Tystnadens historia – Förord

Kanske kan man kalla den här boken en bagatell. I någon mening är den också det. Ordet har nämligen flera betydelser. Inom musiken används det som en term på ett litet instrumentalstycke, och det som finns samlat här torde vara sakprosans motsvarighet: småtexter, studier, essäer. Men att jag själv har så nära till ordet, beror nog att jag ofta sysselsatt mig med så kallat tunga ämnen, ämnen som förknippas med den Stora historiens buller, oro och storslagna elände. Ändå tror jag att även en ytlig genomgång av mina verk visar att det har alltid funnits där, mitt intresse för motpolen, den Lilla historiens tysta gång med dess långsamma skiften, som kan lämna långt större avtryck i våra liv än den Stora historien och dess inte sällan ytliga dramatik. (Ändå vill jag framhärda i att motsatsställningen mellan dessa två är falsk. Åtminstone i så måtta att den ena skulle utesluta den andra. Som människor blir vi till i korstrycket mellan de två. Denna bok är alltså ingen botgöring, om det nu var någon som trodde det.)

Så även om mycket i den här essäsamlingen syns handla om bagateller i ordets vanligaste mening, alltså ”småsaker”, så har historieämnet under de senaste decennierna demonstrerat att även de små sakerna räknas, att obetydligheter sällan är det. För världen visar sig även i de små tingen, i de företeelser vi vant oss vid till den grad att de blivit osynliga, eller bara vunnit den särskilda typ av osynlighet som kommer ur brist på reflektion eller ifrågasättande. Dock tror jag att vi behöver begrunda många av dessa vardagligheter, att vi även här behöver det frågeställande avstånd som bara historien kan ge oss. Vi lever nämligen i en tid som, mer än någon annan epok i historien, hålls på plats, inte i första hand genom knytnäve, påbud och ideologiska traktater, utan fastmer av den ordning som ligger dold i tingen, inbäddad i vanorna. (Att USA förekommer i så många av texterna har förvånat mig själv: det är inte planerat. Dock är det nära nog omöjligt att undvika för den som vill förnimma de historiska rötterna till många av dagens vardagligheter: den moderna konsumtionskulturen föddes nämligen i USA.)

Just därför att så mycket i samtiden finner sitt rättfärdigande i vanornas och tingens självklarheter, så behövs det historiska betraktelsesättet mer än nånsin, tror jag. Historien lär oss varför något skedde, men den lär oss också – indirekt – att det skedda inte var oundvikligt, att idag inte är en nödvändighet, utan resultatet av val. Förvisso kan vi strunta i det förflutna. Problemet är bara att det förflutna inte struntar i oss. Det låter vackert, det där att ”leva i nuet”. Problemet är bara att det är så svårt, för att inte säga omöjligt. Världen är nämligen sprängfylld av idéer, bilder, konstruktioner, ting och vanor sprungna ur historien, och var dag lever vi i dem, formas vi av dem. Ett av skälen till att så många plågas av brist på mening och identitet är nog att vi faktiskt inte längre förmår att se dessa fenomen för vad de är, vilket förvandlar oss till det förflutnas ovetande fångar. Dessutom finns det en annan fara med att låta sig uppsväljas av det innevarande. För att parafrasera den spanske författaren Juan Goyitsolo: Den som lever enbart i nuet, riskerar också att försvinna tillsammans med det. Fäst dig vid minuten, så kommer timmen begrava dig.

Nåväl. I sammanhang som dessa är det inte i första hand kartografens allvarsamma dygder som efterfrågas. Istället har jag givit mig hän åt det lättsinne som kännetecknar var och en som vandrar ut i okänd terräng, driven av inget annat och inget mindre än den egna nyfikenheten. Om systematiken brister, har jag inget annat försvar än att detta faktiskt bara är just essäer, ”försök” – det är, som vi all vet, den ursprungliga betydelsen av ordet -, försök att förklara men också försök att förstå.

En del är nyskrivet. Annat bygger på redan publicerade texter, texter som jag dock gått genom, skrivit om, strukit ned och byggt ut. Att återvända till gamla artiklar är inte alltid behagligt. Förvisso finns det en glädje i att på nytt närma sig ämnen där antingen forskningen eller ens eget tänkande lyft tältpålarna och dragit vidare – nuförtiden är det mer regel än undantag. Samtidigt är det alltid en smula plågsamt att läsa egna stycken som har några år på nacken. Lite granna känns det som att höra en inspelning av sin egen röst: det är ju jag men ändå inte. Jag vill dock tro att urvalet har varit tämligen strängt. I detta arbete har jag haft hjälp, dels av min egen självkritik – som bara växer år från år, Gudskelov -, dels av ett antal personer, som jag gärna vill nämna.

Tack alltså till Suzanne Osten, Dilek Gür, Mikael Wiström, Per Lysander och Harald Stjärne – de skoskav jag fick under våra oändliga samtal kors och tvärs och ändelångs genom Wien och München var snart glömda, infallen, tankarna och bilderna finns kvar -, alla på Dramatiska Institutet och personer vilka inte bara läst delar av manuset eller uppmuntrat mitt skrivande, utan även gjort sitt till att göra luften där inne i betongkolossen på Gärdet så utomordentligt intellektuellt skapsam, åtminstone för mig. Tack till Kristian Petri, Hans-Jörgen Riis Jensen, Erik Christensson och till de andra vännerna i Åttans bar på Ventas, inte minst då Noel Chandler – för berättelserna om den Errol Flynn du kände. Tack även till Stig Larsson, Ulrika Åström, Jan Eklund, Petter Karlsson, Jerker Nordlund, Sofia Stenson, Björn Hellqvist, Mattias Berg, Allan Ellenius, Klas Eklund, Anders Ryberg, och till Ola Larsmo – jag önskar jag vore hälften så god läsare som du. Och till Anki Englund. Tack också till historikerkollegorna Lena Milton, Jenny Björkman, Åsa Karlsson och Mikael Alm, och till mina före detta lärare Stellan Dahlgren och Rolf Torstendahl; professuren på DI har med nödvändighet lyft både min uppmärksamhet och min varelse bort från huset vid universitetsparken i Uppsala, men beredvilligheten att trots detta bistå mig värmer. Tack även till Stina Peterson, som gjorde ett undantag och agerade redaktör även på den här boken, och givetvis till Josefin Nilsson – för din språkkänsla och ditt tålamod, och för din kritik som alltid är lika skarp som den är vänlig.

Min förtjusning vid denna genre är självisk till sin natur: essäskrivande är nämligen en utmärkt metod att själv lära sig, att själv komma till insikt. Och att få diskutera, dissekera, probera och analysera det förflutna tillsammans med någon klok person, eller ensam, förblir ett sådant nöje för mig. Och om en återklang av denna upptäckarglädje dröjer kvar i dessa texter, anser jag mig ha lyckats.

Vid det blå trädgårdsbordet, mitt på dagen, den 23 juni 2003.

P.E .

– Ur min bok ”Tystnadens historia”.