Umberto Eco i 1600-talet

Vad var det han sa folkskolläraren: ”det ser enkelt ut, men vänta tills jag har förklarat.” ”Gårdagens ö” berättar om en ung italienare, Roberto della Griva, som i augusti 1643 efter en fartygskatastrof i Stilla Havet hamnar ombord på ett övergivet skepp som står strandat invid en till synes onåbart stycke land. I romanen beskrivs hur Roberto, som tvångsvärvad fransk spion på hemligt uppdrag, kom att hamna där, hur han undersöker skeppet, upptäcker en mystisk inkräktare och tillsammans med denne arbetar på att ta sig över till den näraliggande ön. En omvänd Robinsoniad alltså.

Men det är bara chassit på Ecos hembygge. För vad vi möter är en roman i en roman i en roman. Delar av den kan ses som en godhjärtad men rätt vass parodi på historieskrivning. En fiktiv berättare sitter och arbetar brydd med en fiktiv text, grubblar över lakuner, presenterar hypoteser, kommenterar högt.

Andra delar av boken är en träffsäker pastisch på 1600-talsromaner, med allt vad som krävs av hjältedater, lågande ögonkast och ihopknypplade intriger. Sedan är boken dessutom en lärdomshistorisk exposé. Stora delar av texten består faktiskt av lärda utläggningar, oftast i dialogform, runt sådant som astronomi, sympatiskt pulver, världarnas mångfald och allegorins natur. Det här beprövade greppet kan synas överpedagogiskt, men är faktiskt lyckat. Det ger nämligen fullt armbågsrum för de skyar av skruvade syllogismer, aristoteliska spetsfundigheter och intelligenta paradoxer som 1600-talsmänniskorna var så uppfyllda av och vilka förutan deras tänkande lätt framstår som skrattretande eller korkat. Jag är imponerad av den här sidan av romanen. Eco har fångat seklets ton med en förbluffande säkerhet.

Vilket i sig är en ironi, då ett av bokens teman är vår oförmåga att nå det förflutna. Skeppet ligger nämligen strandat på den 180:e meridianen, datumgränsen, och när Roberto skådar det onåbara stycket land intill så är det också bokstavligen talat ”gårdagens ö”. Men knappt har man som läsare hunnit säga Hmm åt den här vackra bilden, så tickar ett nytt litet maskineri igång. För då börjar Roberto själv skriva en egen roman inne i romanen, en roman som snart börjar samverka med de två ursprungliga, varefter hela härligheten, och i synnerhet berättelsen, planar ut i ett långsamt och noga kalkylerat sönderfall. Det är styvt gjort, men som lätt uttråkad läsare kommer man då inte undan misstanken att Eco så förlorat sig i bygget av den komplicerade apparaturen, att han tappat bort vad maskinens syfte från början var.

– Boken är: Umberto Eco: ”Glömskans ö”. Brombergs.