Ur Drottning Christinas självbiografi

Sedan ständerna sålunda bringat mig sin hyllning vid riksdagen år 1627, begav sig konungen icke mer ut ur Sverige, trots att de författare som skrivit hans historia påstå motsatsen. De år som återstodo honom använde han dels till underhandlingar, dels till att förbereda sig för kriget i Tyskland, och slutligen till att bringa reda i ett rike som han efter sin ödesdigra avresa aldrig mera skulle återse. Mina första barndomsår rymma intet anmärkningsvärt, bortsett från en livsfarlig sjukdom som jag ådrog mig, medan konungen befann sig på resa i Bergslagen. Man avsände en kurir till konungen för att underrätta honom om mitt tillstånd. Han skyndade sig så ilsnabbt tillbaka, att han anlände inom ett dygn, vilket ingen kurir skulle hava förmått. Han fann mig på mitt yttersta och syntes otröstlig. Men äntligen tillfrisknade jag, och han visade då en glädje som var lika häftig som hans sorg hade varit, och han påbjöd att Te Deum skulle sjungas. Sedan tog konungen mig med på en resa ända till Kalmar. Vid sin ankomst dit satte han mig på ett litet prov som mycket ökade hans tillgivenhet för mig. Jag var ännu ej två år, då han anlände till Kalmar. Där ifrågasatte man huruvida man borde låta garnisonen avlossa gevärssalvor och kanonskott från slottet för att som brukligt var hälsa konungens ankomst, ty man befarade att skrämma ett barn av min betydenhet. För att icke begå något fel härvidlag anhöll landshövdingen om order. Konungen svarade, sedan han betänkt sig ett ögonblick: ”Låt skjuta! Hon är dotter till en soldat. Hon måste vänja sig.” Så skedde, och man sköt på övligt vis. Jag var med drottningen i hennes kaross, och i stället för att bliva förskräckt som de flesta barn i en så späd ålder skrattade jag och klappade händerna. Och fastän jag ännu icke kunde tala, visade jag min glädje så gott jag förmådde med alla de tecken ett barn i den åldern vet att bruka, och jag befallde på mitt vis att man måtte skjuta ännu en gång. Denna lilla händelse ökade mycket konungens ömhet mot mig, ty han hoppades att jag var född orädd som han. Från den gången tog han mig alltid med på sina truppmönstringar, och ständigt visade jag honom sådana prov på mod som man kunde begära av ett barn i en så späd ålder att det med svårighet kunde tala. Och han brukade skämta med mig och sade: ”Seså, låt mig bara få råda. Jag skall väl en dag föra dig till , ställen där du skall bliva förnöjd.” Men till min olycka hindrade döden honom från att hålla sitt ord, och jag fick ej uppleva lyckan att göra mina lärospån under en så stor läromästare.

När han reste bort, var jag något äldre, och man hade lärt mig några fraser, som jag skulle framsäga vid avskedet. Men eftersom han var mycket upptagen, hade han icke tid att sysselsätta sig med mig, och när jag såg att han icke gav mig företräde, ryckte jag honom i hans kyller och vände honom sålunda mot mig. När han blev mig varse, lyfte han upp mig och omfamnade mig och kunde icke hålla tårarna tillbaka, enligt vad de personer hava berättat för mig som då voro tillstädes. De hava också förtalt mig att då han avreste, grät jag så bitterligen i tre hela dagar utan uppehåll att detta skadade mina ögon, så att jag nästan förlorade synen, som hos mig liksom hos kungen var ytterligt svag. Man uppfattade mina tårar såsom onda förebud, då jag av naturen grät föga och sällan.

Konungen reste bort, och drottningen följde honom på hans resa. Han anförtrodde min uppfostran åt sin syster, prinsessan Catarina, och hennes gemål, pfalzgreven, och befallde dem att taga vård om mig under hans frånvaro. Vidare uppdrog han åt denne furste ledningen av statsfinanserna och ålade honom att förbliva hos mig i avvaktan på nya order. Han skulle utan tvivel hava utnämnt pfalzgreven till min guvernör, liksom han utnämnde hans gemål till min guvernant, ty denne fyllde till en tid denna syssla, om blott icke religionen hindrat honom från att rykta den såsom ett ämbete, eftersom han var reformert och en ytterst nitisk sådan. Konungens syster var lutheran men misstänktes med rätt eller orätt för att vara något anstucken av den reformerta läran genom påverkan av pfalzgreven, sin gemål. Men jag var då ännu så liten, att det ej innebar någon fara att lämna mig i deras händer. Drottningen, min moder, motsatte sig likväl detta beslut av andra, hemliga grunder, vilka ingåvo henne motvilja mot prinsessan, som hon ej älskade. Men konungen ville bliva åtlydd, och han blev det.

