Det stora huset i världens mitt

Så vad säger allt detta oss? Om vi får tro den vulgärmarxism som var statsreligion i Sovjetunionen är det basen som styr överbyggnaden, varat som bestämmer medvetandet, kulturen som speglar samhället och käket som kommer före moralen. Och i så fall betyder det att nazism och kommunism står varandra närmare än någon i de båda systemen någonsin varit villig att erkänna.

Debatten över huruvida de här systemen egentligen var två ansikten på en och samma historiska kropp är inte ny. Den har pågått länge, och den är ännu inte avgjord. Frågan är också om det alls låter sig avgöras. Debatten har varit skev, just därför att den i regel handlat mer om ideologikritik i dagsupplaga än verkliga historiska jämförelser. Sedan har det hela blivit än mer vridet av att paralleller till nazismen numera blivit något av retoriskt knep. Som sådant är det både snärtigt och tacksamt, men där det vandrar in brukar både nyanser och tankeskärpa vandra ut. Det är viktigt att iaktta både det som skilde och det som förenade, utan att detta behöver ses som försök att ursäkta den ena sidan eller försvara den andra.

De två systemen var onekligen varandras ideologiska motpoler. Grovt förenklat skulle man kunna påstå att medan stalinismen stod för en extrem variant av upplysningstidens idéer, kan nazismen ses som ett minst lika extremt förkastande av detta upplysningstida arv. Skillnaden kan också sägas vara den mellan en omänsklig tillämpning av en politisk idé och en politisk idé som i sig är omänsklig.

För Hitler var målet hypernationalismens renrasiga olymp, dold under en drömd förflutenhets billiga kulisser, inför Stalin däremot svävade kommunismens multikultidröm av valsat stål och elitarbetare som ler mot framtidens sol. I Sovjetunionen var det som ovan nämnts klassen och politiken som definierade en som vän eller fiende, önskad eller oönskad, i Hitler-Tyskland var det i första hand rasen.

Detta är av betydelse. För även när Stalins terror var som allra värst fanns det vissa möjligheter för utpekade att undgå lien, genom avhopp, genom avbön, genom anpassning. Något sådant alternativ fanns inte för Europas judar och zigenare; för medan det alltid är möjligt att byta klass och åsikt, är det aldrig möjligt att byta ras. Därför tog sig mördandet i de två systemen så olika former: för nazisterna gällde det att fullständigt utplåna hela grupper , för stalinisterna var det nog att göra kål på alla de individer som ansågs vara farliga … eller som ansågs kunna bli det. (Därför utvecklades också det stalinistiska massmordet rent tekniskt sällan bortom något vi skulle kunna kalla för hantverksstadiet, allt medan det nazistiska av kall nödvändighet snart tog språnget över till industrifasen.) Märk väl att detta också innebär att det sovjetkommunistiska systemet hade fler möjliga fiender och därför också fler möjliga offer än det nazistiska. Som renrasig, lydig och anpasslig tysk levde man tämligen trygg i 30-talets nazistiska system, allt medan ens judiska grannar var dömda till undergång. Samma tid i Sovjetunionen var ingen dömd till undergång, men ingen var heller riktigt trygg: vem som helst, även de mest trogna, kunde fångas upp av säkerhetsorganens vilt slående fångstarmar.

Men samtidigt som målen skilde systemen åt förenade medlen. Vi bör minnas att både Hitler och Stalin var revolutionära utopister. Den ene sade sig följa Naturens lagar, den andre Historiens. De hade båda kommit till makten i samband med stora kriser, som de själva varit med om att både förvärra och utnyttja. Och när de väl fått kontroll så likviderade de nästan samtliga traditionella institutioner i samhället, ersatte dem med egna, noga statskontrollerade och släppte sedan lös en ohämmad terror mot Den Stora Fienden. Syftet med allt detta var inte att upprätthålla eller ens förbättra samhället, syftet var att förvandla det, att likt arkitekter skapa samhället på nytt, från grunden, och göra det till något fulländat, fullbordat, felfritt och perfekt – bara det i sig något modernt.

