Storspionen Stig Wennerström

För den med kort minne eller låg ålder, kan det vara svårt att förstå den oerhörda chock som fallet Stig Wennerström gav upphov till. Mycket handlade om VEM han var, snarare än VAD han gjorde. För det var djupt symboliskt, att när han arresterades den där dagen före midsommarafton 1963, så skedde det på riksbron, mitt i den svenska maktens geografiska och administrativa hjärta: han hade just passerat riksdagshuset, bakom sig hade han kanslihuset, framför sig Rosenbad. Wennerström var nämligen överste i Flygvapnet, hade tjänstgjort under försvarsminister Sven Andersson och var nu placerad på UD, där han bl.a. fungerade som biträde åt Alva Myrdal.

Hittills hade spioner varit undantagsmänniskor, folk på marginalen existensiellt eller ekonomiskt, som de ryska sågfilarna i början av seklet eller som Enbom och hans mer eller mindre villiga medhjälpare. Underklassare alltså. Det var alltså fråga om personer som skulle gå att snappa upp med hjälp av de grova och lite tramsiga handgrepp som sedan länge blivit sömnig rutin i den svenska övervakningsstaten: kontroll av folk som prenumererade på fel tidningar eller gick på fel möten eller kände fel personer. Folk som stack ut.

Wennerström var väl så långt man kunde komma från den här bilden av den farlige bolsjevikbusen. Förutom sin höga position, hade han också ÖVERKLASS som skrivet på sig. Han var välklädd och arrogant, född i en gammal officerssläkt, uppvuxen på Östermalm, bosatt i Djursholm – en tiorummare med trädgårdsmästare och städhjälp – och känd som något av ett salongslejon, som ständigt vimlade på diplomatpartyn.

Idag har hans typ blivit till en trött kliché. Säg den nutida thriller där storskurken INTE är en (gäsp) hög man i staten? Men då var det något oerhört.

I över tio år hade han arbetat som spion för GRU, den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Och han hade sålt allt till dem. ALLT. Inte som föregångarna i Enbomligan obetydliga småsmulor eller som efterträdaren Bergling i princip ett enda hyperhemligt aktstycke. Bara under de sex åren före avslöjandet beräknas han ha överlämnat runt 20.000 sidor hemliga dokument. En stor del av det svenska försvaret var lagt i blotta: organisation, mobiliseringsordningar, krigsplaner, stridsledningssystem, hemliga baser, flygplantyper, vapenprestanda. Han hade avslöjat Sveriges långtgående samarbete med NATO, exempelvis den topphemliga ombyggnaden av svenska flygfält så att de skulle kunna ta emot amerikanskt flyg; han hade tipsat ryssarna om den signalspanande DC-3:a som strax efteråt blev nedskjuten ute över Östersjön, varvid hela besättningen på åtta man dödades. På ett aggressivt och förslaget vis hade han dammsugit sin omgivning på allt som kunde tänkas intressera hans uppdragsgivare, och slängt med hött och mött: prestanda på ett amerikanskt bombplan, en holländsk försvarsplan, en beskrivning av en fransk radarstation, en rapport om kinesisk kärnkraft. ALLT. Och ryssarna hade svarat med pengar, tre höga ordnar och generalmajors grad.

Även med internationella mått mätt var Stig Wennerström en storspion. Hade Sverige blivit angripet, besegrat och ockuperat av Sovjetunionen, hade denne man haft en betydande del av ansvaret för detta. ”Stig Wennnerström har förblivit en gåta”, skriver Anders Sundelin i förordet till sin bok om fallet. Varför blev han landsförrädare?

Sundelins grepp är brett, hans skarpsinne stort. Till stora stycken är boken, som man säger på utrikiska, ”unputdownable”. Ett par nätter har jag legat där och bara matat mig fram, några sidor till, bara några till och för sent upptäckt vad klockan tyvärr blivit. Till bokens stora förtjänster hör också att Sundelin aldrig förlorar det större sammanhanget, varken politiskt eller ens kulturellt. Wennnerström blir stundtals till en monad vari Sveriges hela 1900-talshistoria speglas. (T.ex. begår författaren på fyra korta sidor en liten tablå av det sena 50-talets Sverige som är mästerlig i sin konkretion och överblick.)

Sundelin skalar lager efter lager av löken. Och fram tonar bilden av en karriärist: fåfäng, inbilsk och medelmåttigt begåvad, ordningssam, stel, snorkig och aningen vek person, som, när karriären väl gått i stå i slutet av 40-talet, var mogen för att snappas upp av sovjetiska agenter, som förstod att smeka hans ego och fylla hans plånbok. Det står klart att han gjorde det för pengarna – familjen levde på stor fot där ute i Djursholmsvillan -, samtidigt som det var hans besvikelse och fåfänga som gjorde honom sårbar.

Särskilt berättelsen om hur det egentligen gick till när SÄPO långsamt, alltför långsamt, ringade in Wennerström är både klargörande och livfull. Ändå kan jag inte undgå att känna mig lite, lite besviken. Inte så att här saknas skrällar. Sundelin ställer frågan om Wennerström var ensam, eller om han var med i en spionring? Svaret är allt annat tvärsäkert. Kanske. Eventuellt. I boken namnges en välkänd karriärdiplomat samt en f.d. general som möjliga kollegor till Wennerström. Det blir rätt många Kanske och Eventuellt.

Bilden av Wennerström är förvisso mer detaljskarp och i många stycken mycket mer avslöjande än den vi kunnat möta, t.ex. hos H-K Rönblom i hans ännu fullt läsvärda bok om fallet från 1964. (Även om det kan verka förvånande att Sundelin, i all sin noggrannhet, valt att i stort sett förbigå vissa saker, som kunde ha lagt ytterligare djup till bilden, jag tänker då närmast på Wennerströms självmordsförsök samt på hans mimande av ideologiska drivkrafter.) Konturen är dock i mångt och mycket den samma. Det går också att ana en viss bevikelse hos författaren. Kanske är det orättvist att jämföra detta verk med Peter Kadhammars briljanta ”De sammansvurna”, som kom ut i somras, och som skildrar den svenska militära underrättelsetjänstens hemliga krig i Baltikum under tidigt 50-tal. För där Kadhammar har intervjuat samtliga nyckelpersoner, och även lyckats fiska upp helt ovärderliga uppgifter ur KGB-arkiven, har Sundelin hejdats både av kalla gravstenar och låsta dörrar – Flera inblandade är döda nu, och Wennerströms uppdragsgivare, GRU, släpper i motsats till KGB:s efterträdare inte ifrån sig ett endaste litet pip. Sanningen finns fortfarande där ute någonstans.

”Fallet Wennerström” är trots detta ett värdefullt bidrag till historien om vårt lands roll i det Kalla Kriget, och slår ännu några sprickor i det heliga hyckleri som länge var vår utrikespolitik. Wennerström avslöjade, som sagt, i stor detalj det hemliga samarbete som pågick mellan Sverige och NATO. Och vem vet, snart kanske tillochmed det svenska folket är moget för den sanning som makthavarna i Moskva känt i snart 40 år?

– Boken är: Anders Sundelin: ”Fallet Wennerström”. Norstedts