Före sin avresa lät konungen ständerna och krigsmakten svärja mig trohetseden, och jag erkändes över hela riket såsom hans enda arvinge och vid hans frånfälle såsom drottning av Sverige. Han upprättade ett slags instruktion eller formulär, vari han angav rådets och de övrigas befogenheter under hans frånvaro och min minderårighet. Han uteslöt drottningen, min moder, från re­geringen, och i detta gjorde han rätt av många orsaker, som jag framdeles skall anföra i deras rätta sammanhang. Han uppdrog förmynderskapet åt rikets fem främsta ämbetsmän. Dessa fem äro självskrivna ledare av statens angelägenheter under konungens frånvaro och under min­derårighet. De äro egentligen konungens ställföreträdare, var och en inom sitt område. Den förste är riksdrot­sen, som är president inom rikets högsta domstol, den andre, riksmarsken, står i ledningen för krigsrådet, den tredje, riksamiralen, förvaltar sjöärendena, den fjärde, rikskanslern, presiderar i konungens frånvaro i rikets råd och har då under sig alla statssekreterarna. Den femte, som kallas riksskattmästaren, styr hela finansverket och disponerar över alla rikets medel. Han bestämde intet om min myndighet utan överlät åt rådet och ständerna att avgöra densamma, i den mån de funno mig duglig, när den tiden vore inne. Vidare lämnade han åtskilliga hemliga instruktioner åt rikskanslern Oxenstierna, som var allenarådande och som man efter konungens, min faders, död rådfrågade om allt såsom ett orakel.

Efter att hava utfärdat sina befallningar med all den vishet en så stor man är mäktig föreställde konungen mig för rådet och höll därvid ett tal som lockade fram tårar i allas ögon. Med ett ord, han underlät intet som kunde bidraga till min och rikets säkerhet. Och han reste ut till Tyskland och lämnade Sverige i obeskrivlig sorg och bedövelse, från vilken man emellertid efter människors vana ganska snart tröstade sig. Olycksbringande tecken beledsagade hans avfärd. Ett av flottans största skepp förolyckades i Stockholms hamn utan att man någonsin kunnat utreda orsaken därtill. Olyckan inträffade i det skönaste väder. Andra dåliga omina inträffade även, vilka man endast alltför noga tecknade sig till minnes i Sverige och vilka den folkliga vidskepelsen tillmäter större betydelse än de förtjäna. En sak är viss, att vid jultiden året före hans död, 1631, stannade en ström i sitt lopp, vilket städse förebådar konungens död i Sverige. Och fastän jag föga frågar efter slika järtecken, måste jag likväl erkänna, att de endast allför väl passade in på konungens person till min och Sveriges olycka. Allt vad konungen själv företog inför avresan vittnade om att han var fylld av onda aningar. Han gjorde ingen hemlighet av den smärta han erfor vid att lämna mig. Men äntligen drog han sina färde och kom aldrig åter. Han dog i blomman av sin ålder, på höjden av sin ära och medan hans lycka stod i zenit. Det var den ödesdigra dagen vid Lützen, som ändade en lysande bana och ett härligt liv.

Gustav den Store hade till arvedel fått stora egenskaper och stora dygder, men få fel. Han var tapper och vis, han var en stor konung, en stor fältherre och en stor krigare. Hans börd, hans lycka och hans ära voro honom värdiga. Allt bidrog till att göra honom stor, men i synnerhet omständigheterna, vilka han förstod att utnyttja i möjligaste mån. Han vann i sina olika krig tjugo drabbningar, av vilka han i egen person deltog i nio eller tio. Man kan säga att tiden och ödet gynnade honom mera än någon annan, ty de gjorde icke allenast rättvisa åt hans förtjänst utan verkade även genom en egendomlig skickelse, vilken jag icke här skall redogöra för, så att man tillskrev honom icke blott alla de stora ting han uträttat under sin livstid, utan dessutom – vilket är sällsynt och förvånande, ja, ett privilegium okänt för alla gångna tiders store män – sådana som inträffade lång tid efter hans död. Han var segerrik genom hela sitt liv, och han segrade ännu i döden. Men varför segrade han icke fullkomligt? Låtom oss gå vidare. Låtom oss vända blicken från ett så bedrövligt ämne och endast beklaga dem som icke känna den sanna äran och i dess ställe gripa efter hennes gengångare och skugga. Och likväl, Herre, kunna vi icke utan att kränka Din rättvisa, smickra oss med den förhoppningen, att Du visat Dig nådig mot den man som Du så upphöjt, Du som känner alla hemliga och för människorna fördolda vägar till våra hjärtan. Måhända krönte en stråle av Din segrande nåd hans sista stund? Dock, vare sig Du låtit detta ske eller icke, så böra vi underkasta oss Dina eviga och rättvisa domslut. Oss tillkommer allenast att beundra och prisa dem.