till de anklagade. Andra, som Bucharin, utpekades som möjliga brottslingar.

Bucharin protesterade, men mot att ha blivit nämnd som delaktig i de dömdas stämplingar. De anklagades öden bekom honom mindre. I ett räddhågset brev sade han sig vara ”förtjust över att de där hundarna blev skjutna”. Bucharin tycks nämligen ha reagerat som många andra som kände järnhanden sluta sig runt strupen: visst, vår stat är hotad, Kirov blev ju trots allt mördad, de är kanske skyldiga, men anklagelserna mot mig är ett ohyggligt misstag: någon, en angivare, en personlig fiende, en charlatan i säkerhetsorganen, måste ha slagit blå dunster i ögonen på kamrat Stalin; det kommer att ordna sig; jag kommer att bli skonad, räddad, frälst.

Anna, som var både starkare och mer klarsynt än sin över tjugo år äldre make, såg hur han famlade efter vart litet halmstrå som visade sig, men hur han långsamt förlorade allt hopp. I början av 1937 kom Anna in på sin makes kontor och möttes av en bild av förfall och uppgivenhet. Bucharin var utmärglad efter en hungerstrejk och hade sedan länge slutat att läsa tidningarna och lyssna på radion. I voljären låg hans två papegojor döda, en murgröna som han planterat hängde torr och vissen, och alla de uppstoppade fåglarna och tavlorna på väggarna hade en hinna av damm. Den 27 februari kom det telefonsamtal de båda väntat på. Efter ett tårfyllt farväl tog han på sig skinnjacka och mössa och försvann lydigt ut genom dörren. Hon skulle aldrig se honom igen.

One thought on “Invid ravinen

Kommentarer inaktiverade.