Förr hade sådana romantiska drömmar regelmässigt förlagts till någon religiös eller litterär hinsidesvärld, men nu infann sig något som sociologen Zygmunt Bauman har kallat för en mordisk kombination, nämligen ”en typiskt modern ambition till samhällsdaning och social ingenjörskonst, blandad med en typiskt modern koncentration av makt, resurser och företagsledningsförmåga”. För detta lyckorike skulle alltså nås genom noggrann styrning från toppen, en styrning utförd med en kraft och en brutal konsekvens som varit ideologiskt otänkbart och teknologiskt omöjligt i det gamla Europa. Det var alltså oprövat, vilket i sig gjorde det till något lockande i ett sekel besatt av de vackra möjligheter som dolde sig i Det Nya. Så båda dessa system var exempellösa tyrannier, styrda av ledare med oinskränkt makt, vars minsta ord var lag. Detta gjorde att Hitler och Stalin också hade en gemensam plattform i tron på nävrätten och i föraktet för demokratin, som de helst ville plåna ut från jordens yta.

Det var givetvis denna samsyn som gjorde det möjligt för nazister och kommunister att från två olika flanker attackera demokratin, som till exempel skedde i Tyskland före 1933. Känt sedan länge är Hitlers ord att det är lätt att göra en nazist av en kommunist, men att det är nästan omöjligt att göra samma förvandlingsnummer med en socialdemokrat. De tyska kommunisterna lade också stundtals ned mer energi på att piska upp sina demokratiska motståndare än nazisterna; Komintern menade framåt slutet av 20-talet på fullaste allvar att socialdemokraterna på sätt och vis var ett större hot än nazismen, då de förstnämnda öppet försvarade kapitalismen; eller som ledaren för KPD-distriktet * i Chemnitz-Erzgebirge deklarerade i september 1930:

O ja, vi erkänner att vi samarbetar med nationalsocialisterna, att vi tillsammans med nationalsocialisterna vill förstöra det existerande sociala systemet … Bolsjevism och fascism delar ett gemensamt mål; förintandet av kapitalismen och av det socialdemokratiska partiet. För att nå detta mål är vi berättigade att tillgripa alla medel.

På högsta nationella nivå präglades förhållandet mellan de två extrema rörelserna av avsky och glåpord, men nyare forskning – bland annat av Conan Fischer – har visat att det förekom många besynnerliga kopplingar på det lokala planet. De tyska kommunisterna, KPD, och nazisterna tävlade delvis om samma väljare, alltså folk inom arbetarklassen som var missnöjda med republiken och som gärna såg den ersatt av något nytt. Så när NSDAP seglade upp som en verklig rival under andra hälften av 20-talet, tillgrep KPD helt logiskt samma enhetsfrontstaktik i kampen mot dem som man tidigare gjort i striderna med den andra stora rivalen om arbetarnas gunst, socialdemokraterna. Den gick ut på att veckla in folk från motståndarorganisationer i samarbete ”underifrån”, för att så småningom locka dem över till den egna sidan. Därför förekom det många kontakter och inte sällan direkt samarbete mellan nazister och kommunister på den så kallade gräsrotsnivån. Dessutom kunde KPD sällan stå emot frestelsen att knipa billiga populistiska poäng. Detta ledde bland annat till att de tyska kommunisterna anpassade sig till tidens chauvinistiska stämningar och pep fram nationalistiska slagord som i vissa fall – till exempel i fråga om kritiken mot Versaillesfördraget – faktiskt tangerade de nazistiska. Allt som allt var det en vågad strategi: den bomb de riggat för nazisterna kom nämligen att explodera rakt i ansiktet på dem själva 1933.

Efter sitt makttillträde använde Hitler som vi alla vet den famösa riksdagshusbranden som förevändning att avskaffa pressfriheten, förbjuda konkurrerande partier och jaga tusentals av sina fiender in i koncentrationsläger. Inte minst drabbade var kommunisterna. Trycket utifrån fick KPD att implodera. Detta skedde dock med en hastighet som överraskade de flesta. Partiets högsta funktionärer gick, med några få undantag, i landsflykt. Av alla som stannade kvar valde en mindre del att aktivt bekämpa den nazistiska regimen. Och detta fortsatte de med, envist, trots att det vid vägs ände sällan väntade annat än en fängelsecell eller en galge. Flera valde att tystna. Vissa såg ett tredje val: desertering.

