Det är alltid livsfarligt att utnämna en bok till en klassiker; det kan lätt bli till en dödskyss, en sista bekräftelse att verket i fråga stelnat till ett monument, omtalat och skådat på avstånd, men sällan eller aldrig besökt. Det är därför inte utan viss tvekan jag kallar ”Ur medeltidens höst” för en klassiker, för det är ett så i allra högsta grad levande verk.
Boken skrevs för bra precis 70 år sedan av en nederländsk historieprofessor vid namn Johan Huizinga. (Huizinga själv var en samtidens stora humanister. Under 30-talet var han en skarpt uttalad antinazist. Han dog 1945 i tysk fångenskap.) Utgångspunkten var ett behov att bättre förstå de nederländska målarbröderna van Eycks konst och ett försök att se 1300- och 1400-talen, inte som inledning till renässansens, utan som en avslutning på medeltiden – därav titeln.
”Ur medeltidens höst” handlar om hur hur den senmedeltida människan tänkte, kände och levde. Huizinga använde i stor utsträckning konst och litteratur som källmaterial och han lyckades fånga sådant som synen på livet, kärleken och döden. (Han var i mycket en föregångsman för det som i vår tid kallas för mentalitetshistoria.) Boken handlar mycket om känslor och stämningar – Huizinga uppehåller sig gärna vid de medeltida människornas lidelsefulla och våldsamma sinne, som var hårt och sentimentalt på samma gång – men även politik och religion har en viktig plats i denna flödande rik gobeläng över en sedan länge svunnen kultur.
”Ur medeltidens höst” är nog det historiska verk som påverkat mig själv som historiker allra mest. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror att det bland annat beror på att Huizinga skrev så påfallande bra och därför bevisade att god historia faktiskt också kan vara mycket god litteratur.
För några år sedan köpte jag ett fult och tummat exemplar av John Prebbles ”Culloden” av en bokinist nere vid Fyrisån i Uppsala – den kostade 10 kronor -, sorglöst ovetande om hur den skulle komma att drabba mig.
Boken berättar om det sista slaget på brittisk jord, det vid Culloden 1746, då Bonnie Prince Charlies skotska uppror slogs i bitar, och om den brutala repression som följde i drabbningens eftersvall.
Det var en stark skildring som lämnade mig upprörd och omskakad. Och hans sätt att ge sig i kast med detta ämne gav mig ingen ro. Här var ett historiskt verk som hade kraft och färg, som vände på en stor och känd händelse i historien och gav offrens version av det skedda. ”Culloden” fick mig att börja fundera om det inte skulle kunna vara möjligt att göra något snarlikt på svenskt botten. (Jag var då en tämligen grön doktorand i historia och tyckte det var svårt att få tag på goda svenska populärhistoriska verk.) ”Culloden” fanns sedan färsk i mitt minne när jag satte mig ned och började skriva på det som sedermera skulle bli till en bok som fick titeln ”Poltava – Berättelsen om en armés undergång”.
I sin bok visar Prebble på ett föredömligt vis i sin bok hur man kan ta sig bortom monumenten och myterna. Många av sanningarna om denna mörka del av Skottlands förflutna hade dittills skymts av Bonnie Prince Charlies överromantiserade figur, men i ”Culloden” krymps han ned till sina rätta mått och huvudrollen ges istället åt de vanliga människor som dragits in som små flisor i kuggarna i historiens stora och obarmhärtiga maskineri. Namn, anletsdrag, öden träder inför våra ögon och förflutenheten ges liv igen. Prebble visade också hur viktigt det är med åskådlighet. Stendahl menade ju att ”all sanning och all vällust ligger i detaljerna” och det är givetvis sant. En god detalj kan i en blink göra det förflutna påtagligt: vi kastas ned från abstraktionernas tunna luft och landar med näsan nedtryckt i den historiska myllan och känner dess doft. Då, och först då, som vi verkligen kan förstå det förgångna och de människor som befolkade den.
Om man som undertecknad blivit till något av en yrkesmässig läsare blir man lätt lite avtrubbad. Jag känner ibland att jag förvandlats till en litterär vinprovare som rusar runt, luktar och smakar med stor noggrannhet, men som alltid spottar ut. Det är sällan jag blir riktigt berusad. Men när det sker så sker det med besked.
För två år sedan var jag inkallad för att göra en SÖB – ”Särskild Övning Befäl” – vid den kanonbataljon i Övre Norrland där jag är krigsplacerad som batterichef. Min erfarenhet var att detta kunde vara rätt lättjefylld tillställningar, varför jag såg fram emot två veckor med mycket sömn och lite ansvar – med andra ord en verklig semester. Men, som det står i 1800-talsmelodramerna, ödet ville annorlunda. Och ödet, tog denna gång kropp i form av en nära 900 sidor tjock bok om Vietnamkriget, skriven av New York Times-journalisten Neil Sheehan.
När jag väl börjat läsa var det omöjligt att hålla upp. Jag läste den sittande i granris, hukande i krängande terrängbilar, utsträckt i pjästorn som doftade av vapenfett, i smyg under föredragningar. Jag läste den långt in på nätterna, allt medan duggregnet knäppte på plåttaket ovan mitt huvud (så någon extra sömn blev det då rakt inte.)
Boken hette ”A Bright Shining Lie – John Paul Vann and America in Vietnam” och var ögonskenligen en biografi.
Min egen uppfattning är att en väl genomförd biografi är det kanske bästa sätt att skriva historia som finns. I den kan det allmänna och det privata i en tid förenas och bli begripliggjort på ett sätt som bara mycket sällan är möjligt i en vanlig historisk monografi. Men märk väl: ”väl genomförd”. Det är oerhört svårt att skriva goda biografier och de misslyckade räknas till de lyckade som tio räknas till ett. Det vanligaste felet är ju att biografen blir förälskad i sitt objekt och skriver en på skruvar ställd äreräddning, eller att han eller hon slänger sig ned med huvudet före i ett hav av ovidkommande tvättnotor för att aldrig mer komma upp. Men dessa banala fel vidhäftar inte boken om John Paul Vann, som jag vill påstå är den kanske mest briljanta biografi som jag någonsin läst.
Jag tror detta kommer av att den, som jag skriver ovan, faktiskt bara ögonskenligen är en biografi. Den handlar egentligen om Vietnamkriget. John Paul Vann var en klarsynt, modig och mycket motsägelsefull person som verkade som rådgivare i Vietnam under tidigt 1960-tal och redan då förstod varåt det barkade, att USA faktiskt höll på att förlora kriget och som sökte få till en ändring på den vanvettiga politiken. Men runt denna komplicerade person spänner Sheehan – som bevakade kriget under lång tid – en stor och färgrik väv som bland annat sträcker sig från vietnamesisk medeltid och depressionens fattiga södra Amerika, över de slutna rum i Pentagon där katastrofen tänktes fram, ända ned till de enskilda bymassakrernas ohyggligheter. ”A Bright Shining Lie” är en förstklassig läsupplevelse, oupphörligt fascinerande och virtuost genomförd. Visserligen var jag en smula aktiv i en FNL-grupp vid mitten av 70-talet, men det var inte förrän jag läste denna bok som jag begrep vad Vietnamkriget egentligen handlade om och hur djupt orättfärdigt USA:s engagemang där var.
Peter Englund 