Att KPD föll samman så fort berodde inte minst på att delar av partikadrerna faktiskt valde att byta sida – ett faktum som städades undan efter kriget, då det inte fanns plats för annat än hjälteepos. Så till exempel rapporterade polisen i Westfalen redan i mars 1933 oroat att ”före detta kommunister eller människor som i alla fall var knutna till KPD som anhängare, har i betydande antal gått över till NSDAP och SA”; inflödet hade nämligen tagit en sådan omfattning att nazisterna – inte utan rätt – såg det som ett säkerhetsproblem; dessutom var det en fråga om trovärdighet för dem: bland gemene man muttrades det nämligen om att många av de mer bångstyriga kommunisterna inte bara gjort comeback som brunskjortor, utan att dessa förfärliga konvertiter också kommit att ange tonen i hela SA-förband. Visserligen är de beräkningar som säger att en tredjedel av SA:s medlemskår efter 1933 utgjordes av före detta kommunister med all sannolikhet överdrivna, men den utbredda deserteringen från KPD till NSDAP är ett faktum.Historikern Peter Merkl menar att speciellt för de yngre verkar den här övergången ”inte ha varit mer ovanlig eller betydelsefull än ett byte av medlemskap i något ungdomsgäng i en stor stad”; det som lockade i båda fallen var ”doften av slagsmål och det kamratskap som föds i kamp”. Men skall vi begripa det skedda är det dessutom omöjligt att bortse från den uppenbara ideologiska samsynen i vissa frågor som faktiskt fanns mellan dessa två ytterlighetsriktningar.

Nåväl. Så här efteråt, då likheterna visat sig vara så stora, då det visat sig att sovjetkommunismen och dess olika ätteläggar runtom klotet misslyckats med att nå alla de stora mål man föresatte sig och då de öppnade massgravarna dessutom visar att folken i de staterna fick betala ett högt pris för denna icke-prestation, kan man möjligen, som den engelske historikern Eric Hobsbawm, söka tröst i det helt korrekta faktumet att de mest energiska motståndskämparna i det ockuperade Europa inte sällan var just kommunister * , samt – än viktigare –, att de soldater som till sist slog sig fram till Hitlers rikskansli faktiskt var sovjetiska. Enligt Hobsbawm var det just besegrandet av fascismen och – ironiskt nog – räddandet av de kapitalistiska demokratierna i väst som blev oktoberrevolutionens mest bestående resultat.

Något ligger det i detta. Andra världskriget hade helt visst fått ett annat förlopp om det inte varit för Stalins tunga industri; planekonomin var och förblev fullständigt hopplös när det gällde att fylla alldeles vanligt folks behov av alldeles vanliga vardagsvaror, men den var både bildligt och bokstavligt talat som skapt för att spotta ut strategiska basvaror som kol och stål, enkla lastbilar och tunga stridsvagnar. För det andra världskriget var precis som det första till syvende och sist ett fabrikernas krig, ett faktum enkelt fångat i en dikt av poeten Louis Simpson, som skildrar en strid utanför Düsseldorf år 1945:

För varje granat som Krupp sköt
sände General Motors fyra tillbaka.

Även om det faktiskt stod och vägde vid ett par tillfällen, så kunde Hitler-Tyskland inte tävla med Sovjetunionens och USA:s förenade produktionsresurser, och det var detta som till sist fällde avgörandet, inte några genidrag utförda av hyperintelligenta fältherrar – under andra världskrigets brutala och blodigt utdragna kampanjer saknades ofta det ena och nästan alltid det andra.

Direkt konstigt blir det dock om man, som Hobsbawm antyder, ser nedkämpandet av nazismen som sovjetkommunismens historiska uppgift. Då förgasas det hela till ren metafysik. Problemet är att vi här rör oss på det stora, vita fält som historiker brukar benämna det ”kontrafaktiska”, alltså resonemang av typen ”vad skulle ha hänt om Hitler dött när han gasades i första världskriget …” Sådana frågor är lika kittlande att ställa som de är omöjliga att besvara. Felet är att förutsätta att enbart ett i hast tvångsindustrialiserat Sovjetunionen, och inte ett icke-kommunistiskt Ryssland, skulle ha stått rycken; det enda vi kan förutsätta med en viss säkerhet är att en demokratisk stat aldrig – som Stalin – skulle ha ingått en militär pakt med ett nazistiskt Tyskland, en pakt som gick ut på en styckning av Östeuropa, en pakt vilken förutan Hitler aldrig skulle ha vågat att inleda sitt erövringskrig, en pakt som gjorde det andra världskriget möjligt. Och även om stalinismens tunga industri i mycket är att tacka för att kriget vanns, så bär stalinismens tunghänta politik ansvaret för att det nästan förlorades. Den ovan nämnda Ribbentroppakten var idioti från första början; Stalin själv var en militär klåpare som ledde kampanjer med hjälp av en jordglob och som bara lämnade kaos efter sig när han då och då fick för sig att avlossa strategiska snilleblixtar; och orsaken till att – som man säger i Ryssland – marschen till Berlin fick ta den mödosamma omvägen över Stalingrad, var inte minst diktatorns omsorgsfulla nedslaktning av Röda arméns officerskår. Och så vidare.

Ett sätt att förstå de här totalitära staterna och deras förhållande till varandra står att finna i den amerikanske samhällsfilosofen Lewis Mumfords tankar om ”megamaskinerna”. Det är hans namn på de monolitiska samhällen som då och då har uppstått i historien: stora, noga reglerade och genomorganiserade kollektiv, där varje individ, varje grupp förvandlats till en liten kugge i en ofantlig, toppstyrd apparat, vars syfte är förverkliga olika fantasifulla planer och storartade projekt. Det bränsle som driver dessa megamaskiner är enligt Mumford myten. Längre tillbaka i historien tog denna myt formen av religion, i modern tid heter den ideologi. Och väl försörjd med bränsle börjar den ofantliga maskinen stånka och rista, och ur dess inre ramlar pyramider, kanaler, monument, rymdskepp, dammar, jättelika arméer, vapen av dittills osedd kraft samt byggnader av ofantliga mått. Samtidigt begynner megamaskinen att tugga i sig hött och mött i sin omgivning. Detta är den otrevligaste delen av det hela, för det finns egentligen bara två sätt att få stopp på en sådan här skapelse. Antingen brakar megamaskinen under sin gluffande ban ihop med en annan, än större megamaskin, som under gny och brummanden välter den första omkull; det var så som Nazi-Tyskland 1945 med en förfärlig smäll fick sin ände. Eller så kör maskinen slut på sitt bränsle av myter; det var ungefär så det gick till när Sovjetunionen 1991 med ett beskedligt pip förpassades ut ur historien.

Något ligger det även i detta. Det sovjetiska systemets haveri berodde dock uppenbarligen på att både bränsle och olja tog slut vid ungefär samma tidpunkt.

Redan i början av 50-talet stötte regimen i Moskva på planhushållningens moment 22. Under 30-talet hade man byggt upp vad som i praktiken var en tämligen enkel krigsekonomi som svalde kol och sket stål: 1930 klarade ett enda statligt organ av att sköta den. Men allteftersom ekonomin tog fart, mängderna och framför allt specialiseringen ökade, försvårades planeringen, med följd att de byråkratiska organen växte likt ogräs: 1948 hade av det första ursprungliga industriministeriet blivit 32, och innan 50-talet var slut uppgick de till runt 40. Systemet blev i och med detta allt trögare, offer för sin egen framgångs fetma. Ännu en tid kunde man hålla det hela flytande med samma metoder som på 30-talet, alltså storslagna men ack så slösaktiga ekonomiska ”offensiver”. Den här bullriga offensivekonomin byggde emellertid på ett överflöd av billiga naturresurser. De fanns där under 30-talet. Framåt 1970-talet började de ta slut, och i deras ställe infann sig utbrända ekologiska katastrofområden, som de vid Aral och runt Bajkalsjön.

Vid den här tidpunkten var förtrycksapparaten dessutom blott en skugga av sitt gamla jag. Massiv statsterror kan sannolikt bara användas med framgång i ett samhälle där ekonomin är av tämligen enkel 30-talsmodell och funktionärerna är lätta att byta ut. Det fungerar nog inte i ett mer sammansatt system. Redan 1937 års terror höll på att bryta ryggen på viktiga sektorer i ekonomin; hade man tjugo år senare återupprepat den gamla skräckföreställningen hade sannolikt hela systemet gått i kras. Ingen ville heller se en akt två av den stora terrorn, särskilt inte den allt större och allt bekvämare nomenklaturan.

Det fatala för Sovjetsystemet var dock att samtidigt som käppen förvittrat hade också moroten krympt ihop. Ideologin hade förlorat sin kraft. Megamaskinen hade kört torrt i tanken. Efter drygt 40 år av oinfriade löften var det allt färre som längre trodde på den grälla plakatprosan. Alltför ofta hade man lockat folk till uppoffringar med tal om framtida betalning. Alltför länge hade man talat om allt det goda, stora och sköna som snart, snart skulle byggas. Som Sovjeternas palats.

Arbetena på Jofans drömhus hade hejdats av det tyska anfallet. Så långt hade Hitlers förhoppningar blivit uppfyllda. Boris Jofan såg dock med all rätt på byggnaden som sitt livs projekt, så han fortsatte att rita och rita på denna världens största byggnad. Men Stalin och systemet fortsatte att odla sin nyckfullhet, och Jofan föll i onåd när han 1948 höll på att skissa på det nya Moskvauniversitetet. Det ville sig heller aldrig med hans stora verk. Byggnadsarbetena nere vid Moskvafloden återupptogs nämligen inte på allvar efter krigets slut. Det som under många år omskröts som beviset på den sovjetiska arkitekturens överlägsenhet kom egentligen aldrig längre än till den grävda grunden. ”Se vad fyrtio år av socialism har gett oss”, brukade vissa skeptiskt lagda Moskvabor säga, ”ett hål i marken.” *

Och detta hål var ännu en grav. En grav för förhoppningar.

10.

De två kontrahenterna från den stora utställningen i Paris dog båda långt senare: Boris Jofan 1976 och Albert Speer 1981. Vid den tidpunkten var Jofan grundligt glömd, och somt av hans verk hade tillskrivits andra. Speer däremot gick ur tiden som något av en berömdhet.

Vid denna tid hade Hitlers favorit en remarkabel karriär bakom sig. Ända till 1942 tjänade han regimen som arkitekt, men i februari det året blev posten som rustningsminister plötsligt ledig, och Speer, som då råkade befinna sig i Führerhögkvarteret, fick frågan av Hitler om att han var villig att axla ansvaret. Speer sade ja. Det var hans pålitlighet, improvisationsförmåga och bevisat goda känsla för organisation som fick Hitler att erbjuda honom jobbet. Führern behövde aldrig ångra sig.

Under de följande tre åren lyckades Speer tredubbla den tyska vapenproduktionen, något som kan ha förlängt kriget i uppåt ett halvår – hade han varit än mer framgångsrik i detta hade världshistoriens första atombomber med all sannolikhet detonerat över Tyskland istället för över Japan. Speer anhölls vid krigsslutet och ställdes också inför rätta i Nürnberg. Där bröt han av mot de andra finkade nazikoryféerna genom att faktiskt erkänna sig skyldig till det som lades honom till last, utan omsvep om än med vissa reservationer. Ja, han bar det yttersta ansvaret för slavarbetarnas öden, nej, han hade inte haft något att göra med den direkta behandlingen av dem; ja, han hade gått regimens ärenden, nej, han var ingen mördare eller antisemit. Mest troligt var det hans ångerfulla uppträdande och hans öppenhjärtiga erkännande av skuld som räddade honom undan galgen. Istället dömdes han till 20 år i fängelse.

Om förtrollningen inte brustit redan vid krigsslutet så gjorde den det under den långa isoleringen i Spandau. När Speer kom ut igen var han en sluten, sorgsen man, som knappt klarade av att åter ställas inför sin familj – när han mötte hustrun skakade han bara hennes hand. Han var dock inte bruten, utan kom att göra sig både namn och pengar på en rad intelligenta, detaljrika och högst värdefulla böcker, där han avslöjade mycket av det mest vridna och ihåliga i Tredje riket. Många av hans gamla vänner övergav honom, upprörda över något som de såg som förräderi mot den ledare de tjänat och den sak de trott på. Den skuld Speer kände var stor, samtidigt upphörde han aldrig att också vara lite grand stolt över den roll han spelat i iscensättandet av historiens största katastrof. Han var aldrig inblandad i utrotningen av judarna, och han förnekade med stor bestämdhet och betydande manipulativ skicklighet att han alls känt till det som höll på att ske med dem. Men detta var inte sant: det var omöjligt för någon så högt uppsatt som Speer att inte veta. *

Viktigare än frågan hur skyldig han egentligen var, är frågan hur denne begåvade man lyckades att rättfärdiga sitt arbete i regimens tjänst, inför sig själv och inför andra. Här ger hans egna texter viktiga ledtrådar. I dem framträder han faktiskt som representant för två snarlika typer, utan vilka 1900-talets totalitära stater aldrig skulle ha kunnat finnas till. Det ena är experternas, teknikernas och byråkraternas släkte, alla de som säger sig stå över all banal politik och som troget, ja nitiskt utför sin anförtrodda specialistsyssla i den inte helt fördrömda förhoppningen att detta skall skänka honom eller henne en liten ö av privat trygghet i polisstatens hav av mörker och dimma. Det andra är de stillsamma sympatisörernas släkte, alla de som skyr ”rörelsens” överdrifter och extremism men som ändå följer med, inte sällan i tron att de skall verka återhållande på fanatikerna, medan de tvärtom gör dem respektabla. Och efteråt kan man ursäkta sig med att man egentligen inte visste. Och säga att man ångrar sig. Och att man bara ville gott. Eller att man egentligen bara försökte göra sitt jobb, detta oavsett om jobbet handlade om att lappa ihop tågtidtabeller för människotransporter eller, som Speer och Jofan, bygga marmorklädda bländverk till regimens pris.

Det är talande att varken Speers pelarhall eller Jofans palats blev av. Kanske finns det ett löfte i det faktum att inget av systemen klarade av att infria sina löften eller ens överleva. Den orubbligt järnhårda historia som tyrannerna påstod sig tjäna visade sig vara mer böjlig, mer oförutsägbar, mer mänskoverk än de själva kunnat föreställa sig.

Den tanken kom till mig en sen kväll i Moskva. I bil passerade jag stadens centrum, det centrum där betydande delar av Stalins generalplan skär fram i form av ofantliga autostrador och grundligt sönderdekorerade politrukpalats och skyskrapande skyskrapor. Dessa marmorpjäser med alla sina kolonner, tinnar och torn kan te sig rätt löjliga i dagsljus, för i det avslöjande solskenet understryker överlastningen byggnadernas högtidliga tomhet. Nattetid är det en annan sak. När jag åkte där genom spillet av orangefärgat natriumljus fick åsynen av en av dessa spöklikt illuminerade kolosser – jag tror det var utrikesministeriet – mig att rysa en smula; och jag kunde inte bestämma mig för om jag verkligen sett något eller om jag själv blivit duperad av den totalitaristiska arkitekturens spegeltrick. Mörkret och den sneda fasadbelysningen lyfter fram en annan kvalitet hos dessa konstruktioner, nämligen tyngden, den oerhörda tyngden. Och plötsligt tyckte jag mig se en inkarnation av systemets brutalitet och utstuderade kyla. Och jag fick en aning om hur fullständigt hjälplösa offren en gång måste ha känt sig. För vem kan stå upprätt när alla de där miljonerna ton av sten och betong läggs på ens axlar?

Senare passerade vi en plats vid flodsidan som föreföll mig vagt bekant. Där syntes dock intet förutom stängsel och stora byggnadsställningar. Min ciceron Johan pekade genom bilrutan och förklarade att det var just här som Sovjeternas palats skulle ha legat. Byggarbetsplatsen som förfallit till rivningstomt hade på nytt blivit byggarbetsplats. Hålet i marken är borta nu och Kristi Frälsarens kyrka håller på att byggas upp igen.

One thought on “Det stora huset i världens mitt

Kommentarer inaktiverade.